Du skall hedra dina förebilder

Vi står alla på jättars axlar.
Det är lätt att glömma bort ibland.
För lätt, kanske.


Från den stund vi slår upp ögonen och ser dagens ljus är vi iakttagare av världen. Genom imitation och efterapning lär vi oss sedan vad det innebär att vara människa. Därav slutsatsen att vi föds som original och dör som kopior. För människor med kreativa yrken är det en skrämmande tanke. Så skrämmande att de inte sällan sticker huvudet i sanden och förnekar sina influenser. "Min fantasi är ett kloster och jag är dess munk", som den romantiska poeten John Keats skaldade. Byt ut kloster mot bunker och munk mot kättare och det låter som något Erik Danielsson i WATAIN kunde ha deklamerat.

En annan röst som virkar in sig som en andrastämma i WATAINs retorik är Satan själv, så som han tar gestalt i John Miltons "Det förlorade paradiset": "Vi känner ingen tid när vi ej varit som nu, och känner ingen före oss. Av egen livskraft föddes vi när Ödet en gång slöt cirkeln." (Ingvar Björkesons översättning) I kriget mot Gud kan Satan inte kosta på sig att erkänna sitt ursprung: att hans svurne fiende också är hans dagars upphov. Det är en tonårsrevolt av bibliska proportioner. Kanske är det i den belysningen man också ska se band som runt sin tredje skiva skruvar loss stödhjulen och väldigt snart glömmer bort hur de fick upp farten till att börja med. "Vi inspireras bara av oss själva", brukar det låta. Vuxenvarianten av "kan bäst själv!".

Jag kommer att tänka på det här när jag intervjuar Rex Brown om PANTERAs tjugoårsfirande "Far beyond driven" (en stor special i kommande numret av Close-Up för den som är intresserad). Att han är mäkta stolt över skivan kan man inte ha några synpunkter på, men att han blåser upp sig själv och sina bandkamrater till den grad att ingen annan får plats i solen gränsar till historierevisionism. Bara för att soundet sluter tätt och sitter som en andra hud innebär det inte att den genetiska linjen är bruten. Utan föregångare, inte framgångar.

Nu skulle man kunna beskylla mig för att vara övernitisk i min iver att sortera och systematisera musikhistorien. Att som en laboratorieråtta ägna tid och kraft åt att analysera en låt i mikroskop för att avgöra var den passar in i det större pusslet är inte alltid en meningsfull syssla. Åtminstone inte för artisterna själva. Ett visst mått av självbedrägeri kan rentav förädla den kreativa sådden. Som ett slags besprutningsmedel mot det grasserande tvivlet. "Visionären ljuger för sig själv, lögnaren endast för andra", som Nietzsche hävdade. Att veta sin plats i historien och ha en navelsträng runt halsen som knyter sig allt hårdare ju närmare friheten man kommer, det kan få vem som helst att bli handlingsförlamad.

Vi står alla på jättars axlar. Det är lätt att glömma bort ibland. Men för lätt? Kanske inte ändå.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.