Kamelot i smöret – i stort sett

Just som karriären på hemmaplan börjar ta fart tvingas KAMELOT lägga  in handbromsen medan sångaren Roy Khan vilar nerverna. Men albumet ”Poetry for the Poisoned” går hem i de internationella stugorna och på det hela taget är KAMELOTs nuvarande sits positiv, förkunnar gitarristen och bandledaren Thomas Youngblood.  

– Vi säljer fortfarande bättre och bättre för varje platta i en bransch som i sin helhet säljer mindre. Få kan säga samma sak.
Thomas Youngblood, KAMELOTs gitarrist, grundare och ende beständige medlem, är tämligen nöjd med sin tillvaro. Tampabandet som bildades 1991 föregick hela det sena 90-talets stora våg av melodisk metal, fick sitt genombrott när denna våg väl utbröt och har även överlevt vågens sammanbrott med flaggande färger. I KAMELOTs hemland USA är melodisk metal fortfarande en liten men stadigt växande subgenre där marknaden ännu är långt ifrån mättad. För den amerikanska publiken är KAMELOT fortfarande ett osynat och intresseväckande kort, och som bandet just börjat få seriöst fotfäste på sin väldiga hemmamarknad är det förstås helt naturligt att deras popularitet totalt sett är på tämligen rejäl uppgång. En rejäl dos malört i glädjebägaren är det förstås att sångaren Roy Khan tvingats ta time-out efter ett nervsammanbrott – något Thomas inte vill gå in på i detalj. Men fast denna stötesten är allvarlig är den ändå övergående och ur ett längre perspektiv ser Thomas fortfarande ljust på KAMELOTs framtid.
– Det räcker med att folk googlar för att de ska få se att vårt band har de coolaste fansen i världen, myser den för klichéyttranden uppenbart orädde gitarristen. I USA tror jag mig kunna säga att vi växt en hel del under de senaste åren. Med ”The Black Halo” (2005), sedan med ”Ghost Opera” (2007), och nya plattan nådde #72 på Billboard vilket är fantastiskt. Jag kan bokstavligen känna hur bandet växer här precis som vi gjort i Europa.   

Sent ska USA vakna
På den punkten skiljer sig KAMELOTs nuvarande situation diametralt från hur det såg ut då bandet bildades i det tidiga 90-talets USA. Den alternativa rockscenen höll som bäst på att slå undan benen även för de mest framgångsrika subgenrer som förknippades med 80-talet. Konsekvenserna för melodisk metal, som inte varit populär i USA ens till att börja med, är lätta att gissa sig till.
– Vi gjorde inte ens några spelningar här hemma när vi bildade bandet, vi gick direkt på Europa när vi skickade ut första demon. Vi visste att det inte fanns något underlag för vår musiktyp här. Faktiskt är det så att vi kan göra headlinerturnéer i USA numera och för mindre än tio år sedan fanns det inga band alls av det här slaget som kunde göra det. Förhoppningsvis hör vi alltså till dem som banat vägen, gjort det lättare för sådan här musik att vinna insteg. Det är i alla fall vad jag hör från fansen.
Du menar att Kamelot är något av spjutspetsar för en ny musikalisk rörelse i USA?
– Absolut, utan att dunka mig själv i ryggen alltför mycket. Precis som jag själv gillade SAVATAGE ända från början och är stolt om jag kan sägas ha gjort samma intryck på andra efter mig.
Därmed inte sagt att Thomas Youngblood gärna använder sig av termer som melodisk metal om KAMELOT. På detta skede i samtalet kommer återigen klichéerna fram.
– Jag tycker inte vi kan kategoriseras som någon särskild typ av metal alls. Jag har överhuvudtaget aldrig gillat att etiketteras som prog metal eller något i den stilen, det upplever jag som begränsande. Vi kan göra vad vi vill, våra fans förväntar sig det av oss. Att ge oss den typen av beteckningar tycker jag är att göra oss en otjänst som hindrar oss från att nå ut till andra målgrupper.

Vem kallar mig härmapa?
Uttalanden i den här stilen känns förstås igen från decenniers intervjuer med olika artister förvissade om sin egen originalitet. I rättvisans namn hör Thomas knappast till dem som haft mest orätt på den punkten. Visserligen är det självklart så att KAMELOT är metal, och adjektiv som melodisk, progressiv, episk och symfonisk är i deras fall helt på kornet oavsett hur begränsande Thomas Youngblood upplever dem. Dock ska det för den skull inte förnekas att KAMELOT faktiskt har ett sound som är dem eget, och om de ovan beskrivna stilattributen känns igen från många andra band så beror det ofta på att dessa andra band influerats av just KAMELOT.
På förra KAMELOTalbumet ”Ghost Opera”, som förvirrade många av bandets inbitna fans, tycktes influensflödet plötsligt gå åt andra hållet. Soundet var misstänkt likt den orkestrala schlagergoth som utvecklats av KAMELOTinspirerade band som NIGHTWISH och EPICA. Thomas vill emellertid inte kännas vid att detta skulle bero vare sig på idétorka eller trendrytteri.
– Vi följer egentligen aldrig några trender. Om ”Ghost Opera” ger det intrycket är det ett sammanträffande som beror på att någon annan fått liknande idéer. Jag blir ofta tillfrågad om vad jag själv brukar lyssna på. Svaret är att jag i stort sett inte lyssnar på någonting, förutom klassisk musik och vad som råkar spelas i bilradion. Det var inte annorlunda när vi höll på med den nya plattan. Vi bara gjorde den skiva vi ville göra utan någon på förhand uttänkt plan. Allt vi gör är att försäkra oss om att vi är nöjda med låtarna och därefter spela in dem.

Om vår giftiga värld
Därmed kommer vi alltså slutligen in på KAMELOTs nu aktuella och nionde album ”Poetry for the Poisoned”. Detta är ett verk som går betydligt mer i linje med det patenterade KAMELOTsoundet. Det låter stort, svulstigt och i vanlig ordning inte så lite mörkt. Bandet må vara hur nöjda som helst med sin positiva karriärutveckling och livet i allmänhet, några sprittande trudelutter eller solskenstexter har de inte gett ifrån sig för det.
– Albumtiteln är ett utlåtande om det rådande samhällstillståndet, konstaterar Thomas. Alla du pratar med har blivit förgiftade av omvärlden. Antingen av media, tv-programmen, droger eller vad som helst. Om du inte bor ensam i ett hem som du aldrig lämnar kan du inte undgå att drabbas av den förgiftningen. Flickan på skivomslaget alluderar på Adam och Eva, men i en futuristisk tappning i form av en cyborg. Det kanske kan tas som en metafor i sig, jag vet faktiskt inte.
I likhet med BLIND GUARDIAN och AVANTASIA tycks KAMELOT medvetet räcka lång näsa åt skivbranschens vacklande ekonomi genom att göra allt dyrare snarare än billigare albumproduktioner. Inte för sakens egen skull, utan för att det som behöver göras måste också bli gjort, förkunnar Thomas.
– Vi gör aldrig nedskärningar på grund av budgeten. Ställs vi någonsin inför den situationen lägger vi av med att göra skivor helt och hållet. Visst är det sant att de stora studiobudgetarnas tid är förbi, skivförsäljningen har sjunkit till löjligt låga nivåer, men vad kan vi göra åt det? Det är sant att somliga artister byter ner sig till så billiga inspelningsmetoder som möjligt för att kompensera, men vi vägrar att göra på det sättet.

Gäster inte med som gester
Med åren har KAMELOTs album blivit allt rikare på gästspel från utomstående musiker, och ”Poetry for the Poisoned” ter sig som något av bandets personbästa i detta avseende. Sångerskan Simone Simons, vars band EPICA givetvis namngetts efter KAMELOT-plattan med samma namn och därtill är ihop med KAMELOT-keyboardisten Oliver Palotai, gör sitt tredje framträdande i detta sammanhang på balladen ”House on a Hill”. Andra gäststjärnor gör här sin KAMELOT-premiär, däribland Thomas lokale barndomshjälte Jon Oliva (TRANS-SIBERIAN ORCHESTRA, JON OLIVA's PAIN, ex-SAVATAGE) som gästsjunger på ”The Zodiac”.
– Det är hur coolt som helst att ha med Jon. Jag såg honom spela med SAVATAGE hemma i Tampa innan jag ens börjat spela gitarr. Björn ”Speed” Strid från SOILWORK är med i både låten och videon ”The Great Pandemonium”. SOILWORK är liksom vi ett exempel på band som hållit på sin grej och ändå förblivit framgångsrika. Jag gillar verkligen Björns röst, både hans growl och hans rensång. Vi kan heller inte låta folk medverka på våra skivor bara för att vi gillar dem som personer. De måste vara bra. Dessutom måste de tillföra någonting unikt och speciellt. Gus G (FIREWIND, Ozzy Osbourne, ex-DREAM EVIL med flera, gör ett gästsolo på ”Hunter's Season”) har jag känt i åratal och han är en supercool snubbe. När vi ska spela i Aten kan vi bara ringa Gus och fråga ”kan du hänga på oss på scenen och köra ’Hunter’s Season’ med oss”, utan problem.

Den nygamle basisten
Av KAMELOTs samtliga medlemmar är det som sagt bara Thomas själv som befunnit sig i bandet under hela dess långa karriär. Av den kvintett som spelade in 1995 års debutalbum ”Eternity” skulle basisten Glenn Barry bli det näst längst kvarvarande inslaget. ”Poetry for the Poisoned” är det första KAMELOT-album inspelat utan nämnde basist i uppställningen, som i övrigt utgörs av Thomas, Oliver, trummisen Casey Grillo och sångaren Roy Khan (tidigare medlem i norska CONCEPTION vars ”Parallel Minds” från 1993 tveklöst bör betraktas som en av prog metals prototypiska milstolpar). Basen hanteras i dagsläget av Sean Tibbetts, en man som faktiskt ingick i den allra tidigaste KAMELOT-sättningen för att den gången få sparken efter något år. Skilsmässan från Glenn Barry, vars avhopp tillskyndades av familjeskäl, var knappast heller vad man skulle kalla abrupt vilket Thomas lugnt påminner om. 
– Vi hade trots allt tre år på oss att vänja oss vid situationen. Det var under så lång tid som Glenn inte turnerade med oss. Sean har turnerat med oss ända sedan slutet av ”The Black Halo”-turnén så det var ingen besvärlig övergång. Glenn avskärmade sig mer och mer från bandet. Vi är fortfarande vänner men han fattade helt rätt beslut då han slutade, kanske även från hans synpunkt. Det coola var att Sean inte försökte skynda på beslutet. Han sa aldrig ”hör ni grabbar, kan inte jag få bli er nye basist”. Jag tycker också hans utstrålning tillför liveshowen en hel del.
Fastän KAMELOT tills relativt nyligen varit tämligen okända på hemmaplan kom det knappast som en chock för Sean Tibbetts att kliva i Glenns skor och upptäcka hur bra det gått för bandet totalt sett sedan hans egen sorti 1992.
– Det är inte speciellt svårt att hålla koll med dagens informationsteknologi. Man behöver bara googla ”KAMELOT” för att uppdatera sig om vad vi har haft för oss, så han var väl medveten om hur det gått för oss. Självklart är det coolt för honom att komma tillbaka nu och få bli en del av det hela.
Så vad var anledningen till att Sean åkte ut ur bandet från början?
– Han var tämligen otålig av sig. Vi spelade in demos hela tiden och vad han ville göra var turnera. Det slutade med att han gick och provspelade för ett band som hette SAIGON KICK (mest kända för då aktuella akustiska hiten ”Love Is On The Way”), varpå jag omedelbart sa till honom: ”Du är avskedad.” Jag fann Glenn två månader senare i ett IRON MAIDEN-coverband. Idag är Sean äldre med bättre förståelse för hur vi sköter saker och ting.

Annat var det förr... och?
Det KAMELOT som Sean på sin tid tvingades lämna var dessutom på många sätt ett helt annat KAMELOT än det vi känner idag. De båda första plattorna ”Eternity” och ”Dominion” (1997) uppvisar ett annat, spelmässigt och musikaliskt primitivare band. Huvuddelen av de blommigt medeltidsromantiska texterna komponerades av dåvarande trummisen Richard Warner och tolkades, inte överdrivet förtjänstfullt, av måttligt begåvade sångaren Mark Vanderbilt. Kontrasten mot dagens KAMELOT är jämförbar med, exempelvis, hur ICED EARTH låter på sin självbetitlade debut respektive på de mer sentida Matthew Barlow- och Ripper Owens-sjungna albumen.
– De första två plattorna är nästan som gjorda av ett annat band, kemin mellan medlemmarna var helt annorlunda. Allt det som är KAMELOT av idag började med ”The Fourth Legacy” (1999) eller rentav ”Siége Perilous” (1998). Alltså när Roy kom med, fastslår Thomas bestämt.
Nu har förstås bokstavligen varje etablerat band i världen en viss andel fans som håller det allra tidigaste materialet högst. Thomas tillstår dock att han inte stöter på alltför många KAMELOT-fans av just det slaget.
– Det händer då och då. Alla har en åsikt och om dessa personer älskar de två första plattorna är det kanon. Jag är glad för deras skull. För varje ny platta vi släppt har vi nått ut till en helt ny målgrupp vilket jag verkligen tycker är coolt. Jag tycker faktiskt inte våra låtar hänger ihop med någon speciell rörelse, säger Thomas med ännu en ansträngning att distansera sig från prog-, power- och symphonic metal-etiketterna.

Det ska vi – inte – fira
Förutom att stoppas i musikaliska fack är KAMELOTs gitarrist heller inte speciellt förtjust i högtidsdagar. I varje fall ämnar han inte göra något speciellt för att högtidlighålla bandets 20-årsjubileum 2011.
– Nej, jag är inte mycket för jubileer. Även om vi existerat som KAMELOT under så lång tid så började allt på riktigt först med ”The Fourth Legacy”. Förresten är jubileer mer något som gubbar sysslar med. Jag tror att om vi kan fortsätta som vi gjort hittills och släppa plattor under ytterligare tio år så kunde vårt 30-årsjubileum kanske bli värt att fira. Men det här jubileet reflekterar jag inte mycket över.
Vad finns det då för något som Thomas Youngblood gillar? Ett svar på den frågan är, något inställsamt mot intervjuställaren givetvis men möjligen inte så förljuget för det – Sverige.
– Första gången vi spelade på Sweden Rock Festival (2003) var på stora scenen, och det var kanske den första stora festival vi var med på överhuvudtaget. En del bland mina kompisar kommer också från Sverige, och skulle jag någonsin flytta utomlands blev det i så fall till Sverige.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.