Wolf - vargens tid är äntligen inne

WOLF har spelat klassisk heavy metal i över ett decennium. De har varit respekterade men nått ut till en begränsad målgrupp. Fram tills nu. Idag är deras musikstil hetare än hett och WOLF själva är spjutspetsar på en blomstrande scen. Själva kör de på som vanligt – sjätte albumet ”Legions of Bastards” är enligt frontmannen Niklas Stålvind den rockigaste WOLF-plattan hittills.

Det är väl hugget som stucket, hävdar kanske ointresserade hårdrocksdissare i allmänhet. Samma sak med metalvänner som uteslutande går inför hårdare bandage och lever efter ”allt med rensång går bort”-principen. Ämnet är alltså skillnaden mellan melodisk metal med utstuderat snärtiga melodier och dubbla bastrummor – gemenligen kallad power metal – och den mer jordnära, riffbaserade och mestadels långsammare hårdrocksvariant som i huvudsak förknippas med det tidiga 80-talets Storbritannien.
Fråga WOLF från Fjugesta utanför Örebro om du vill veta. Detta band har fått leva med  konsekvenserna av att det faktiskt finns en skillnad dessa musiktyper emellan. WOLFs självbetitlade debut släpptes 2000, då power metal var alldeles fantastiskt inne, för att uttrycka det så. WOLF hade emellertid ingen större glädje av detta då de inte spelade power metal, utan den där andra musikstilen vi nämnde. Det sound som mer än något annat förkroppsligar den allmänna bilden av begreppet ”heavy metal”. Albumet ”Wolf” klarade sig förvisso bättre än det skulle ha gjort några år tidigare på 90-talet, men har man sagt det så har man sagt allt.
För att göra en lång historia kort(are): 2011 är läget ett annat. Heavy metal är den kanske snabbast växande grenen på hårdrockens familjeträd, åtminstone i Sverige. När WOLF nu släpper sitt sjätte album är konkurrensen hårdare än någonsin under bandets karriär. Sångaren och gitarristen Niklas Stålvind (Psst! Han föddes Olsson) får frågan om han trivdes bättre när WOLF var den enda stora fisken i en liten damm, eller om han uppskattar tillströmningen av ungtuppar. 
– Jag tycker att det är kul. Framför allt att vi var först, och jag tycker det är kul att stilen blivit inne. Det är bra musik och nu efter tio år tycker alla det. Ja, inte alla förstås, metal är inte så stort i omfånget, men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket mer om den här trenden än om andra. Vi kommer fortfarande att spela den här musiken efter att trenden gått över, om den nu gör det. Men självklart är det kul att den är stor och att det är poppis att gilla den. Det sägs att om man håller och kör stenhårt på sin stil så kommer man att vara inne en eller två gånger i livet. Så nu gäller det att passa på. Snart är man ute igen.

Hjälparen Roy
Får ni ofta höra dessa unga band själva framhålla WOLF som förebilder?
– Faktiskt inte. Nu är inte jag världens mest kunniga person, men jag har fått intrycket att det inte är så coolt att ge WOLF cred. Ska det vara bra så ska det tydligen vara något jätteobskyrt undergroundband från New Wave of British Heavy Metal typ DIAMOND HEAD. Jag vet band vi känner som lyssnat på WOLF sedan mellanstadiet, men jag har aldrig varit med om att någon av dem nämnt det. Utom IN SOLITUDE. Deras trummis Uno Bruniusson vickade hos oss några gånger och han berättade att han lyssnade på oss redan när han var jätteliten. Då såg han ingen skillnad mellan WOLF och våra förebilder. Är man 12 år så tänker man inte på om en bra låt är inspelad 2005 eller 1975.
Från 1995 års originalupplaga av WOLF är det idag bara Niklas som fortfarande ingår i bandet. Nummer två i fråga om tjänsteår är gitarristen Johannes ”Axeman” Losbäck (ex-DECAMERON, SEVENTH ONE), som kom med 2002. Den nuvarande rytmsektionen, basisten Anders Modd (ex-TAD MOROSE) och trummisen Richard Holmgren (ex-SCAAR, APOSTASY med flera), debuterade båda på förra WOLF-albumet ”Ravenous” som för övrigt var det hittills mest lyckosamma i bandets katalog. Skivan producerades av ingen mindre än Roy Z (Bruce Dickinson, HELLOWEEN, JUDAS PRIEST med flera) och står i största allmänhet högt i kurs bland både nya och gamla WOLF-fans. Även hos Niklas, om än med en liten brasklapp.
– Jag tycker själv det verkar som att ”The Black Flame” (2006) var ett större lyft, om man jämför med vart vi befann oss på ”Evil Star” (2004). Då var vi ganska okända. Vi låg på ett litet svenskt bolag som inte förstod metal och var licentierade av ett tyskt pajasbolag som bara gjorde pannkaka av allt. Jämför det med att vi sedan hamnade på Century Media och började skriva enklare låtar som man inte måste vara superinlyssnad för att haja. Sedan kom ”Ravenous” och med den ännu ett litet kliv framåt. Roy har fått mycket cred för det, men jag tror inte att vi sålde så mycket mer bara på Roys namn. Däremot hade han väldigt mycket med att göra hur det lät på skivan.

What you know is what you get
Bandets historia efter ”Ravenous” och fram tills nya ”Legions of Bastards” finner frontmannen ganska lätt att beskriva.
– Det var helt enkelt så att allt rullade på bra med spelning på spelning. Förra vintern kom vi på att det kunde vara dags att skriva nytt och det tyckte skivbolaget med. Resten var inte så komplicerat, det var bara att sätta sig och jobba stenhårt. Vi började med riff som vi totade ihop var för sig, skickade, snackade sedan ihop oss, spånade... När allt väl kom igång kändes det bra i magtrakten att jobba igen. Det var ut i studion åtta till fem som gällde, tuta och köra när man hade tid. Vi har ju varit ute och rest och det var tufft som fan att få ihop alltsammans. Men det har nog aldrig känts så skönt att få det gjort.
”Legions of Bastards” kommer estetiskt sett inte att överraska någon som gillade ”Ravenous”, och de som upptäckte WOLF på något ännu tidigare stadium kommer också att känna igen sig. Det är också meningen, som Niklas själv är noga med att påpeka.
– Ja, WOLF är ju WOLF. Man kör bara på och försöker att hitta något som inte låter som ”The Black Flame 2” eller ”Ravenous 2”. Vi börjar ju inte spela nu metal helt plötsligt för att vi tror att det ligger pengar i det. Jag tycker själv att ”Legions of Bastards” känns som vår rockigaste skiva någonsin. Det kommer riff på riff som i gammal rock. En jordig känsla, som gamla BLACK SABBATH. Så tyckte jag i början och det tycker jag fortfarande, men när jag lyssnar nu slår det mig att det är lika mycket metal, bara kanske med mer rockkänsla. Men vill man höra något nyskapande så är det ändå inte WOLF man köper. Vi har aldrig försökt vara det.

Om utveckling och två viljestarka män
Därmed inte sagt att bandet inte försöker utvecklas inom sina egna ramar. Tvärtom, enligt den talträngde frontmannen.
– Jag har två favoritlåtar på plattan, ”Absinth” och ”Full Moon Position”. Båda känns som något ganska nytt och fräscht för att vara WOLF, om man får säga så. Jag har funnit en ny nerv att slå an på. ”Absinth” antar jag att vissa inte kommer att förstå. Till och med folk i bandet undrade över den låten och producenten fattade först ingenting heller. Men när allt väl på plats var alla överens. Låten skulle bara ut mig och texten kom på en gång. Jag har ingen aning om vad den handlar om, men när jag kom på titeln ”Absinth” så kom allt naturligt.
– Annars är ”Jekyll & Hyde” också något som vi inte redan gjort tusen gånger. Jag vill ändå utvecklas inom ramen för WOLF, plus att jag gillar texten. Meningen var först att hela texten skulle ha handlat om Göran Lindberg, den sexbrottsdömde poliskommissarien. Men efter att ha skrivit en vers kom jag inte vidare längre, så jag tänkte ”nej, jag får skriva om fler personer”. Så nu handlar första versen om den ökände Västeråsnekrofilen, den andra om Göran och den tredje om Helge Fossmo, pastorn i Knutby. Det dessa har gemensamt är att de är otrevliga dubbelnaturer, ingen kunde ana hur skruvade.
”Legions of Bastards” är producerad av Pelle Saether från Studio Underground i Västerås, med vilka WOLF tidigare spelat in ”Dirty Deeds Done Dirt Cheap” för en AC/DC-hyllningsskiva i regi av Metal Hammer. Hur pass stor skillnad är det då mellan denne man och Roy Z som producenter?
– Jävligt stor skillnad. Av alla producenter vi jobbat med sitter de två längst ut på var sin ände av skalan. Roy är väldigt entusiasmerande. Han går mer in för rock'n'rollkänslan i bandet som helhet, lägger sig gärna i arren och kommer med förslag. Från session till slutmix har han ständigt stenhårt fokus på slutmålet. Det bästa med honom är hans förmåga att få alla att tycka att det är kul att spela in, och går lätt.
– Pelle är inte alls sådan. Däremot är han extremt skicklig på att nå ett slutresultat som låter extremt bra i allas öron. Samtidigt är han lite krävande, rentav pissnoga. Han kallas Hitler av en anledning. Han nöjer sig inte med mindre än det bästa och ger inget gratis. Man kan bli galen på honom, men det ändrar sig när man hör vart slutresultatet är på väg. Han nöjer sig aldrig förrän allt är perfekt.
Däremot är de båda producenterna ytterst likasinnade i ett mycket viktigt avseende, förklarar Nikals vidare.
– Båda sätter sången i fokus. Roy är en av de bästa sångproducenter som finns, vilket märks på alla sångare som jobbat med honom. Pelle är själv sångare i GRAND DESIGN. Många producenter fokuserar på ett fläskigt gitarrljud, men både Pelle och Roy är överens om att sången måste vara nummer ett. Sången är mer än bara ett instrument, det är det främsta verktyget för att kommunicera med lyssnaren. Man måste kunna förmedla ett budskap när man sjunger, annars kunde man lika gärna låta en dator sköta sången. Från början var tanken att Roy skulle producera, men han fick förhinder när HALFORD (vars gitarrist Roy numera är) skulle ut på turné. Så vi valde Pelle och det känns 100 % rätt.

American Idol
WOLF är vid det här laget ett välmeriterat liveband som själva fått dela scen med åtskilliga av sina personliga förebilder. Vilka är då Niklas Stålvinds bästa respektive värsta minnen från alla dessa möten och turnésamarbeten med kolleger och idoler?
– Något värsta kan jag inte komma på. Ingen av de gamla hjältarna har gjort mig besviken. Däremot har den sociala biten brustit någon gång, Blackie Lawless var inte den mest utåtriktade person jag träffat, men turnén med W.A.S.P. var nog ändå en av de bästa vi gjort. Blackie var speciell, men han är också en av mina allra största idoler. Han pratade inte med någon på hela turnén, men sista dagen gick jag fram till honom och skakade hand. Han tycktes bli lite förvånad. Där stod jag och pratade om W.A.S.P. och IRON MAIDEN på Johanneshov 1986, och om hans fascinerande röst. Det var bara några få meningar, men det räckte för att föra mig tillbaka i tiden och till Johanneshov. Det nästa som händer är att jag ser hans ryggtavla försvinna... Jag har träffat många idoler och de flesta har varit jordnära. Den där gången vet jag inte vad som hände, men kul var det ändå.
– SAXON var fantastiskt roliga att turnera med. Det var vår första riktiga turné och de är extremt bra både som liveband och personer. Det var skitkul, vi fick väldigt bra kontakt med hela bandet. De kände nog igen sig i oss, hur det är att vara ung och energisk. Sedan dess har Biff Byford frågat efter mig och velat skaka hand varje gång WOLF spelat på samma ställe som SAXON. Fantastiskt roligt. Nu ska vi ut med ACCEPT och det ska bli spännande. De har också varit en stor inspirationskälla och deras nya platta är otroligt bra.

Blodsugarnas värld
Om WOLF har till största delen positiva erfarenheter av samvaron med andra musiker, kan samma sak inte sägas om deras erfarenheter av musikbranschen som sådan. Niklas tvekar inte att beskriva nämnda bransch som nerlusad av utsugare, bedragare och byråkrater.
– ”Vicious Companions” på nya plattan handlar om just det, den hatkärlek vi hyser till branschen. Sättet som den styrs på skulle inte kunna fungera inom stål- eller skolvärlden. Ingen skulle acceptera det. Men i musikvärlden går vad som helst. Samtidigt är vi beroende av scenen. Man gillar kanske musiken och banden, men kanske inte hela branschen. Folk försöker hela tiden utnyttja en. Samtidigt, som man hör i refrängen, är man själv en del av branschen.
– Man orkar inte hålla på i den här skitbranschen om man inte brinner för det man gör. Det räcker inte om man bara vill vara stjärna, ligga, bli rik – man orkar inte. Det är en rutten skitbransch. Många är som gamar, de tittar på unga och entusiastiska musiker och ser bara dollartecken för ögonen. Kidsen, sådana som vi var, kan man lura i allt möjligt och i det läget blir man ofta utnyttjad. Men man får inte ge upp. Vi har blivit jävligt irriterade några gånger. Folk kan vänta sig att man ska åka till Stockholm på sommardäck i världens värsta väglag för att spela förband, för att sedan säga till en ”nej, ni får spela efter det andra bandet” – när pressen redan gått hem. Då säger vi att ”vi kommer inte”, och de säger ”glöm att ni ska få spela i Stockholm igen”. Det är ingen dans på rosor. Vissa band åker ut månader i sträck och kommer hem till högar av räkningar som de inte kan betala. De gör det av kärlek. Någon tjänar pengar på det där, men det är sällan det nya entusiastiska bandet själva. Man kör på ändå och något kommer det alltid.
Sedan förekommer det förstås också att band råkar i klistret på grund av alldeles egna klavertramp. WOLF har erfarenhet även av detta, tillstår frontmannen frankt.
– Vi låg på tyska bokningsbolaget IRS som jag tror är involverade med Wacken, men det gav oss inte så mycket. Så fick vi ett anbud från ett mycket större bokningsbolag. Till dem sa vi ifrån att vi inte kunde turnera heltid. Jag har småbarn och kan inte vara borta tre månader i taget. Det var helt okej, tyckte de, begeistrade som de var av ”The Black Flame”. Så vi lämnade vårt gamla bokningsbolag, bara för att få uppleva hur det nya ”tog sitt förnuft till fånga” några månader senare och sparkade oss – för att vi inte ville turnera på heltid. På det andra bokningsbolaget var de förbannade på oss och sa ”glöm Wacken i fortsättningen”. Det har tagit ända tills nu innan de slutat vara förbannade.

Kritik av kritiker
Till kritiker har WOLF en bättre, ehuru något kluven relation enligt Niklas Stålvind.
– Jag tycker överlag att vi har fått bra kritik ända sedan första plattan. MEN: recensenterna måste alltid säga ”vi har hört det förut”. Klart som fan att de har gjort det. Vi spelar basic heavy metal som har funnits sedan slutet av 70-talet. Visst, det är bra att det finns nyskapande grupper, men jag inser inte varför man måste vara nyskapande för att vara intressant. Det räcker att vara bra. Vi har samma mål nu som alltid, att göra den bästa heavy metal vi kan. Vi har fått bra kritik för alla våra plattor så uppenbarligen gillar pressen oss. Men vi tänker inte krysta fram något nyskapande för att imponera på någon journalist. Jag hör så mycket nytt som är helt otroligt bra. Sedan kommer det en hel våg av samma sak och det ska kallas nyskapande. Det är ju befängt. Nu metal-vågen är över för länge sedan och att efterapa den skulle inte vara ett dugg intressant. Som musikintresserad måste man se bortanför det där tänket. Bra musik är bra musik. När WOLF bildades fanns det en hel drös garageband som lät som HELLACOPTERS. Ingen kommer ihåg de banden nu, men det var ingen som hoppade på dem när det begav sig. Jag fattade aldrig varför. När jag spelade IRON MAIDEN på fester så sa alla åt mig att jag var en tönt. Nu är det däremot uppenbart att klassisk musik alltid kommer att vara aktuell. Nu får man givetvis inte glömma att det finns musik från New Wave of British Heavy Metal som inte alls är så bra, men JUDAS PRIEST och IRON MAIDEN kommer alltid att influera.
Att den svenska musikbranschen åtminstone inte är helt okunniga om WOLFs existens framgår av att bandet flera gånger Grammynominerats, dock hittills utan att vinna. Är Niklas själv intresserad eller likgiltig för eventualiteten att ännu en nominering skulle leda till vinst?
– Både och. För jag skulle bli glad och stolt om vi vann en Grammy. Den skulle sitta väldigt fint på vår studiovägg. Samtidigt tror jag inte det beror på kvaliteten vem som vinner. Folk tror att juryn sitter och väljer ut det bästa av 3000 skivor, men allting är business. Ingen får Grammies som inte är kommersiellt gångbara och säljer skivor. Annars hade du kunnat slå dig i backen på att vi fått flera stycken, och det finns många begåvade band som aldrig ens nominerats. Men egentligen behöver jag ingen som bekräftar för mig om det vi gör är bra eller dåligt. Det hör jag själv.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.