Within Temptations hårdare bandage och ärade gäster

Hollands största symfoniska metalband körde inledningsvis med ”Skönheten & Odjuret”-sång. På nya albumet ”Hydra” är det i stället ”Skönheten & Skönheten” som gäller. Åtminstone på en låt. WITHIN TEMPTATION bjuder nämligen, förutom extra dubbeltramp och råare gitarrer, på celebra gästartister – däribland sångerskan Sharon den Adels gamla ärkerival om sopranmetallens drottningkrona.
– Gick någon låt i en stil som påminde oss om någon annan artist? Då sa vi: ”Låt oss kontakta den artisten och fråga om den vill vara med”, säger gitarristen Robert Westerholt.


WITHIN TEMPTATIONs historia har hunnit bli hyfsat lång, men är inte speciellt krånglig att summera. Debutalbumet ”Enter” som släpptes 1997 innehåller ödesmättad goth metal med vokala insatser av ”Skönheten & Odjuret”-modell. Alltså ett mycket tidstypiskt trampande i THEATRE OF TRAGEDYs fotspår som utmynnade i en flopp.
Uppföljaren ”Mother Earth” släpptes i december 2000 i bandets hemland Nederländerna och internationellt i augusti 2001. Bandet uppvisade här en ny, SARAH BRIGHTMAN-aktigt vräkig och keltiskinfluerad stil. Den skönsjungande Sharon den Adel ombesörjde det vokala utan growlbidrag från pojkvännen och bandets gitarrist Robert Westerholt. ”Mother Earth” blev en stor försäljningsframgång och ett av 00-talets mest stilbildande hårdrocksalbum. Den blev dessutom prototypen för WITHIN TEMPTATIONs efterföljande skivproduktion. 2014 är bandet framme vid sitt sjätte studioalbum ”Hydra”, och som vanligt är det inte tal om några drastiska avvikelser från det välkända succékonceptet. Därmed inte sagt att det rör sig om ren självupprepning. Varje WITHIN TEMPTATION-platta får helt enkelt bli vad den blir, konstaterar Robert Westerholt.
– Det fanns ingen egentlig handlingsplan när vi började arbeta på ”Hydra”. Vi vet aldrig på förhand åt vilket håll vi ska gå. Ta till exempel när vi började spela in trummorna. Vi var ute efter ett mer levande och naturligt trumljud. Därför åkte vi till en studio med ett stort helhetsljud där vi inte behövde använda reverb utan bara trummornas naturliga klang. Sedan, under inspelningen, blev de på något vis bara tyngre och tyngre. På förra albumet (”The Unforgiving”, 2011) hade vi knappt några dubbla bastrummor. Vi tänkte gå in för samma stuk den här gången också. I stället blev det mer dubbeltramp, och mer, och mer... Nu sitter vi här med vad som innehåller flest dubbla bastrummor av alla våra album. Det kändes helt enkelt rätt. Vi behöver förändring för att bli inspirerade och förra plattan var ganska slickad. ”Hydra” är råare. Gitarrerna är mer framträdande än någonsin. Syntarna ligger mer i bakgrunden och ibland är de inte där alls.

When you Wish upon a Night
Det inslag på ”Hydra” som blivit mest omskrivet på förhand är förstås duettinslagen. Albumet inkluderar hela fyra duetter, i samtliga fall med gästartister av otippat slag. ”Dangerous”, en triolpepprad mellantempolåt med klar hitsingelvarning, gästas av förre KILLSWITCH ENGAGE-sångaren Howard Jones. Finalspåret ”The Whole World is Watching” rör sig i gränslandet till balladkategorin och förgylls av SOUL ASYLUM-ledaren Dave Pirners välkända darr på rösten-vemod. ”And We Run” är en taktartsvarierad historia med allsångsvänlig refräng. Den i sammanhanget ögonbrynshöjande gästartisten är rapparen XZIBIT. Utropstecknet med stort U är dock ”Paradise (What About Us?)”. På denna schlagerpoppiga låt delar Sharon mickutrymme med självaste Tarja Turunen. Sensationsfaktorn i den hopparningen behöver knappast förtydligas.
Robert Westerholt ser inget av detta som särskilt uppseendeväckande.
– Vi utgick ifrån idén att skärskåda varje låt för att se om den lämpade sig för gästspel. Var svaret ja så satsade vi på det. Gick någon låt i en stil som påminde oss om någon annan artist? Då sa vi: ”Låt oss kontakta den artisten och fråga om den vill vara med”.
Kändes det inte konstigt att samarbeta med Tarja Turunen? Hon var trots allt sångerska i NIGHTWISH, bandet som väl får kallas era egna huvudkonkurrenter?
– Inför det hade vi två olika känslor. Å ena sidan kände vi inte varandra och då kändes det inte skumt att göra en förfrågan. Å andra sidan hade vi förstås hört väldigt mycket talas om varandra och visste inte vad vi skulle förvänta oss. Då var det förstås desto trevligare att få träffa Tarja och upptäcka att hon inte bara är väldigt karismatisk utan också en mycket varm och humoristisk människa. Mycket kändes dessutom välbekant eftersom hon och vi har en hel del gemensamt. Vi tillhör samma genre, vi har turnerat i samma länder, spelat på samma ställen och samma festivaler... Så när den första spänningen gick över sa det bara klick. Isen hade brutits och efter det var allting väldigt hjärtligt och väldigt kul.

Skrivkramp och ångest
WITHIN TEMPTATION hör numera till jättarna på den europeiska hårdrocksscenen, och har gjort så ett tag. Det innebär dock inte att bandet har fått slut på utmaningar, menar Robert.
– För varje album ställer vi upp ett nytt mål. ”Vi vill testa det här, och det här, och det här – och det kommer att bli jättecoolt.” Vi försöker göra varje låt till den bästa låten någonsin. Det är det som driver oss framåt. Detsamma gäller vår liveshow. Vi vill utveckla den, göra den bättre och storslagnare. Det känns fortfarande som att vi kan göra ännu bättre ifrån oss. Jag tror att det ögonblick som vi känner att det inte blir bättre än så här, troligtvis blir det ögonblick som bandet tar adjö. Men där är vi inte än.
Finns det över huvud taget något i er karriär som du betraktar som en besvikelse eller ett bakslag?
– Objektivt sett så har vi inte upplevt några större besvikelser så länge som bandet har existerat. Det svåraste som finns för en artist, enligt mig, är att tvingas ställa in en konsert. Människor reser långt och betalar pengar för att se en uppträda och det känns tufft att göra dem besvikna. Men sådant händer. Det som alltid är svårast är förstås att skriva låtar. Jag har ett hatkärleksförhållande till den processen. Man upplever att man inte kan göra bättre ifrån sig, att man aldrig ska kunna skriva en bra låt igen, att man är usel och värdelös... Men det går alltid över och erfarenheten gör det lättare att härda ut. Jag blir lätt väldigt entusiastisk. När jag sedan känner att jag kör fast så blir det skit av alltihop. Höga toppar och djupa dalar, med andra ord. Att skriva musik är alltid väldigt kämpigt.
Samtidigt är det just därför som det är så givande.

Family Guy
Besvikelse är kanske ett för starkt ord, men följande får ändå kallas en smolk i mjölken. ”The Unforgiving” lyfte inte WITHIN TEMPTATIONs karriär ännu ett snäpp efter storsäljaren ”The Heart of Everything” (2007) och olikt sina båda föregångare blev den inte holländsk listetta. I det läget kunde kanske tiden vara mogen att hårdsatsa på nya marknader. USA, till exempel, där WITHIN TEMPTATIONs album från och med nu kommer att distribueras av Nuclear Blast. Någon uttalad strategi i den vägen finns dock inte i nuläget.
– Att vi bytte distributör i USA berodde bara på att vårt gamla kontrakt löpte ut. Däremot tror våra amerikanska skivbolagsrepresentanter stenhårt på den här plattan och vi förhandlar just nu om att turnera i USA. Så visst håller saker på att hända för oss i USA, det kan jag känna.
Just turnerandet är emellertid ett överspelat kapitel för Roberts del, åtminstone tills vidare. Hans och Sharons tre små barn behöver givetvis tillsyn och det är den stolte fadern som ombesörjer den saken när WITHIN TEMPTATION är på turné. Anledningen är förstås att en gitarrist är mer utbytbar än en sångerska, i synnerhet en ikonisk sådan. Blir Robert någonsin avundsjuk på Sharon som får ägna sig åt att resa och uppträda, medan han själv sitter hemma med barnen och svensken Stefan Helleblad fyller hans skor på scen?
– Självklart. Samtidigt är familjen väldigt dyrbar och jag får uppleva saker som inte hon får. Vi brukar kunna träffas på veckosluten och ibland är det rentav så att vi är tillsammans under arbetsveckorna och hon jobbar på helgerna. Det gillar jag. Å andra sidan, är bandet ute och reser och jag vet att de befinner sig på platser där även jag har varit förut... ja, då skulle jag förstås ha älskat att vara där med dem. Men sådant är livet. Man kan inte få allt och jag är väldigt glad över vad jag har. Ibland har jag förstås möjlighet att se de andra spela och det gläder mig mycket. Jag ville alltid veta hur publiken upplevde våra konserter och vad som var bra och inte bra. Det är en chans som de andra inte har och som jag uppskattar.
Tycker du att föräldraskapet har förändrat dig som låtskrivare?
– Ja, men för oss är det inte särskilt inspirerande, skrattar Robert. I vårt band har vi alltid intresserat oss mer för de stora frågorna. Vi skriver om livets mörka sidor och de berättelser vi möter när vi ser oss omkring. Nog för att vi skriver om liv och död men det är egentligen inte familjerelaterat. Familjen hör i allmänhet inte till den dystra och sorgliga sidan av livet och jag hoppas att det förblir så. Men självklart är det så att med personliga förändringar så blir även perspektivet annorlunda. Som människa går man igenom olika faser i livet och då ändras också ens inspirationskällor.

Att verka utan att synas
Den hårdrocksvariant som kännetecknas av symfoniska arrangemang och ärketjusig kvinnosång har aldrig namngivits officiellt, men har många representanter. NIGHTWISH och WITHIN TEMPTATION är de stora genrepionjärerna och håller fortfarande avståndet till alla konkurrenter utom varandra. Något som skiljer de båda orkestrarna åt är allmänhetens hållning till musikerna bakom respektive sångerska. Visuellt liknar NIGHTWISH – som förvisso är inne på sin tredje frontkvinna – i långt högre grad ett ”riktigt” band med individuella beståndsdelar. WITHIN TEMPTATION påminner mer om ett solsystem, med en strålande Sharon den Adel omgiven av suddiga drabanter som få kan namnge. Mest välkänd av dessa är Robert Westerholt själv, som en av bandets huvudkompositörer och givetvis som Sharons livskamrat. Få känner emellertid basisten Jeroen van Veen, gitarristen Ruud Jolie, keyboardisten Martijn Spierenburg och trummisen Mike Coolen till vare sig namn eller utseende. Känner dessa någon bitterhet över att de ägnas så liten uppmärksamhet?
– Jag vet inte om de vill ha mer uppmärksamhet. Det tror jag faktiskt inte. Enkelt uttryckt är det inte deras grej. Vad vi håller på med är ett obestridligt teamwork. Alla har sin roll och jag tror att alla får vederbörlig uppskattning. Tar vi ”Hydra” som exempel så är det i fråga om gitarrarbetet en tämligen imponerande skapelse. Det är Ruuds och Stefans stora bedrift. Själv är jag mer av en låtskrivare medan de sitter inne med teknisk skicklighet. Jag tror att de kommer att få uppmärksamhet för det. Samma sak med deras känsla som liveband. Publiken märker om musikerna på scenen är ett team eller inte. Det här bandet är medvetna om hur viktigt det är. De vet hur duktiga de är och de vet hur mycket arbete som krävs av dem. Den kick man får av gensvaret från publiken är all belöning som behövs. Tror åtminstone jag.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.