Uriah Heep – åldermännen tillbaka i högsta divisionen

 

Efter många års arbete, hängivenhet och vägran att kompromissa är URIAH HEEP respekterade som få och troligen det hetaste bandet från den första hårdrocksgenerationen. 23:e albumet ”Into the wild” är en snackis redan före releasen och basisten Trevor Bolder är trött men stolt över att ventilera URIAH HEEPs långa karriär med Metalcentral.

PROLOG: Storyn före storyn
Det är sommaren 1976. Storbritannien härjas av en sällsynt värmebölja, så extrem att de som var där refererar till den än idag. I den nationella hårdrockspressen blir det ett stående skämt att det måste vara värmeslag som inspirerat URIAH HEEP till det vansinniga påfundet att sparka David Byron, bandets extravagante och karismatiske sångare. Den relativt nytillkomne basisten John Wetton finner att hans egen föga lyckosamma sejour i URIAH HEEP nått vägs ände och hoppar av tre veckor senare.
Vid den här tiden genomlider den brittiska hårdrocksscenen sin första allvarliga krisperiod. Band som QUEEN, STATUS QUO och irländska THIN LIZZY befinner sig förvisso i kreativ och försäljningsmässig toppform, fast de medialt sett börjat överskuggas av den punkvåg som med explosiv hastighet växer fram som rockens nya sensation och föregivna frälsarkrans. Däremot skockas problemen hos de stora band som ursprungligen lyft fram hårdrocken som en sammanhängande rörelse, vilket räcker för att pressen ska förklara hela musikstilen som överspelad. BLACK SABBATH befinner sig i början av en svårartad svacka som de inte kommer att repa sig från förrän på 80-talet, då de med Ronnie James Dio som frontman upplever en ny storhetstid och popularitetstopp. DEEP PURPLE har förklarats splittrade och sångaren David Coverdale erbjuds faktiskt ny anställning hos såväl URIAH HEEP som BLACK SABBATH. Han avböjer dock bägge anbuden till förmån för en solokarriär som i tidens fullbordan utmynnar i bandet WHITESNAKE. LED ZEPPELIN slutligen har tappat den absoluta merparten av sin kreativa gnista och säljer enbart på sitt namn (på samma sätt som METALLICA gör idag), vilket gör dem till den främsta skottavlan för de föraktfulla kritiker som inte gör något för att dölja sina ensidiga punksympatier.
För URIAH HEEP är den rådande situationen kulmen på en längre period av ihållande problem. Bandets klassiska sättning, som härjade 1972-75 (debuten släpptes 1970), tappar enligt många fans mot slutet den magiska gnista som utmärkte främst superduperklassikerna ”Demons and Wizards” (1972), ”The Magician's Birthday” (dito) och ”Live” (1973). Denna sättning spricker helt då man tvingas sparka den geniale basisten Gary Thain som ohjälpligt gått ner sig i herointräsket. Han dör av en överdos bara några månader senare, den 8 december 1975, endast 28 år gammal.
Ersättaren John Wetton (ex-KING CRIMSON) blir aldrig riktigt hemmastadd i bandet, inte minst för att han inte får mycket spelrum för sina ansenliga låtskrivartalanger. Tvärtom blir denna URIAH HEEP-sättnings andra och sista platta ”High and Mighty” (1976) helt och hållet en egotripp för keyboardisten och huvudkompositören Ken Hensley, och ett katastrofalt artistiskt bottennapp. På detta följer alltså avhysandet av David Byron, som blivit alltmer oförmögen att kombinera sitt hejdlösa supande med ett professionellt beteende. Ett flertal konserter utmynnar i katastrof – i Philadelphia förolämpar David publiken och i Sverige är han så full att han ramlar av scenen.
Men lika omöjligt som det är att behålla honom i bandet, är det förstås att övertyga nostalgiska fans om att URIAH HEEP kan förbli desamma efter ett sångarbyte. För många dör det äkta och sanna URIAH HEEP där och då. Det är alltså i denna härva som basisten Trevor Bolder gör entré, och som kampen för att återupprätta bandets rykte inleds. Det råder delade meningar om när, eller om, denna kamp kröns med framgång, men många skulle nog säga att detta äger rum – just nu.

Normaliteten är återställd
Tre år från platta till platta är (tyvärr) ganska normalt nuförtiden. Ett garvat URIAH HEEP-fan finner sig däremot nästan blinka yrvaket vid insikten att ett nytt album är på ingång så ”snart” efter den hyllade ”Wake the Sleeper”. Den plattan släpptes nämligen hela tio år efter sin föregångare ”Sonic Origami”. Något som i sin tur inte berodde på skrivkramp utan på att URIAH HEEP istadigt vägrade skriva nytt skivkontrakt förrän de hittat ett bolag som inte nöjde sig med att bara ge ut deras album, utan aktivt la ner sig för att få det sålt. Vågar man hoppas på att dessa problem nu är historia och att URIAH HEEP framöver ämnar ge ut plattor på en mer regelbunden basis?       
– Definitivt, försäkrar Trevor som är på ett utmärkt humör. På vårt nya skivbolag Frontiers hoppas vi kunna släppa en ny platta vartannat år. Nu är det också så att vi turnerar så mycket efter varje släpp att 18 månader går åt bara till det. Det innebär att tid för låtskrivande måste avsättas särskilt. Vi håller redan på och planerar för när vi nästa gång kan komma iväg till studion ett tag och skriva och göra demos inför nästa album.

70-talsandan personifierade
Den typen av planering hade man försummat denna gång. ”Into the Wild” tillkom faktiskt i största hast, sedan Frontiers meddelat att ett nytt album var ett villkor för att den planerade turnén skulle bli av som avtalat. Det var bara för URIAH HEEP att rusa in i studion, hals över huvud och med andan i halsen.
– Just precis. Albumet släpps nu i april, och tanken på att skriva nytt hade inte ens slagit oss förrän i julas. ”Åh Gud”, tänkte vi, ”vi måste komma igång på stubben!” Därför var den här plattan svårare att spela in än de flesta vi gjort. Vanligtvis repar vi in oss under ett par veckor först, men den här gången for vi in till studion på morgonen och hade grunderna till en ny låt färdiga 36 timmar senare. Vi började från scratch och spelade in mycket snabbt. Därför har plattan en massa känsla, den känslan man får när man sätter allt på ett kort och aldrig kan förutse säkert om resultatet ska bli lyckat. Det var så bandet brukade göra på David Byrons tid. Ingen visste någonsin på förhand vad de skulle spela.
Ett arbetssätt som ingalunda var okänt på 70-talet men skiljer sig diametralt från de flesta av vår tids albuminspelningar. Men så är också URIAH HEEP ett genuint gamla skolans band än idag, fastslår Trevor.
– När jag först gick med i URIAH HEEP var de just i färd med att äntra studion. Somliga band repade i flera månader före en inspelning, och ändrade sedan låtarna under inspelningens gång. Det sättet att spela in tar evigheter. I URIAH HEEP försöker vi alltid göra så mycket live som vi kan. Vi har aldrig velat lägga på trummorna sist och göra tonvis med överdubbningar. Vi vill vara ett äkta rockband med 70-talskänsla.

Duon och ensamvargen
URIAH HEEPs musik beskrivs ofta och med rätta i termer som ”storslagen”, ”pompös” och ”teatralisk”. Bland bandets från början mest karakteristiska kännetecken märks kombinationen av två i sig fläskiga element: de tunga riffen från gitarristen och grundaren Mick Box och den ovannämnde Ken Hensleys monumentala orgelmattor. I spektrumets motsatta ände ståtar rena poplåtar i bästa BEATLES-stil och ett antal ballader, ofta ekonomiskt uppbyggda kring akustiska gitarrer eller piano men fortfarande med påtagligt majestätiska övertoner. Från URIAH HEEPs mest kända period återfinns även ett element av starkt fantasykryddad mystik, fastän detta övergick i en mer jordnära framtoning med åren och i synnerhet efter Ken Hensleys avhopp 1980.
Mer än 30 år senare spelar fortfarande starka melodier, mäktiga körer, en trolsk atmosfär och feta orgelsjok framträdande roller i URIAH HEEP-soundet. Bandets kärntrupp sedan 1986 utgörs av Trevor, Mick Box – bandets ende kvarvarande originalmedlem – keyboardisten Phil Lanzon och sångaren Bernie Shaw. Trummisen Russell Gilbrook tillkom 2007 sedan klassiske medlemmen Lee Kerslake gått i pension och är därmed bandets minsting. Låtskrivandet sköts numera dels av teamet Mick Box/Phil Lanzon, dels av Trevor i ensamt majestät. Den förstnämnda duon står i huvudsak för de traditionellt URIAH HEEP-pompösa numren, medan Trevors låtar drar åt det enklare och rockigare.    
– Jag tycker själv vi skriver olika typer av låtar, instämmer basisten. Jag har min stil, Mick och Phil har sin. Det händer att vi skriver tillsammans men inte den här gången, vi hade för lite tid på oss att spela in. Själv fick jag inte med många låtar den här gången, jag var helt enkelt inte förberedd. Faktum är att det bara blev en enda låt, ”Lost”, som jag även sjunger på. Själv skulle jag inte kunna skriva ihop med Phil. Han skriver på keyboards och jag är mer för att skriva på gitarr. Mick arbetar däremot väldigt bra ihop med Phil. Jag utgår från ackordföljder och riff, därefter uppstår melodierna och slutligen brukar texterna infinna sig spontant. Ibland vet jag inte själv vad en text handlar om förrän månader efteråt. För mig kommer allt väldigt spontant, jag bara plockar upp en gitarr och sätter igång.

Presentation av ett album
Vad anser du själv är ”Into the Wild”:s mest utmärkande egenskap?
– Jag tror att det är sättet som den spelades in, att vi bara gick in och satte den rätt upp och ner. Vi hade ingen aning om att vi skulle ha en hel platta färdig i slutet av en treveckorsperiod, men det var just vad vi hade. Den är rockigare än den förra, innehåller fler rockiga låtar samtidigt som det fortfarande är URIAH HEEP. Den är en produkt av nutiden, men många har ändå sagt att den har 70-talskänsla. Jag antar att det är gitarriffen det beror på. Får vi till 70-talskänslan så är vi trogna URIAH HEEPs essens. Vi försöker bara vara URIAH HEEP, vi vill inte vara något annat.
Vilka är dina personliga favoritlåtar på albumet?
– Jag har inte skärskådat plattan i den utsträckningen. Jag har en tendens att inte lyssna på plattorna direkt efter inspelningen. Efter att man blivit klar i studion är det dags att spela låtarna på turné vilket är betydligt mer spännande.
Upp till Eder utsände således att ge en närmare beskrivning. Trevors egen ”Lost” är exempelvis en kraftfullt vältrande sak med lätt progressiva övertoner – väldigt typiskt URIAH HEEP alltså. Bland andra i positiv mening storvulna alster märks den upplyftande ”Kiss of Freedom”, den ödesmättade ”Trail of Diamonds” och det magnifika titelspåret som rimligtvis borde ha hetat ”Black Blood on the White Snow”. Denna fras utgör nämligen refrängen är och obestridligen en långt mer slagkraftig titel än ”Into the Wild”.
Singeln ”Nail on the Head” och ”I'm ready” är båda refrängstarka saker i mellantempo, medan ytterligare andra låtar utmärker sig genom att på olika sätt anknyta till URIAH HEEPs förflutna. Den fartfyllda ”I Can See You” hade passat väl in på ”Wonderworld” (1974), baktaktströskande ”Money Talks” söker sig ända tillbaka till ”Look at Yourself” (1971) medan den pådrivande ”Believe” erinrar om bandets ”amerikanska” period kring ”Abominog” (1982). Ännu mer amerikansk, och på ytan albumets enda frågetecken, är ”T-Bird Angel” – vars titel egentligen säger det mesta. Som en del i den större helheten ter sig dock även denna som ett ganska pikant inslag, och när alla bitar väl fallit på plats står det klart att ”Into the Wild” är en högst värdig uppföljare till ”Wake the Sleeper”. De hittills inkomna recensionerna har nästan uteslutande varit positiva till överentusiastiska, och många påpekar särskilt att URIAH HEEP av idag inte bara är bra med gubbmått mätt, utan helt enkelt bra. Skitbra, till och med.

En teori om ett fenomen
Vilket är nog så riktigt, men vad är hemligheten? Det finns så många gubbrockare som hängt med sedan Jesus gick i kortbyxor och nästan samtliga framstår som mer eller mindre giktbrutna. Hur kan just URIAH HEEP fortfarande vara så vitala efter 41 år och 23 studioalbum?
– Saken är den att säger man URIAH HEEP så tänker folk på vilket suveränt liveband det är och på att musikerna är väldigt bra. Den här sättningen, undantaget Russell, har hängt ihop i 25 år och är ständigt ute och spelar. Vi får hela tiden nya fans. Vi gör det som vi vill göra och för det får vi en hel del respekt från journalister. Och nu, vad det kan bero på, så ligger vi plötsligt rätt i tiden igen. Vi har spelat in en platta som är helt suverän, men det betyder inte automatiskt att den blir framgångsrik. Men det är många människor som talar om URIAH HEEP, eftersom vi aldrig lade ner. Somliga band la av eller fortsätter spela för pengarna. Vi älskar helt enkelt att spela. Vi har förblivit vår musikstil och våra fans trogna. Kanske är det därför som vi håller på att bli populära igen. Det är svårt att säga. Det finns inget egentligt svar på frågan ”varför blev den och den låten en hit”, sådant bara händer. Kanske är det för att vi arbetat ihop så länge att vi har växt som team. Vill man vara med i ett band får man räkna med perioder av hårt arbete. Kanske håller vi på att få lite utdelning för allt slit.

Lyckan står den djärve bi – ibland!
Slit var ordet. Den som tar en titt i backspegeln måste häpna över hur mycket tid och beslutsamhet det moderna URIAH HEEP lagt ner för att nå sin nuvarande position. I synnerhet med tanke på utgångsläget. 1986 var bandet i praktiken helt uträknat. Publiken hade tröttnat på de ideliga stil- och medlemsbytena och de större skivbolagen ville inte ens ha URIAH HEEP som diskhjälp i köket. Teamet Box/Bolder/Lanzon/Shaw/Kerslake fick slita länge och hårt för att övertyga världen om att de var där för att stanna, och inte minst var värda publikens tid och intresse. Att de överhuvudtaget lyckades är något som imponerat på många som ett smärre mirakel. Nästan lika mycket imponerade den ohöljda entusiasm medlemmarna alltid visat inför uppgiften, även under de långa perioder då de flesta andra betraktade deras utsikter till en större comeback som obefintliga.
När denna comeback slutligen kom var det i samband med 2008 års ”Wake the Sleeper”. Därmed fick URIAH HEEP utdelning på den djärvaste och mest långsiktiga chansningen i sin karriär. Bandets trovärdighet som relevanta musikskapare hade återupprättats i och med de hyllade albumen ”Sea of Light” (1995) och ”Sonic Origami” (1998). Ändå sålde dessa inget vidare som en följd av släpphänt marknadsföring från respektive skivbolag. URIAH HEEP beslöt då att inte släppa något mer studioalbum förrän något bolag garanterade ordentlig marknadsföring. Det gick ett decennium innan detta inträffade – men inträffade gjorde det. Då var det dessutom självaste Universal som tog sig an bandet. Den efterföljande framgången (i Sverige blev ”Wake the Sleeper” rentav topplisteplacerad) hängde samman med att suget från publiken efter en ny URIAH HEEP-platta bara ökat under den långa väntetiden, i sig imponerande nog. Hur mycket mer sannolikt verkade det inte på papperet att fansen skulle trötta på att vänta, eller rentav glömma bort bandet?
– Vi ville inte halka neråt på karriärstegen utan göra det på rätt sätt, förklarar Trevor det uppenbara. Så vi ville inte hamna på ett dåligt bolag. Vi har legat på några stycken och tänker inte göra om det. Att gå och vara förväntansfull inför en release för att sedan se hur bolaget gör ingenting, bara lämpar av plattan i butikerna och hoppas på det bästa... Universal skötte sig okej, och Frontiers är glada över att ha värvat bandet och kommer att marknadsföra plattan rejält. Det är precis vad vi behöver, vi vill inte bara leverera ett album för att kunna turnera. Vi tog en risk men den har betalat sig på längre sikt.

Hem ljuva hem?
I dagsläget befinner sig URIAH HEEP alltså på det evigt expanderande Frontiers, som blivit något av den melodiösa hårdrockens svar på Nuclear Blast. Återigen ett lyckat karriärdrag. Bara en sådan sak som att URIAH HEEP i sommar kommer att få turnera i USA, en marknad som fram tills nu saknat allt intresse för dem sedan ett kvartssekel tillbaka. Har URIAH HEEP äntligen hittat det skivbolag där de kan slå sig till ro för första gången sedan deras klassiska hemvist Bronze gick i konkurs 1983?
– Förhoppningsvis, ja. Vi kommer mycket bra överens med Frontiers och de har varit ett stort stöd för oss. Det är något som vi har saknat under en lång tid. Vi trodde ett tag att Universal skulle bli det bolag som gav oss allt det eftersom de är så jättelika. Istället svaldes vi upp av det väldiga maskineriet. Universal gjorde inte vad de sagt till oss att de skulle göra. Frontiers har infriat alla sina löften och vi hoppas kunna göra så många plattor för dem som de vill ha.
Nuet är alltså prima för URIAH HEEP och framtiden ser ljus ut. Var det allt du ville veta? Tycker du den här artikeln var lång nog ändå? I så fall behöver du förstås inte läsa vidare. Å andra sidan finns det kanske någon som är intresserad av vad Trevor har att berätta om sin tid i URIAH HEEP från starten? I så fall: håll i hatten, för nu kör vi.

En före detta ”Davidsstjärna”
Mick Box har beskrivit hur det kringstående teamet brast ut i en spontan applåd under Trevors provspelning 1976. Själv hade han från start en personlig anledning att uppskatta basisten. De som provspelat tidigare hade varit relativt högresta gynnare, medan Trevor visade sig vara jämnlång med honom själv, förklarade den satte gitarristen illmarligt.
Trevor själv bekräftar småskrattande anekdoten i något nyktrare ordalag.
– Jag skulle provspela, klev bara rakt in och där stod Mick. Det var två låtar jag skulle lära mig, ”Easy Livin'” och ”July Morning” tror jag, så jag gick in och spelade dem och sedan jammade vi hela bandet. Jag pratade också med Mick och ja, vi noterade att vi var jämnlånga och vad mera var, att vi hade samma födelsedag (8 juni). Och det var det, i stort sett.
Hade dessa lustiga likheter med Mick något att göra med att du fick jobbet?
– Nej, ha ha, det berodde huvudsakligen på provspelningen. Mick och jag är överhuvudtaget väldigt lika som personer.
Tidigare hade Trevor haft förmånen att spela tillsammans med en av 70-talets största rockstjärnor under den allra mest uppburna delen av hans karriär. Det vill säga David Bowie. Trevors basspel kan höras på odödliga album som ”The Rise And Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” (1972) och ”Aladdin Sane” (1973). Men där David Bowie inte bara var superstjärna utan dessutom geniförklarad av kritikerna, var URIAH HEEP ett band som samma kritiker slaktade i de mest vällustiga ordalag. Trevor gillade förvisso hårdrock, men hade han ändå inte en känsla av att byta ner sig genom att söka till ett av medias främsta hatobjekt?
– Nej, för att vara uppriktig så visste jag inte så mycket om URIAH HEEP, jag var bara ute efter ett jobb. Trummisen jag spelat med hos David Bowie, Woody Woodmansey, var anställd av Bronze vid den tiden och det var han som rekommenderade mig för URIAH HEEP. Vid den tiden hade jag ingen aning om vad pressen ansåg om dem. Allt jag visste var att jag älskade att spela med dem och det kamratskap som rådde inom bandet. Det här var killar som verkligen älskade att spela tillsammans. Det var faktiskt en ära att upptas i den gemenskapen. För mig var de bara ett otroligt band med otroliga musiker – jag tycker pressen tog grundligt miste i deras fall.

Nya vänners egenheter
I övrigt kompletterades bandet av Mick Box, Ken Hensley och Lee Kerslake samt nykomlingen nummer två: sångaren John Lawton som tidigare frontat tyska LUCIFER'S FRIEND. Denne skilde sig från föregångaren David Byron på ett flertal punkter. David var en färgsprakande primadonna med yvig hårman och tangorabatt under näsan. John kompenserade ett flyende hårfäste (som media skoningslöst gjorde narr av) med mascara kring ögonen och påfågelsfjädrar som örhängen. Davids sångstil var ljus och flöjtande, Johns fyllig och mörk – om något var det det teatraliska draget som vokalisterna hade gemensamt.
Uppstod det något särskilt samförstånd mellan URIAH HEEPs båda nykomlingar? Inte enligt Trevor Bolder.
– John hade sin fru med sig på turné, han var en familjemänniska. Så jag fick ett starkare band till Mick och Lee. Vi tre var festprissar. John och hans fru gick på fina restauranger, vi tre drog på puben. Inget ont om John dock. Han var en genomsnäll kille och en otrolig sångare. Det är han förresten fortfarande, han har inga som helst problem med att sjunga som han gjorde förr.
Demonstrativt nog säger du inget om den ökänt excentriske Ken Hensley...
– Ken hängde en del med mig och Lee. Men han höll sig väldigt mycket för sig själv. På den tiden hade han något av ett ego och umgicks mest med sina egna personliga vänner. Det gjorde absolut ingenting alls, det var helt enkelt sådan Ken var.
Det är visserligen omstritt, men de flesta skulle nog säga att URIAH HEEP fick något av en nytändning i och med att den sättningen bildades. Är det i så fall något du vill ta åt dig lite av äran för?
– Kanske bidrog jag till att få URIAH HEEP på rätt köl igen, jag vet inte. Vi var bevisligen väldigt framgångsrika de första åren, bandet klarade sig mycket bra i Europa.

Uppgång och fall
Jämfört med URIAH HEEPs storhetstid utmärker sig den John Lawton-frontade perioden för kortare, mindre grandiost arrangerade låtar och ett poppigare sound. Detta var naturligtvis till stor del en eftergift för det förändrade musikaliska klimatet och gav David Byron-nostalgiker ytterligare något att beklaga sig över. Samtidigt lyckades bandet skapa utmärkt musik även under dessa omständigheter, och idag är det troligen en majoritet bland fansen som ser tillbaka på denna URIAH HEEP-epok med gillande.
John Lawton-sättningen skulle släppa tre studioalbum. ”Firefly” (1977) är det mest pompösa, ”Innocent Victim” (1977) det mest mångsidiga och ”Fallen Angel” (1978) det mest poppiga. ”Innocent Victim” nådde störst framgång av de tre. I synnerhet bland tyskarna, som inhandlade verket i kopiösa mängder och gjorde ”Free Me” till en jättehit. Som en bieffekt fick singelbaksidan ”Lady in Black”, en tidigare förbisedd URIAH HEEP-låt från 1971, en remarkabel renässans och räknas numera bland de självskrivna inslagen under varje URIAH HEEP-konsert.
1979 gick John Lawton-sättningen under i en spektakulär explosion.

De fattiga och den rike
Inom bandet tilltog missnöjet med att managern och producenten Gerry Bron favoriserade material av Ken Hensleys penna. Problemet var inte enbart personlig avundsjuka utan minst lika mycket den enorma skillnaden i inkomst mellan Ken och de övriga som detta medförde. Kens allmänna attityd gjorde inget för att dämpa de övrigas förbittring. Den ständigt kokainsniffande keyboardisten fick ideligen utbrott av tårfyllt, gestikulerande konstnärstemperament. Inte heller drog han sig för att skrodera med sin rikedom. En ökänd episod är den om hur Ken infann sig till replokalen i sin nya lyxbil medan de fyra övriga fått dela på en taxi.
John Lawton, som gjort sig impopulär hos medmusikerna genom att släpa med sig frugan på varenda turné och vars relation till Ken blivit rent hatisk, fick sparken under pågående inspelning. Han ersattes av den snutfagre och soulinfluerade John Sloman. Kort därpå sparkades även Lee Kerslake, som genomgått en kostsam skilsmässa (förevigad i bandets halvhit ”Come Back to Me”) och fick ett raseriutbrott om pengar och Ken Hensley inför Gerry Bron. Hans ersättare blev den blivande AC/DC-batteristen Chris Slade.
Lee skulle sedermera, för att hoppa fram i tiden ett ögonblick, återvända till URIAH HEEP efter att Ken för sin del hoppat av. Ändå hyser Lee, om man ska sätta tilltro till skvallrarna, ett outsläckligt hat mot Ken än idag. Den saken slår emellertid Trevor bort med ett flatskratt.
– Lee har alltid något att säga om Ken! Men jag tror inte att det är på långa vägar så farligt som alla utmålar det. När Ken hängde på oss för ”Magician's Birthday Party”-spelningen i London 2001 kände vi oss alla som väldigt goda vänner. Det där är vatten under broarna och Lee har pengar så det räcker nuförtiden. Det finns ingen anledning varför han skulle bry sig om vad som hände på 70-talet. Vi andra bara skrattar när Lee flyger i flintor på det där sättet. Egentligen menar han inte så illa.

Oh my God, they lost Kenny!
Den John Sloman-frontade upplagan av URIAH HEEP släppte sitt första och enda album ”Conquest” 1980. Det soulfunkiga och spretiga alstret hyllades av kritikerna men mottogs mera tveksamt av publiken. De som var där minns konstellationens spelningar som förvirrade tillställningar med ensamsolon från samtliga medlemmar (just det – även sångsolon!). Ken Hensley formligen frustade i vanmäktigt raseri över John Slomans falsettjutande tolkningar av klassikerna och såg ingen möjlighet att utveckla bandet musikaliskt med John i sättningen. Han sattes också under fortsatt press från övriga medlemmar att överlåta mer av låtskrivandet på dem. Kens låtar blev ju inte ens hits längre, som de så ofint påpekade. Den förbittrade keyboardisten svarade med att säga upp sig från URIAH HEEP – för gott.    
Under de dryga tre decennier som gått sedan dess har det väl knappt gått en sekund som inte nostalgiska fans har drömt om, och propagerat för, Kens återkomst till URIAH HEEP.
– Det händer ofta att folk frågar om det, bekräftar Trevor, men det kommer aldrig att inträffa. Ken har varit borta från bandet så länge och han har sin egen solokarriär. Vi gjorde ”Magician's Birthday Party” tillsammans med honom, och där och då insåg vi alla att det aldrig skulle bli någon återförening. Vi är alla ganska nöjda med situationen sådan den är. Dessutom, om man skulle plocka in forna medlemmar av bandet igen, hur länge skulle det hålla? Det är inte värt risken och vi har inget behov av Ken i bandet.

Den döende dandyn
Efter Kens avhopp föll URIAH HEEP ganska snabbt samman och reducerades till enbart Mick och Trevor. De båda fick den efter vad det verkade ljusa idén att erbjuda David Byron hans gamla jobb tillbaka. Den vid det laget ännu mer försupne vokalisten var då ingen fullkomlig främling för Trevor.
– Nej, jag hade träffat honom några gånger tidigare. Han kom och tittade när URIAH HEEP spelade i London, bland annat på Hammersmith. Vi hälsade på hemma hos honom för att höra om han var intresserad av att återvända till bandet, men då ville han istället att vi skulle gå med honom i hans soloband! Aldrig i livet att vi tänkte göra det, vi hade just hittat en ny bra sångare och ville fortsätta vara URIAH HEEP. David hade sin manager hos sig just då och var alldeles för upptagen med sin solokarriär för att överväga vårt anbud. Managern och David trodde att om han fick med åtminstone Mick i bandet så skulle det vara bra för solokarriären. Men Mick är ju den som är URIAH HEEP. Så ja, hade David kommit tillbaka tror jag att det skulle ha lett till ett kraftigt nyväckt intresse för bandet. Men det var med honom som med Ken Hensley, de ville hålla på med sina solokarriärer och det skulle inte ha blivit samma sak om de kommit tillbaka.
Som det skulle visa sig borde åtminstone David Byron ha tagit chansen att återvända till URIAH HEEP. Under de år som gått hade han, som så många i hans situation, fått uppleva att oavsett hur många som betraktade honom som oumbärlig för hans tidigare band så saknade hans namn allt kommersiellt värde utanför det bandets ramar. Inte minst sedan 80-talet börjat, och med det en revolt mot det 70-tal som föregått det. Flopparna avlöste varandra, och för varje gång förvärrades Davids supande ytterligare något. Den forne rockstjärnan hade förvandlats till en tragisk, raglande alkis, i alla offentliga sammanhang omgiven av tomma utrymmen kantade av generade människor som försökte låtsas att de inte såg honom. Den 28 februari 1985 dog David Byron alkoholistens ovärdiga och ohyggligt ensamma död. Han hade då nyss fyllt – 38 år.

Ett oönskat önskeben
Managementets stöd till ett URIAH HEEP i avsaknad av Ken Hensley eller ens en komplett laguppställning var obefintligt. I det läget fick Trevor ett erbjudande att gå med i ett annat klassiskt hårdrocksgäng, WISHBONE ASH. Han valde att ta det. Kändes det som att URIAH HEEP nått vägs ände?
– Nej, jag trodde aldrig att URIAH HEEP var slut. Jag var bara så uppgiven på grund av situationen med managementet, Gerry Bron och Bronze Records. Allt gick väldigt snabbt när jag gick med i WISHBONE ASH. Jag var tvungen att besluta mig med väldigt kort varsel och kom fram till att det kanske vore bäst för mig att pröva på något nytt. Mick ville inte att jag skulle sluta. Han tittade förbi när WISHBONE ASH repade bara för att träffa mig. När sedan Bob Daisley lämnade URIAH HEEP så var jag den förste som Mick ringde. Skulle jag vara intresserad av att komma tillbaka? ”Ja”, svarade jag, ”mer än gärna”. URIAH HEEP är min familj. Men jag trivdes ändå bra i WISHBONE ASH, och Laurie Wisefield och Andy Powell är fortfarande mycket goda vänner till mig.
Bisarrt nog innebar Trevors inhopp i WISHBONE ASH att han för andra gången i rad kom in som ersättare till John Wetton (som just gått vidare till sitt eget ASIA). Kändes det på något sätt störande?
– Nej, det var mer en lustig tillfällighet än något annat. John är en fantastisk musiker och en genomtrevlig kille. Dessutom turnerade han inte ens med WISHBONE ASH, utan spelade bara på ”Number the Brave” (1981). Men det var en rolig tid. Jag uppskattade mina två år i WISHBONE ASH, det som Mick kallar min ”semester från URIAH HEEP”.
Trevor blir tankfull.
– Mitt värsta karriärminne är det att behöva lämna URIAH HEEP. Det var en så oerhört svår sak att göra. Det skar i mig, men just då var det vad jag behövde göra. Mitt bästa är när jag först gick med där och fick träffa Mick och Lee. Att komma med i URIAH HEEP var fantastiskt. Jag hade aldrig varit med i ett band där alla var så vänliga och där alla var så goda vänner med varandra. Jag och John Lawton kom in som nykomlingar, men jag kände aldrig något av ”vi mot dem” och jag kände heller aldrig att jag genomgick en prövotid.

Lågvattenmärket
Under Trevors frånvaro hade Mick alltså återuppbyggt URIAH HEEP tillsammans med den ”nye, bra sångare” som Trevor nämnde; Pete Goalby (ex-TRAPEZE); samt Lee Kerslake, keyboardisten John Sinclair (ex-HEAVY METAL KIDS) och den ovannämnde basisten Bob Daisley som kommit i släptåg med Lee från Ozzy Osbournes band. Denna sättnings första album ”Abominog” (1982) innehåller en påtagligt amerikaniserad men tämligen kraftladdad melodiös hårdrock som gav karriären något av ett lyft. Efter uppföljaren ”Head First” (1983) gick Bob Daisley tillbaka till Ozzy och Trevor återvände till URIAH HEEP – i samma veva som Bronze Records gick omkull. URIAH HEEP stod med ens kontraktslösa.
För en tid föreföll detta kunna vara en förklädd välsignelse. Bandet fick nytt kontrakt på bolagsbamsingen CBS/Portrait, där ”Equator” släpptes 1985. Bolaget var emellertid inte speciellt intresserade av att marknadsföra sina nyvärvade 70-talsdinosaurier och potentiella fans hade svårt att överhuvudtaget hitta plattan i butikerna. Därpå fick det hektiska turnerandet Pete Goalby att tappa rösten, och han tvingades lämna URIAH HEEP. Förlusten av ännu en sångare, tillika bandets nye huvudkompositör, fick Portrait att droppa URIAH HEEP illa kvickt – och därmed sjönk dessa alltså längst ner i botten av den karriärgrop som de sedan dess ägnat en så beundransvärd envetenhet åt att ta sig ur.    

Kavalkad av vokalister
Knappast någon skulle ha föreställt sig att den URIAH HEEP-sättning som manifesterades i slutet av 1986 skulle förbli stabil i över 20 år. Till Trevor, Mick och Lee, sällade sig nu keyboardisten Phil Lanzon och sångaren Bernie Shaw, som tidigare spelat tillsammans i AOR-bandet GRAND PRIX. Den förre är som sagt numera Mick Box högra hand i låtskrivarsammanhang, medan den senare genom åren växt till en formidabel frontman med en klangfull och mycket typiskt brittisk sångstil. Fastän han faktiskt är kanadensare!
Hur har det varit att spela in och turnera med så många sångare genom åren?
– De har allihop sina personliga små särdrag. Jag älskar John Sloman, som många människor avskyr. Pete Goalby är en underbar sångare, liksom Bernie. Jag skulle säga att Bernie är det närmaste David Byron vi har haft. John Lawton var också suverän. Jag har inte jobbat med någon i det här bandet som inte varit suverän, för då skulle den personen inte ha fått jobbet.
Det bör kanske tilläggas att Bernie helt kort föregicks av ytterligare en sångare, Steff Fontaine – en gäckande skugga i URIAH HEEP-historien. Steff ingick i bandet under två månader 1986, varunder man endast genomförde ett antal USA-spelningar. Sedan vokalisten avstod från att infinna sig till en av dessa var hans dagar i URIAH HEEP räknade. Den odisciplinerade figuren avhystes utan att efterlämna vare sig studioinspelningar eller några livedito av försvarbar kvalitet.
– Han hade en otrolig röst, men han var... konstig. Verkligen knepig, påminner sig Trevor tankfullt. Han ville helt enkelt inte turnera och när den turnén nådde sitt slut var vi glada att se honom försvinna. Vi är britter och han är amerikan, det kanske var en fråga om skilda attityder. Han gjorde en del reklamjinglar efter det så han försvann inte ur branschen alldeles.

Ryssvänner
1987 inbjöds URIAH HEEP att som första västerländska rockband turnera i Sovjetunionen. En formidabel publiksuccé som emellertid inte nämnvärt höjde deras publika aktier i västvärlden. Där insåg man inte, eller brydde sig inte om, att bandet särskilt bjudits in av den väldiga östblocksstaten eftersom dess befolkning faktiskt lyckats få nys om deras musik och hyste ett genuint intresse för den. Den vanliga tolkningen blev istället att sovjetmedborgarna var så svältfödda på rockmusik att de till och med orkade hetsa upp sig över ett band som den fria världen kasserat för länge sedan. En historisk tilldragelse kom att betraktas som en indirekt anledning till ytterligare hån.
”Live in Moscow” släpptes 1988 som första skivprodukt från URIAH HEEPs mest långlivade sättning. Utan att bli någon framgång demonstrerade den åtminstone att livescenen var ett område där denna sättning excellerade. Och då befann sig detta URIAH HEEP ändå bara i början av sin utveckling till den fullkomligt häpnadsväckande liveakt som bandet är idag – med gråa hårsvall och allt.

Ett steg fram och två tillbaks
Konstellationens första studioprodukt blev ”Raging Silence” (1989), som soundmässigt bjöd på en rockigare och råare variant av det gamla ”Abominog”-soundet. Skivan betraktades allmänt som riktigt lyckad utan att för den skull sälja någonting. De segrar, om än små, som URIAH HEEP vann med plattan omintetgjordes tråkigt nog med nästa album ”Different World” (1991). Detta verk betraktades på sin tid som i det närmaste totalt misslyckat, men är ändå intressant att ta upp under en intervju med just Trevor Bolder. Han är nämligen även skivans producent.
– Jag blev på sätt och vis tvingad till det. Richard Dodd som producerade ”Raging Silence” kunde inte ställa upp igen och han föreslog att jag skulle göra det eftersom jag varit tämligen involverad i produktionen av den plattan. Jag tyckte absolut att det var kul att göra det men det innebar en hel del hårt arbete. Vanligtvis så sitter producenten vid sidan om bandet och bidrar med sin egen uppfattning. Han vägleder så att säga bandet. Men för någon som själv är medlem av bandet är det svårare. Då betraktar inte de andra medlemmarna en som producent helt och hållet. Det tog på mina mentala krafter och jag skulle inte klara av att göra om det. Jag skulle kunna producera någon annans band, men inte ett där jag själv spelar.

Berättelsens cirkel sluten
”Different World” fick publiken i allmänhet att dra slutsatsen att URIAH HEEP gjort sitt i egenskap av skivsläppande musikskapare. Däremot behövde bandet aldrig lida brist på besökare till konserterna, då deras kvalitet som liveband om något föreföll öka hela tiden. Och så, fyra år efter den föregående albumfloppen, kom så ”Sea of Light” (1995) – plattan som fick månget gammalt fan att tappa hakan över med vilken häpnadsväckande stilsäkerhet och låtkvalitet URIAH HEEP återvände till något mycket, mycket snarlikt deras gyllene 70-tal. Den följdes 1998 av ”Sonic Origami”, ännu en fullträff med smakfulla kontraster mellan det smålurigt progressiva och det insmickrande lättlyssnade. Av redan relaterade skäl uteblev dock den stora comebacken – den gången – och därmed återvänder denna historia till utgångspunkten. Det vill säga bandets envetna, decennielånga kamp fram tills ”Wake the Sleeper” och dess nu aktuella efterföljare ”Into the Wild”.
Den enda för denna historia relevanta händelse som ännu inte relaterats är förstås den klassiske trummisen Lee Kerslakes avhopp 2007. Vilket alltså föranleddes av hälsoskäl och inte av några som helst meningsskiljaktigheter URIAH HEEP-medlemmarna emellan. Lee och hans forna lagkamrater är fortfarande de bästa av vänner, fast de av naturliga skäl – med tanke på URIAH HEEPs ständigt lika fullspäckade spelschema – inte umgås så regelbundet, enligt Trevor.

Oåterkallelig pensionär
– Jag har inte träffat Lee på ett tag. Han hör av sig med jämna mellanrum, och jag har sett spelningar med honom på Youtube, men jag har inte pratat med honom på ett år. Enligt Mick så mår han ganska bra. Jag tror inte att han någonsin kommer att trumma på heltid igen. Jag tror inte att han har kapacitet för det längre. Han har för lätt att bli trött och lider dessutom av reumatism. Det skulle vara toppen om han kunde göra det, men så kommer det tyvärr inte att bli. Kanske kan han göra gästframträdanden med oss längre fram. För att vara med i URIAH HEEP måste man vara i tillräckligt god form för att kunna spela varenda kväll, utan sömn om det skulle behövas. Lee skulle inte klara det. Vi klarar det bara för att vi är i bättre form. Lee hade problem med fysiken och blev trött snabbare än vi. För var och en kommer en stund då det är dags att dra sig tillbaka, och Lee bestämde sig för att det var vad han ville göra.
Det mesta talar alltså för att innevarande sättning av URIAH HEEP blir den vi kommer att få se och höra ända tills bandet oåterkalleligen ger upp andan. Något som förhoppningsvis inte behöver ske än på ett tag. Skulle så ändå bli fallet kan de ändå luta sig tillbaka mot – förutom ett enastående hårdrockshistoriskt arv – den enastående bedriften att med tid, hårt arbete och en fantastiskt oförtröttlig entusiasm ha tagit sig ända nerifrån botten och tillbaka till toppen. En sällsynt och enastående bragd. Och det är sannerligen ingen slump att det just skulle bli URIAH HEEP som utförde den.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.