Cyhra - Ny "supergrupp" albumdebuterar



Nya metalbandet CYHRA släppte nyligen debutplattan ”Letters to Myself”. I bandet hittar vi en rad ärrade musiker som nu satsar fullt ut på sin senaste skapelse. En av dessa, sångaren Jake E, berättar för Metalcentrals Henrik Halvardsson om sista tiden med AMARANTHE, tvetydiga texter och om personlig revansch mot sig själv.


Det är en till synes glad och avslappnad Jake E som möter svensk media. Debutsingeln ”Karma” har spelats flitigt på radio sedan i somras och albumet har fångat ett stort intresse från media och musikbranschen. Det är inte för inte som CYHRA beskrivs som en ny ”supergrupp” med tanke på dess sättning bestående av Peter Iwers (ex-IN FLAMES), Jesper Strömblad (ex-IN FLAMES), Alex Landenburg (ex-ANNIHILATOR), Euge Valovirta (ex-SHINING) samt Jake själv som lämnade sitt tidigare band AMARANTHE under uppmärksammade former 2016.
-Det kändes som att jag musikaliskt sprang mot ett håll, medan de andra sprang mot ett helt annat. Mitt initiala tänk var inte att starta ett nytt band och lämna AMARANTHE, utan att göra något vid sidan av för att få utlopp för min kreativa ådra. Jag tänkte att om jag bara gör något annat så kanske jag kan stanna kvar ända, men det gick inte. Dödsstöten för mig var när jag fick höra de andras låtar och insåg inriktningen på den sista skivan. Jag hade skrivit nästan en hel platta själv och alla de låtarna blev helt bortputtade. Jag kände hur jag tappade kontrollen om alltihop. Vi ville inte samma sak längre och då kände jag att det var bättre att jag slutade. Jag hoppade av i september 2015 egentligen och gick ut med att jag var ledig. Vi visste att Japan-turnén var min sista grej och sedan skulle det offentliggöras ett halvår senare. Vi hade ju precis släppt skivan då och jag ville inte sabba skivreleasen. 

Väl hemma igen började tankarna om att skapa ny musik att ta form. Att starta ett nytt band kändes väldigt avlägset, men kanske kunde man göra en soloskiva, tänkte Jake. Det som kom att få honom på andra tankar startade med en fika tillsammans med en gammal kompis.
-Jag hade jobbat som pyrotekniker tidigare till band som GUNS N’ ROSES och KISS, men även med IN FLAMES och på den vägen kände jag Jesper Strömblad som jag hade hållit kontakten med genom åren. I början av 2016 träffades vi och tog en kaffe och pratade musik. Han ville göra en soloskiva och det ville jag också. Jesper undrade om jag kunde sjunga på någon låt och jag i min tur sa att det hade varit kul om han kunde lira gitarr på min skiva. Sen snackade vi om vilken respektive väg vi ville gå musikaliskt och det visade sig att vi hade samma vision. Vi ville göra en skiva som lät likadant så varför gjorde vi inte en tillsammans istället? Det här skedde på en fredag och på måndagen efter sågs vi i min studio. Jesper hade med sig sin gitarr och jag satte mig vid pianot och sen så 6-7 timmar senare hade vi strukturen klar till låten som senare blev titelspåret på skivan, ”Letters to Myself”. I mars 2016 lämnade jag då AMARANTHE definitivt och under ett helt år arbetade vi med musiken innan vi gick vi ut med nyheten om CYHRA.

Med tanke på turbulensen kring den musikaliska inriktningen som var i slutet av din tid i AMARANTHE, kände du någon gång att du ville ha ett snack med Jesper för att säkerställa att ni båda hade en gemensam idé om vad ni ville med bandet och vart ni var på väg?
-Vi hade aldrig det snacket. Det enda vi sa var att det skulle vara bra musik live och med ”hookiga” refränger. Jag som låtskrivare och producent orkar inte lyssna på musik som inte har det.  Så ska det vara när man är från Sverige och skriver låtar. Man är för skadad av ABBA, ROXETTE och Max Martin. Sen diskuterade vi olika musik som vi tycker är bra, men sen så skrev vi bara. Det var vissa låtar som var väldigt konstiga inledningsvis, men som vi sen arrangerade om så att de skulle passa tillsammans med andra låtarna som vi hade. Skivan är ofantligt eklektisk.  Den har element som går åt höger och andra som går åt vänster, men de båda träffas alltid i mitten på något vis. Det beror på att alla personerna som spelar på plattan har sina egna uttryck, men min sång blir som ett lim som håller ihop det. Även texterna håller ihop helheten väldigt mycket. Albumet heter ju ”Letters to Myself” och jag har aldrig skrivit mer personliga texter tidigare. Det är inte bara personligt från mig, utan jag och Jesper har pratat väldigt mycket. Det är ingen hemlighet att han haft stora problem med alkohol och ångest. Alkoholen dövade ångesten, men blev sen en sjukdom och ett missbruk som man ska ta sig ur. Jag har haft ångest sedan jag var barn på grund av olika saker som har hänt mig. Vi träffade en punkt där vi båda kände att ”ja, vi ska göra en personlig skiva”. Jag har aldrig gjort det förut på det sättet. I AMARANTHE skrev jag texter som var smarta och intellektuella. Du vet, jag använde mycket svåra ord, där rad nummer ett rimmar ihop med rad nummer tre. Lite som Jocke Berg i KENT. Det är det här också, fast på ett mer rättframt sätt. Alla som jag spelat upp det nya albumet för och som fördjupat sig i texterna har sagt att de känner igen sig exakt. Texter ska vara tvetydiga. Jag har svårt för alltför uppenbara texter.

Kan då inte smarta texter fungera som ett effektivt sätt att skydda sig och sitt inre? Att inte våga blotta sig och det som exempelvis gör ont?
- Du förstår inte hur rätt du har. Det var svårt för mig att öppna upp, men Jesper hjälpte mig. Han skrev inga texter, men skrev istället ner sina känslor och hur han mådde just där och då. Jag kände igen mig väldigt mycket i det han skrev och det gick åt några kollegieblock innan jag hittade…. innan jag vågade öppna mig. Samtidigt var det befriande att äntligen öppna den dörren och känna att det är borta nu. Att man har jobbat undan det. Det var som terapi faktiskt.


Hur skulle du beskriva processen med att ta fram albumet med tre ord?
-Hmm... stressfritt, givande och lycka. Bara positiva ord.

Kan man även prata om en känsla av revansch?
- Absolut! Men inte mot någonting, men för mig själv. Jag har gjort den här skivan och jag har pressat mig själv till min maximala kapacitet av vad jag klarar av sångmässigt. Jag sjunger lägre än någonsin, jag sjunger snabbare och högre. Jag gör svårare saker, och har dessutom gått djupare in i texterna. Allt som en revansch mot mig själv för saker som jag inte stod upp för tidigare och visade folk att jag kunde innan.

Positivism och glädje var centrala beståndsdelar när Jake och Jesper skulle hitta rätt medlemmar till bandet. Samtidigt erkänner Jake utan omsvep att han hade rekryterat musiker på helt andra premisser för tio år sedan.
-Absolut! För tio år sen var jag en människa som inte riktigt hade erfarenhet av allt det här. Visst, jag hade spelat in skivor, men bara på en slags ”låtsasnivå”. Då handlade det bara om vem som spelade snabbast på gitarr. Nu var personligheten det viktigaste för oss. Vi ville ha medlemmar som kunde göra oss starkare som grupp och det har vi hittat också. Alex hade jag träffat tidigare på turnéer under årens lopp. Han har varit en sådan människa som alltid gjort mig glad. Han är som ett lyckopiller. Jag sa till Jesper att ”den här killen ska spela trummor i bandet”. Han vacklade lite, men jag stod på mig och flög upp honom från Tyskland. Det tog fem minuter så var de bästa kompisar! Peter kände vi sedan tidigare och var ytterligare någon vi ville ha med baserat på hans personlighet. Han var faktiskt fortfarande med i IN FLAMES när vi frågade honom. Vi sa att om du är upptagen när vi behöver dig så tar vi in någon annan eller löser det på något annat sätt. När vi väl repeterade som band blev det uppenbart att vi skulle behöva två gitarrer för att kunna återskapa låtarna live så vi bestämde oss för att ta med Euge som redan hade spelat en del gitarr på albumet.

Att bandmedlemmarna skulle ha bra personligheter var ett måste. Så även att de skulle vara erfarna musiker.
- Vi ville ha folk som vet vad det handlar om. Vi är på en hög nivå musikaliskt som individer, men som band är CYHRA lika med noll.  Just nu vi är på samma nivå som ett demoband från Partille. Jag menar, vi har ju inte sålt en skiva ännu. Vi är ingenting och vi tror ingenting om oss heller, men som individer så är vi vana vid hur det är att vara turnerande musiker. Däremot, att ta in en ny basist, det tar flera år att lära upp en person kring hur det livet är, vad som är rätt och fel, hur man gör en intervju, hur man agerar, det är en livserfarenhet. Det är viktigt för oss att ha folk som vet vad de sysslar med samt att de är heltidsmusiker. Vi vill satsa på det här bandet, då går det inte att ha med någon som måste arbeta och inte får ledigt från sitt vanliga jobb.

Nu tror ju jag att ni är på en högre nivå än ett demoband från Partille (skratt!). Särskilt med tanke på era mångåriga erfarenheter från kända band. Men frågan är intressant; hur mycket kommer ni använda er av dessa tidigare erfarenheter i er marknadsföring för att nå ut till folk?
-Vi har en grund av fans som stöttar oss nu. Många gillade oss som medlemmar i våra andra band, men de kanske inte gillar skivan. De är ändå vår draghjälp i början. Vi skulle älska om våra gamla fans kan stötta vårt nya band och även våra gamla. Men de som vi har nu är en grund att bygga vidare på för att sen hitta ut till nya fans som varken hört IN FLAMES eller AMARANTHE och som verkligen är våra egna. Det är vårt mål.
 
/Henrik Halvardsson
 
 

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.