Chris Laney - Lever sin pojkdröm i Pretty Maids



Första gången Chris Laney hörde och såg PRETTY MAIDS var han bara 12 år och föll pladask. På avstånd såg han dem sedan växa i popularitet under de efterföljande åren, medan han själv jobbade hårt med sin egen musikaliska karriär. Just när han trodde att chansen till det stora genombrottet hade försvunnit kom det där samtalet som han hade väntat på i hela sitt liv…  Här berättar han hela historien om de första stapplande stegen från att ta pianolektioner i en tidig ålder till att bli medlem i ett av Skandinaviens mest legendariska hårdrockband.

Att han skulle bli musiker var nästan givet från barnsben. Med en pappa som är världens störste dansbandsälskare och en musicerande storasyster hade Chris Laney egentligen inget annat val. De första stegen mot den egna karriären togs genom pianolektioner vid 8 års ålder, men det var syster Giths dåvarande pojkvän och dennes enorma skivsamling som fick in honom på hårdrock.
- Han hade hundratals skivor som jag spelade in på kassettband och som jag fortfarande har kvar i en låda. Det var allt från ACCEPT, THIN LIZZY och BACHMAN-TURNER OVERDRIVE till SCORPIONS. Även om det var ingångsporten så var KISS tveklöst de första och största idolerna. Jag minns det ännu hur jag i första klass hade en klasskompis vars mamma ägde två plattor. Det var THIN LIZZYs ”Black Rose” och KISS ”Destroyer”. Hon gav mig den skivan och jag hade den hemma i två år innan jag vågade lyssna på den! Du vet, jag gick från SMURFARNA till KISS och de såg så läskiga ut på omslaget att jag inte vågade lyssna på skivan (skratt!). Men när jag väl lyssnade var jag fast. Det visuella var det jag föll för först, utan tvekan. Jag ville ha skivan ”Destroyer” för att den såg cool ut. Det var ju som att få en Stålmannen-tidning och Fantomen samtidigt plus med musik! ”Do You Love Me” var min favorit då. Av någon anledning trodde jag att Paul Stanley sjöng om en japanska som hette Mylimmoli i låten. Du vet, ”You Really Like Mylimmoli” (skratt!). 

Ett annat band som tidigt gjorde ett starkt och bestående intryck på Chris var danska PRETTY MAIDS.
- 1983 gick ett program som hette ”Heavy Metal” på tv. En gång hade de en special om dansk hårdrock: halva programmet handlade om MERCYFUL FATE och den andra delen om PRETTY MAIDS som precis hade spelat in sin första EP. Jag har fortfarande kvar videokassetten med programmet faktiskt och har sett den tusen gånger. Jag minns att jag blev helt förälskad och köpte skivan direkt när den kom. Det som fångade mig var de starka låtarna, helt klart. Jag är ett popsnöre egentligen och älskar poplåtar. Det ska vara riff-vers-brygga-refräng och det ska göras så bra som möjligt.

Inspirerad av dessa rockikoner gick han med i sitt första band, SATISFACTION, vid 12 års ålder. Även om de andra äldre killarna i bandet var något svårövertygade till en början.
- De var det enda metalbandet i Helsingborg på den tiden och jag tyckte de var så jäkla coola. De var runt 16-18 år och hade spandexbyxor, nitbälten och Flying-V-gitarr! De kickade en gitarrist och ville ha en keyboardist istället. Min syster kände bandet och föreslog mig. De trodde att hon skämtade, men till slut så gick de med på att låta mig testa åtminstone. Jag minns att min pappa bar ut synthen ur huset åt mig för den var för tung (skratt!). De andra bandmedlemmarna skrattade så de höll på att dö, men jag fattade ”grejen” med musiken och var hängiven, trots att jag bara var 12. Jag fick ”jobbet” och då var det klart: jag ska bli rockstjärna bestämde jag.
SATISFACTION spelade in en singel, men karriären tog slut innan den hann att ta fart. För Chris Laney hade dock äventyret bara börjat. Efter flytten till Stockholm 1995, skulle han genom åren som följde komma att bli en av hårdrock-Sveriges mest uppskattade och eftersökta musiker, låtskrivare, producent och mixare. CRAZY LIXX, H.E.A.T., ZAN CLAN, CRASHDIET och HARDLINE är bara några exempel på alla de grupper och artister som Chris har samarbetat med genom åren, förutom egna projekt som LANEY’S LEGION.

Kärleken till PRETTY MAIDS fanns också fortfarande kvar, men hade börjat svalna enligt honom själv.
- Jag följde dem från första början och fram till och med skivan ”Stripped” från 1993 som var deras sista stora släpp. De gjorde bra plattor därefter också, men jag blev allt mindre intresserad av hårdrock för jag tyckte inte att skivorna lät bra längre. Däremot har jag gått tillbaka idag och lyssnat på de skivorna. De låter fortfarande skit, men låtarna är riktigt bra och jag förstår varför de mest inbitna fansen gillar dem.


Det skulle dröja tills 2014 innan Chris stod öga mot öga med sina barndomsidoler och det blev ett möte som ledde till en bestående vänskap.
- Några år tidigare hade de släppt albumet ”Pandemonium” och jag sket ner mig på riktigt när jag lyssnade på den. Jag hade svårt att tro att det var PRETTY MAIDS. De hade stämt ner, men Ronnies röst var intakt och det lät svinbra. Jag skulle spela med SHOTGUN på Väsby Rock Festival och var där med min fru för vi båda ville se PRETTY MAIDS. De var så jäkla bra att jag fick en tår i ögonen. Lycklig och packad som jag var bestämde jag mig för att jag ville prata med dem. Genom en vän blev jag då presenterad för bandet, men de hade ingen aning om vem jag var. Där och då fick jag direkt en bra kontakt med Ken Hammer (gitarrist; min anmärkning). Under två års tid höll vi kontakten via Facebook innan jag en kväll, lite på fyllan, skriver till honom att ”Jag ska vara med i ert band! Ni får inte göra er av med er producent för han är så jäkla bra för er, men jag kan spela tamburin om så krävs!” (skratt!).

Vänskapen fördjupades och de båda skickade låtidéer mellan sig som de arbetade med under ett års tid. Detta mynnade ut i två låtar som hittills aldrig har släppts. I april 2016 hörde Ken av sig panikslagen: PRETTY MAIDS behövde en musiker som kunde spela både keyboard och gitarr samt köra. Hade Chris tips på någon lämplig kandidat?
- ”Ja, jag!” var mitt omedelbara svar. Men Ken bara fortsatte: ”Ja, men ifall du kommer på någon riktigt bra så hör av dig”. Några dagar senare ringer han igen och säger ”vi har frågat runt och ditt namn har kommit upp några gånger.  Vill du testa?”. Och det ville jag givetvis! Men innan jag ens fick jobbet konsulterade jag familjen först. Jag visste hur hektiskt bandets turnéschema skulle se ut för det kommande året och det innebar att man skulle vara borta mycket. Till saken hör att jag blivit erbjuden heltidsjobb som musiker tidigare, men har inte känt att bandets musik varit något för mig.

Vet du exakt hur de kom fram till ditt namn eller hur de ”hittade” dig?
- Nä, vi har aldrig pratat om det faktiskt. Jag har ju gjort en hel del genom åren så det är klart att man då synts. Det är inte konstigt. Ju mer man gör desto mer så syns man. Det handlar inte om huruvida det är bra eller dåligt, men du syns oavsett, och sen är det upp till dig att bevisa att du är bra. De ville ha någon de gillar och litar på. De vet att jag älskar bandet och det är orsaken till att jag är här. Jag är ju ett fan trots allt!

Väl på plats gick repetitioner väldigt bra och det bestämdes att man skulle göra tre gig tillsammans och känna på varandra. Inte bara rent musikaliskt, utan även personlighetsmässigt.
- Det musikaliska är ju bara en del när man är medlem av ett band. Turnerar man så mycket som PRETTY MAIDS gör måste man orka med att leva med varandra också. Första spelningen var i Bulgarien september 2016 och vi var huvudbandet på en festival inför 8,000 personer i publiken och jag höll på att skita på mig av nervositet! Plötsligt slog det mig: Jag skulle spela keyboard med PRETTY MAIDS! Jag skulle spela låten ”Savage Heart” med Ronnie Atkins! Det fanns ju inte på världskartan!

Trots nerverna gick spelningen hur bra som helst och så även de efterföljande gigen. Den efterföljande månaden var de inbokade på Monsters Of Rock-kryssningen i Los Angeles. På vägen till flygplatsen svängde bandet in på den lokala pub i Köpenhamn som de hängt på sedan gruppen formades. Där beställde Ken och Ronnie in en bricka öl och frågade om Chris ville bli medlem.
- Jag blev så lycklig. Jag visste att chansen fanns att de skulle välja mig, men det är egentligen helt sjukt. Från början ville de ha en dansk musiker. Jag var inte så poppis bland fansen när jag först dök upp. Det är svårt att förstå för en utomstående, men det är generellt svårt för ett danskt band att ta in en svensk. Särskilt för PRETTY MAIDS som ju är ”danish dynamite”.

Hur hanterar man när man sätts i den situationen? Hur ”vinner” man över skeptiska fans?
- Jag var väldigt nervös i början, och särskilt när vi spelade i Danmark första gången. Men det funkade. Jag gjorde en gitarr som utsmyckades med den danska, svenska och skånska flaggan för att visa att jag som skåning är hälften dansk och hälften svensk. Jag ville visa att vi alla älskar det här bandet. För mig gällde att visa upp min hängivenhet, att visa att man är där, att jag inte tänker ge upp och alltid gör mitt yttersta.


Vad bidrar du med till det här bandet känner du själv?
- Min styrka ligger i att jag spelar både gitarr och keyboard. Jag är den förste som gjort det och det har bidragit till en nytändning känner jag. Nu kan vi testa oss fram mer. Typ ”passar det med gitarr eller keyboard på den här låten?”. Jag märker att de andra tycker att det har blivit kul att plocka fram gamla låtar från garderoben. Ta ”Savage Heart” till exempel. Den har de spelat på samma sätt de senaste 15 åren live med piano och sång. Nu är jag på dem att den ska spelas på samma pompösa sätt som de gjorde på skivan. Eller ”Mother of All Lies”.  Jag sa: ”Det där är er ”Detroit Rock City”. Det där är ert intro till varje konsert som ni gör hädanefter”. Nu startar vi gigen med just den låten, så jag märker att de lyssnar och det börjar lossna lite.

Hur viktigt för dig är det att försöka sätta din prägel på musiken? Du har själv varit drivande i band och haft dina egna projekt. Klarar du av att ”bara” vara en kugge i ett större maskineri?
- Det viktiga är det som kommer ut ur ”maskineriet”. Man ska lyfta det som är svagast. Det som funkar ska man inte röra, det funkar ju redan. Jag är en av grabbarna i bandet. Jag har inget ego i någonting, utan jag vill att produkten ska bli så bra som möjligt. Där kommer producentnerven fram i mig. På det viset har jag nog chockat de andra tror jag. Folk kanske tror att jag har ett stort ego, men det har jag inte. Jag älskar musik, det gör jag, och jag vill få fram den bästa musiken som är möjlig. Men vem som gör vad och varför, det skiter jag högaktningsfullt i. Från producenthåll så vill jag ha den bästa produkten som möjligt. När det gäller exempelvis låtskrivandet i PRETTY MAIDS, självklart vill jag vara med och påverka om det blir på rätt sätt. Samtidigt känner jag att de har gjort bättre och bättre plattor de senaste åren, så det finns ingen anledning för mig att försöka ändra på något. Jag vill vara med och påverka, men enbart om jag kan göra något bättre.

Du har varit en del av musikbranschen under en lång tid och arbetat med en hel del etablerade namn, men utan att få det där stora och breda genombrottet kommersiellt. Började du någon gång tänka att det kanske var kört?
- Jag hade definitivt gett upp drömmen om att vara med i ett stort band. Hela grejen om att göra nya skivor hade jag också gett upp för länge sedan. Jag och min fru hade skaffat nytt boende och jag hade mitt jobb som IT-tekniker på olika skolor. Jag var nöjd med vardagen. Min studio fanns ju också kvar och jag tänkte att man ju kan skriva låtar och spela för skojs skull. Men samtidigt kom jag till en gräns i mitt liv. Jag tycker att jag gjort många bra plattor genom åren som sålt så lite. Jag hade lagt ner hela min själ i musiken och det hände ingenting. LANEY’S LEGION-plattan hade kostat en miljon kronor i tid om jag producerat den åt någon annan och så säljer den i 6,000 exemplar. De royaltypengar jag tjänat för det albumet via Spotify ger mig pengar så jag kan köpa en kaffe på McDonalds, typ. Till slut ger man upp. Man orkar inte. Idag kan jag vara den gladaste människan på Jorden när jag står på scenen med PRETTY MAIDS och jag ryser när jag säger det. Dessutom uppskattar jag det mer idag än jag hade gjort för 20 år sedan. Sen är vi skitbra polare inom gruppen också. Ken och hans fru spenderade en helg tillsammans hemma hos mig och min fru bara för att umgås. Vi har blivit skitbra polare och hörs jämt, så jag har fått en skitdyr telefonräkning på grund av alla samtal till Danmark (skratt!).

Att producera och mixa andra akter har Chris inte släppt helt. Enda skillnaden är att det numera enbart görs om och när åtaganden mot bandet tillåter det. Dessutom arbetar han fortfarande kvar som IT-tekniker på halvtid och är tacksam över att ha kvar det jobbet.
- Jag har lagt ner alla andra projekt.  Nu är det PRETTY MAIDS som gäller till 100%. Visst, jag mixar och producerar lite när det ges tid. Exempelvis så jag har ”rattat” ELECTRIC BOYS nya singel ”Dishes” plus ytterligare en låt med dem. Jag vet inte om jag kan göra hela deras skiva, men jag hoppas det. Jag har egentligen levt på musiken i nära 20 år. Det är egentligen bara de sista fem åren som jag haft ett ”riktigt” jobb och det vill jag ha kvar. Det är verkligen skönt att göra något ”vanligt”. Man skulle bli sinnessjuk av att inte ha några fasta tider. Vi är ute fem veckor i stöten ibland med bandet och lever i en låtsasbubbla. Sen när jag är hemma så slår klockan 06 på måndag morgon, jag går till jobbet och en massa barn behöver min hjälp. När det blir alltför allvarligt och jobbigt, då kan jag längta efter att åka ut och giga ännu mer. Det blir som en semester med återhämtning. Då blir jag ju ännu bättre på det jag gör i det dagliga arbetet. Kombinationen är helt fantastisk!

Härnäst väntar några gig i Sverige och Danmark för att runda av turnéåret 2017. Bland annat återvänder Chris Laney till sin hemstad Stockholm den 9:e december, där man kommer att spela albumet ”Future World” i sin helhet för att fira att det var 30 år sedan det släpptes.
- Jag ser verkligen fram emot det. Förra årets gig i Stockholm var magiskt kul!

Avslutningsvis, ”fem snabba”!
Ishockey: Malmö eller Rögle?:Rögle, vilken dag som helst i veckan!
”Red Hot & Heavy” eller ”Kingmaker”?: Oj, va svårt! Åhhhh, fast utan ”Red Hot & Heavy” fanns det ingen ”Kingmaker”, så den får det bli!
Gitarrförstärkare: Ljudvolymen till 10 eller 11?: (Skratt!) 10!
SVEN INGVARS eller LASSE STEFANZ?: SVEN INGVARS, lätt! Jag fick ett plektrum av gitarristen Ingvar Karlsson en gång!
KISS, med eller utan smink?: Åh, fy fan! Gud..nej….det måste vara med smink. För där finns ju ”Unmasked” i den samlingen, men samtidigt är ju ”Lick It Up”.... Ok, med smink! Det var jobbigt!
 
Text: Henrik Halvardsson
Foto: Peter Fredin
 
 

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.