Öl och hårdrock - en kärlekshistoria

Öl och hårdrock är otänkbara utan varandra.
Därför ingår alltfler band oheliga förbund med bryggerier.
Fast är det på grund av nöd eller på grund av lust?


I en välfärdsstat som Sverige behöver ingen lida brist på skäl att dricka öl. Det är bara att dra med håven i sin sociala sfär och vips är nätet fullt ("Jag ser här på Facebook att min brylling har fått nytt jobb, det tar jag och skålar för banne mig!"). Tidigare var öl något de flesta drack i stora klunkar eftersom det gav bättre utdelning som promillehalt i blodet än som stimuli av smaklökar. Flaköl är fortfarande det som säljer i särklass mest - i topp ligger de bröliga birakillarnas bästis, Sofiero - men om man följer den "långa svansen", som teknikjournalisten Chris Anderson kallade vår tids ökade efterfrågan på nischprodukter, inser man att det pågår en revolution inom ölindustrin. Bara i Sverige finns i dag över hundra bryggerier i drift, enligt sajten Ratebeer. De flesta är så kallade mikrobryggerier men en handfull är så molekylärt små - typ ett badkar i en bostadsrätt i ytterförorten - att de lätt och ledigt får plats i beteckningen nanobryggeri.

Att det ökade intresset för öl kan kopplas samman med krisen i skivindustrin låter kanske knasigt men sambandet är rotat i rim och reson. Så här: När en produkt blir alltför lättillgänglig - eller övertillgänglig, som fallet är med musik - försvinner känslan av exklusivitet och man söker sig därför till andra typer av upplevelser som kräver en större investering, som inte ligger en hyperlänk bort. Alltså sådant som inte går att komprimera till en torrentfil (men då öltörsten är uppfinningarnas moder är det nog bara en tidsfråga innan man kan tanka hem en spontanjäst öl från Burma och bli, ehm, tankad...).

Det här tåget har musikbranschen förstås hoppat på som en annan fripassagerare. Och varför inte? När pengaflödena ändrar riktning får man vackert ta och följa med och se var de nya inkomstkällorna bildas. För tillfället verkar buttplugsektorn vara ett säkert kort (GHOST) men också samarbeten med ölbryggerier kan visa sig bli lönsamma affärer. Exklusiva produkter ligger som sagt helt rätt i tiden och det inte bara av nyss nämnda anledning. Det har också att göra med att hårdrocken har blivit medelålders och att dagens publik till stor del består av köpstarka grupper med flera par spenderarbyxor på herrbetjänten. TIAMATs Johan Edlund vände sig mot den här utvecklingen i senaste numret av Close-Up Magazine när han filosoferade kring varat och icke-varat av en nysläppt TREBLINKA-box (demobandet som senare blev TIAMAT): "Jag menar, vad kommer härnäst? Ett TREBLINKA-vin i Systemets beställningssortiment?"

Om han bara visste hur brännande nära sanningen han är när han drar sina raljanta slutsatser. Att AC/DC, IRON MAIDEN, MOTÖRHEAD och till med GRAVEYARD har sina egna ölmärken är inte så märkvärdigt eftersom de är varumärken med stor säljkraft - ett halvår efter att IRON MAIDEN-ölet gick på export var miljonstrecket passerat - men visste ni att också IMPALED NAZARENE, PIG DESTROYER, ABSU, THE SWORD, MUNICIPAL WASTE, AMON AMARTH och CORROSION OF CONFORMITY ståtar med egna ölsorter? Flera av dem är bryggda av Three Floyds, vars falliska flaskor har figurerat i många ölkännares våta drömmar.

För alla som kryssar i Systemets gångar som en törstig Pacman för att komma fram till hyllan med ölnyheter är det här en trend att ta emot med öppna armar och runda fötter. Åtminstone i de fall då banden lierar sig med mikrobryggerier - ölindustrins motsvarighet till independentbolag. Fredade från rovkapitalisters näbbar och klor kan de i lugn och ro framställa sina maltdrycker utan en tanke på att de måste falla alla i smaken. Både musik och öl blir ju så mycket mer spännande när den inte marknadsanpassas. Som exempel är skillnaden milsvid mellan PIG DESTROYER-ölet och det blask som är MOTÖRHEADs Bastards, som verkar ha jästs i buken på en penningkåt direktör för ett bryggeriimperium.

Märk väl att det här inte är snobbism, det är att ställa högre krav på sina öl än att de ska ge lite brus i huvudet. För att låna några ord från Anders Fridén (IN FLAMES), delägare i ölmärket Frequency (med vitsiga öl som Nitar och Fläder, Bohemian Hopsody och A Darker Shade of Ale i repertoaren): "Livet är för kort för att dricka skit."

Skål för det! Och tack för ännu ett skäl att dricka öl.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den." target="_blank">David Noaksson

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.