Är crowdfunding dödsstöten för skivbolagen?

Många bäckar små.
Det är kärnan i så kallat crowdfunding.
Alltfler band beträder nu denna finansieringsväg som samtidsprofeter ser som vallfarten till salighet.

För lite drygt ett år sedan höll artisten Amanda Palmer ett bejublat tal i TED:s regi under rubriken "The art of asking". På under fjorton minuter gav hon både randiga och rutiga skäl till varför crowdfunding är framtiden. Flera miljoner har sett föredraget. En förkrossande majoritet av dessa ger tummen upp på Youtube. Det är lätt att förstå varför: idén om ett kollektiv som med gemensamma krafter lyfter idolen mot skyarna har något utopiskt över sig. Messianskt nästan. "Det är saligare att giva än att taga." Är det Jesus ord eller Amanda Palmers affärsidé? Spelar det förresten någon roll?

Crowdfunding går i korthet ut på att en kreatör/entreprenör ber om pengar för att kunna förverkliga ett projekt. Devisen är att alla kan bidra med något, om så bara småmynt. Nya plattformar rullas ut varje månad. Kickstarter är bara en av många sajter att hänga upp sin insamlingsbössa på.

Nu är fenomenet i sig inget nytt. Redan på sextonhundratalet experimenterades det med finansieringsmodellen inom boktryckarbranschen. Olika slags mecenatskap har också förekommit genom historien, där besuttna män och kvinnor ur de högre klasserna förbarmat sig över de sköna konsterna och kastat ut ekonomiska livbojer till utblottade konstnärer. Det nya är, som alltid: internet. Aldrig tidigare har det varit lika lätt att värva supportrar till sin sak.

Fortfarande består kopplingen pengar/makt, så det är en halvsanning att crowdfunding i sig är demokratiserande, men för att använda ett annat klumpfotat ord: makten decentraliseras åtminstone, i meningen att alla kan vara med och påverka. Tusen nej från olika skivbolag kan vändas till tusen ja på en sajt som Pledge Music och vips får det där garagebandet som ingen i branschen trodde på upprättelse av fansen. Så skipas rättvisa i folkets domstol.

Även etablerade band och artister har insett kraften i denna gräsrotsrörelse. Förutom Amanda Palmer har KATATONIA, FLOTSAM & JETSAM, Slash, SEVENDUST och Devin Townsend prospekterat i dessa digitala marker dit alltfler nu beger sig i rena guldfebern. Utsikten att en dag vara sin egen, utan gamiga affärsintressen som cirklar över ens huvud, är en nog så stark drivkraft för musiker att sjösätta sina egna crowdfundingkampanjer. En positiv sidoeffekt är också att fan och artist kommer närmare varandra när kontakt - och kontrakt - upprättas utan mellanhänder. Borta är det där ansiktslösa aktiebolaget som alltid tränger sig emellan som ett förkläde ("kom inte med några oanständiga förslag till varandra nu, i så fall får det bli en trekant med mig i mitten!").

Alla fördelar till trots är framgångarna för crowdfundingprojekt begränsade av biståndsviljan, som när allt kommer omkring inte är outsinlig. Om kakan delas i för många bitar blir det till slut bara småsmulor kvar att picka i sig. Crowdfunding är en viktig utbyggnad av skivbranschens infrastruktur, men den förmår inte sörja för hela vårt behov av färsk musik. I Amanda Palmers utopi är det alldeles för trångt om saligheten.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.