Inför döden är vi alla lika - och mer uppskattade
En död artist är en bra artist.
Det är lärdomen efter Whitney Houstons bortgång.
Så varför är det på detta viset?
Förra året var det många som hedrade minnet av Cliff Burtons tjugofemårsdag. Om det finns det mycket att säga men vi låter den bollen rulla ut över sidlinjen den här gången. 2011 var året då folk också sände en tanke till Chuck Schuldiner, som berövades livet tio år tidigare.
Mindre uppmärksammat bland hårdrockare var åminnelsedagen av kompositören Gustav Mahler, som hundra år tidigare drog sin sista suck. Carl Jung, Louis-Ferdinand Céline och Ernest Hemingway firade samtliga guldbröllop med döden under det sistlidna året. 2012 då? Jo, det är redan utsett till August Strindbergs år här i Sverige eftersom det i maj är hundra år sedan han kolade vippen. (Man undrar vad som skulle hända om vi i stället högtidlighöll minnesdagen av personers födelse; kanske skulle vi bli lite mänskligare då?)
Det jag vill illustrera med den här stapeln av lik är att människor dör jämt och ständigt, oavbrutet. "To live is to die", för att tala med METALLICA. Tiden är en stor läromästare men tyvärr har den ihjäl alla sina elever. Se bara på den nyinvigda avdelningen på Metal-Achives.com som bokför alla i klanen hårdrock som lämnat jordelivet. Kalenderåret 2011 var det etthundranio musiker som remitterades till evigheten. Dödsorsak: cancer, hjärtattack, njursvikt, drogöverdos, trafikolycka, avdagatagande...
Som sagt, människor dör jämt och ständigt. Tragiskt blir det först när döden är onaturlig och förtida. Och det kanske mest tragiska är att vi - medvetet eller omedvetet, öppet eller i smyg - kittlas av det. "Klubb 27" är inget man ryser åt, det är snarare en helgedom. Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain, Robert Johnson, Brian Jones, Amy Winehouse - populärkulturen är en enda lång lit de parade av genier som bränt sina ljus i båda ändar. Det ingår i konstnärsmyten att de allra största ska förbrännas av sin egen begåvning, som om kroppen inte var byggd för att nära så vilt sprakande själar.
I ett blogginlägg på kvalitetstidningen The Guardians nätupplaga resonerar Tom Service kring den förtida döden och vad den gör för vår bild av den hädangångna. Om Whitney Houston före sitt avsomnande var ett mänskligt vrak som ingen ville bärga - bara kabla ut bilder på - blev hon efteråt det oskuldsfulla helgon hon en gång uppfattades som (Malin Ullgren skriver insiktsfullt om det i Dagens Nyheter här.
Det bästa med att leva snabbt och dö ung är annars att man blir ett vackert lik. Om Jimi Hendrix levde i dag skulle han fyllt 70 i november (bara sisådär 20 år kvar till pension, alltså). Nu kan man förstås konsultera fantasin för att få sig en bild av gitarrhjälten som ålderman, kanske på ett vilohem med vuxenblöja och liggsår. Men vilka föreställningar man än gör sig hör de inte till de officiella idolkorten. I våra minnen är han aldrig äldre än 27. Den antika drömmen om evig ungdom uppnår man alltså genom att dö.
Kurt Cobain hann aldrig spela in några halvdana skivor, medverka i pajiga underhållningsprogram, börja kursa handnumrerade flanellskjortor med exklusiva emblem eller våndas över att publiken försvann till grönare betesmarker. Livet är fullt av kompromisser och det var kanske det Kurt Cobain insåg och drog sin egen drastiska slutsats av.
I det ögonblick en person avlider förlorar hon/han privilegiet att göra oss besvikna. Därför är det på det viset att en död artist är en bra artist.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
