The Dead Daisies - Vill hedra rockens legender




THE DEAD DAISIES, med sångaren John Corabi i spetsen, befinner sig just nu i en studio för att spela in uppföljaren till plattan ”Make Some Noise” från 2015. Dessutom släpper John själv en akustisk nyinspelning av det klassiska album han sjöng på med MÖTLEY CRUE för 23 år sedan. John Corabi är en man med många järn i elden som berättar för Metalcentrals Henrik Halvardsson om glädjen han funnit i THE DEAD DAISIES, sina favoritliveskivor och om modet att vara sann mot sig själv som artist.

Det råder bråda dagar i THE DEAD DAISIES-lägret: förutom att trummisen Brian Tichy har lämnat bandet och ersatts av Deen Castronovo (ex-BAD ENGLISH, HARDLINE, JOURNEY) ska även en ny skiva spelas in för en release under våren 2018. Trots pressen från fans och skivbolag vill John trycka på den fina stämningen som råder inom bandet just nu. 
- Vi är i grunden ett gäng kompisar egentligen. Jag har exempelvis känt Doug Aldrich (gitarr) sedan han var 16-17 år och vi växte upp i Philadelphia tillsammans. Vår basist, Marco Mendoza, har jag känt i över 25 år.  Du vet, vi har en väldigt bra känsla mellan oss och tar inte oss själva på så stort allvar. På scenen skämtar vi hela tiden, med varandra och med publiken.

Att försöka fånga den glädjen och spontaniteten som existerar på scenen var en av orsakerna till att man valde att spela in livealbumet ”Live & Louder” (2017), menar sångaren som tidigare frontat band som THE SCREAM, MÖTLEY CRUE och UNION.
- Varje kväll efter våra spelningar när vi träffade fansen och signerade skivor hörde vi dem säga att ”ni är så mycket bättre live”, ”det är så jäkla kul att se er på scen”, ”ska ni inte göra ett livealbum eller en dvd?”. Så fansen ville ha det. Det här livealbumet sätter lyssnaren i centrum. Man känner att man befinner sig där allt händer.

Hur mycket av skivan är då live och hur mycket har ändrats i efterhand?
- På en del liveskivor har banden spelat om allt du hör i en studio efteråt. Så gjorde inte vi. Vi spelade in sex till nio shower under november-december 2016 och sen gick Doug Aldrich igenom alla inspelningarna för att säkerställa att allt lät bra. Du vet, att sången gick i rätt tonart och att gitarrerna lät bra, till exempel. Han försökte hitta den bästa versionen av de 16 låtarna på skivan helt enkelt. Personligen älskar jag KISS ”Alive” och HUMBLE PIEs ”Performance Rockin´ the Fillmore”. Men min absoluta favoritliveskiva är AEROSMITHs ”Live! Bootleg”. Jag tror inte de gjorde några extra pålägg på den, men jag vet att sångaren Steven Tyler har sagt efteråt att det finns sång- och gitarrdelar som han gärna skulle vilja ha ändrat på. Men rock ska inte vara perfekt. Det måste få finnas en nerv och låta lite skitigt.

Just kärleken till de band som satte den hårdare rocken på kartan och som John och de andra växte upp med är det som driver THE DEAD DAISIES, menar han. Detta märks inte minst på gigen där man gärna river av klassiker från exempelvis DEEP PURPLE, THE WHO och GRAND FUNK RAILROAD.
- Vi är bara fem vänner som älskar samma genre av musik från samma epok. Varje kväll går vi ut och spelar låtar som är själva orsaken till att vi existerar som musiker. För mig var den bästa tiden för musik perioden från THE BEATLES ”Rubbersoul” 1965 fram till 1980. Jag älskade musiken som jag spelade med RATT och MÖTLEY CRUE, men den stilen flög samtidigt över mitt huvud. Jag var mer inne på HUMBLE PIE, QUEEN, LED ZEPPELIN, AEROSMITH, ja, alla de där 70-talsbanden. Ta exempelvis låten ”Midnight Moses” med THE SENSATIONAL ALEX HARVEY BAND. Vilket sensationellt band och vilken otrolig låt, men många vet inte ens vilka de är. Med THE DEAD DAISIES går vi tillbaka till hotellet efter gigen och jag går in på YouTube och skickar runt en livespelning med DEEP PURPLE från 1972 till de andra och de gör likadant. Innan våra spelningar sitter vi backstage och går igenom vår lista på låtar som vi har och slänger runt låtidéer. Helt plötsligt får någon för sig att vi ska spela NEIL YOUNGS ”Rockin´ in the Free World”. ”Coolt” tycker alla och vi går igenom den och går ut och kör den. I slutändan är vi alla stora fans av musik. Det här är vad vi växte upp med, så det är coolt att få spela just de låtarna.



Corabi menar också att många av banden på 70-talen var mindre låsta i genrer, utan kunde göra djupdykningar i stilar som kanske låg utanför deras normala ”bekvämlighetszon”. Detta är något som THE DEAD DAISIES också har blivit präglade av musikaliskt.
- Det var inte ovanligt för ett band som exempelvis HUMBLE PIE att spela en gammal ELVIS PRESLEY-låt eller något med IKE & TINA TURNER. En annan favorit, GRAND FUNK RAILROAD, gjorde en cover på ROLLING STONES ”Gimme Shelter”. Jag såg YES tidigt i deras karriär och RORY GALLAGHER var deras förband. Jag minns även att jag och mina vänner gick och såg BLACK SABBATH på ett ställe och en vecka senare uppträdde THE MANY VINGA ORCHESTRA eller RAVI SHANKAR. Vi gillade allt möjligt och gick bara för att få uppleva musik. Det skulle inte hända idag för all musik är så uppdelad. Du har black metal, vanlig metal, classic rock, alternative rock och så vidare. Men för 70-talsbanden var det här inte ovanligt. Det här tänket återspeglas också i det vi gör. Vi kör en massa covers när vi spelar ett helt liveset. Marc Mendoza lirar ett bassolo och kan glida in i OHIO PLAYERS eller EARTH, WIND & FIRE. Bra musik är bra musik helt enkelt.

Men det är lätt att gå vilse musikaliskt, berättar Corabi. För några år sedan när skivförsäljningen störtdök och radiostationerna inte spelade hans låtar upplevde han något av en musikalisk kris. 
- Efter min tid i MÖTLEY CRUE, UNION och RATT försökte jag lyssna på och ta till mig ny musik. Jag tänkte att jag kanske måste ändra på mig för att vara relevant. Det var min fru som sa ”Du är John Corabi. Folk uppskattar det du gör. Var bara dig själv!”. Hon hade rätt givetvis. Ja, vad fan tänkte jag på (skratt!)?

Istället omfamnar han nu snarare sitt förflutna och som ett led i det släpper han en ny liveskiva.
- Albumet ska heta ”94 Live: One Night in Nashville” och är akustiska versioner av hela det album jag gjorde som sångare i MÖTLEY CRUE för 23 år sedan. Vi repade och förberedde oss under en veckas tid. Efter det hade vi bokat en kväll i Nashville där vi skulle spela in giget. Det var en show, en chans. Det är bättre på det viset tycker jag. Skivan har faktiskt varit klar i över ett års tid. Jag spelade in det sex månader efter att jag gick med i THE DEAD DAISIES 2015, för jag visste att jag inte skulle kunna turnera med MÖTLEY CRUE-konceptet längre. Min tanke var att släppa den under 2016, men problemet är att skivbolag vill släppa skivor enligt en mall. De har en tidslinje för varje artist, typ: ”Vi släpper din skiva i maj och då har vi tre månader att promota bara den”. Det är som att åka med ett flygplan; på flygplatsen får varje plan en tid som de måste lyfta inom, annars tappar de den platsen till ett annat flyg och man hamnar längst ner i kön.  THE DEAD DAISIES skivbolag skulle enligt sin plan släppa ”Make Some Noise” samma vecka som mitt bolag ville släppa mitt album, så jag beslöt mig för att hålla på mitt. Istället släpps det nu när vi är i studion med ”DAISIES”. Jag hoppas verkligen att skivan kommer att finnas tillgänglig på vinyl också. Jag har köpt alla album som jag medverkat på plus en hel del gamla klassiker på vinyl.

John har arbetat fram nytt material till den nya THE DEAD DAISIES-plattan hemma i Nashville tillsammans med Marti Frederikson som återigen kommer att finnas med som producent. Trots det kan den kreativa processen kring låtskrivande vara mer eller mindre produktiv i omgångar. 
- Med Marti satte vi oss ner, drack vin och började skriva. På det sättet fick vi fram enkla demos och idéer som vi spelade in på telefonen och som vi sen arbetar med i studion. Men ibland går det månader innan jag kommer på något eller skriver något som jag gillar. Så får jag en deadline av skivbolaget och helt plötsligt kommer allt på en gång. Jag beundrar en kille som Tom Keifer (sångare i CINDERELLA: min anmärkning) som tar en kaffe, går in i studion och skriver hela tiden. Jag är inte sån. Det måste bara komma till mig, ibland gör det det, och ibland inte.

Trolig release blir det någon gång under våren 2018. De tidigare albumen har släppts under den perioden för att möjliggöra för bandet att åka ut på turné under sommaren. Kanske gör de ytterligare ett stopp i Sverige då? 2017 spelade de på Sweden Rock Festival. En festival som John Corabi spelat på fyra gånger med olika band.
- Alla gig i Sverige har varit kanon, men jag minns särskilt första gången jag spelade på Sweden Rock året 2000 med UNION. Kvällen innan hade vi haft ett gig och sen var vi bokade på en morgonshow tidigt på morgonen i Stockholm (TV4:s Nyhetsmorgon: min anmärkning). Soundcheck var klockan 05:00, första låten spelade vi 06:30 och sen den sista vid 10. Efter det körde vi hela vägen till Sweden Rock Festival och jag sov på golvet i den lilla bussen för jag var helt slutkörd. Men vi kom fram till slut och hade en fantastisk spelning (skratt!).
 
Text & foto: Henrik Halvardsson
 
 

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.