Timo Tolkki och världens undergång

Mänskligheten är oåterkalleligen dömd. Men åtminstone i fiktionens värld finns hopp om liv efter apokalypsen. Timo Tolkki har haft en lång pratstund med Metalcentral om sin nya metalopera TIMO TOLKKI'S AVALON, om skillnaden mellan andlighet och religion, om ”Star wars” och varför han är nöjd med att ha fått en kvinna att gråta.

Han har i efterhand erkänt att det var tänkt som en trotsig gest. Men de övriga medlemmarna från STRATOVARIUS valde att ta Timo Tolkki på orden. De accepterade hans erbjudande att överta, och i förlängningen använda sig av, namnet STRATOVARIUS. Det var 2008.
Timos obetänksamma handling fick dystra konsekvenser. Hans forna bandkollegor har numera alla fördelar med att äga det stolta namnet STRATOVARIUS fastän plattorna de gör är rena skräpet. Själv har gitarristen fortsatt att skapa mästerlig musik men ändå fått se karriären implodera totalt. De tre majestätiska albumen med REVOLUTION RENAISSANCE dunderfloppade. Det enda albumet med SYMFONIA, som med glans återupptog den lättsamma power metal-tråden från STRATOVARIUS guldålder, klarade sig inte stort bättre.
Sommaren 2012 höll Timo Tolkki på med ännu ett nytt studioprojekt, nu av renodlad solomodell. Han saknade egentligt skivkontrakt och finansierades av ett antal trogna fans via pledgemusic.com. Då inträffade något helt oväntat. Frontiers Records, ett bolag som han tidigare samarbetat med men brutit med under dramatiska former, hörde av sig angående ett specifikt beställningsjobb.
– Det som jag då var mitt uppe i var helt annorlunda, säger Timo. Det var mer PINK FLOYD-liknande musik. Jag hade svårt att få fram de pengar som behövdes. Självklart är det mycket mer attraktivt att arbeta för ett etablerat skivbolag, då får man en anständig budget. I det här fallet för att göra en metalopera, vad nu det innebär.

En horas bekännelse
Timo la således sitt tilltänkta soloprojekt på is, returnerade redan inbetalade sponsorspengar och accepterade erbjudandet från Frontiers. Uppgiften att skapa på beställning avskräckte honom ingalunda.
– Jobbar man inom musikbranschen så finns där alltid en deadline. Ett givet skivkontrakt kommer troligen att precisera mycket noga vad som gäller i fråga om leveranstid, och ibland även stil. Det är ingenting nytt för mig. Så när Frontiers undrade om jag ville göra en metalopera så kände jag mig inte mer pressad än vanligt.
Den 17 maj utgavs det färdiga resultatet, ”The Land of New Hope”, under projektnamnet TIMO TOLKKI'S AVALON. Den här gången blev albumet således slutfört, till skillnad från förra gången som Timo gav sig i kast med ett liknande projekt för Frontiers.
– Det var för ungefär fem år sedan som jag skulle göra en rockopera för dem. Det hela slutade i ett jättegräl. De gillade inte alls resultatet. Vad Serafino (Perugino, Frontiers direktör) ville ha var metal och vad jag hade skrivit var mer av ambient. Där fanns inte ens några gitarrer. Flera år senare hörde Serafino av sig igen och frågade ”kommer du ihåg min idé, skulle du vara intresserad nu”. Och då var det annorlunda. Jag har mognat på fem år. Jag har alltid revolterat mot alla auktoriteter och etablissemang. Men i det här fallet är det mycket enkelt. Om någon beställer en viss sak så är det också den saken som den ska få.
Du är inte rädd för att bli betraktad som en hora?
– Jag är en hora! Det är man alltid i affärer. Det finns olika nivåer av horeri, men det är alltid det som konstnärskap innebär. Vem som än påstår något annat ljuger. I det här fallet är antagligen horeriaspekten något lägre för skivan var mycket lätt att skriva. Och alla dessa sångare var lätta att värva. Alla var tillgängliga och alla ville göra detta. Det här var den lättaste plattan att göra i min karriär. Och då är det ändå ingen baggis att fösa ihop tio-tolv personer och göra en skiva tillsammans.

To be or not Tobi
Och visst är ”The land of new hope” en bra platta, oavsett skälet till att den gjordes. Problemet, eller hur man nu ska uttrycka det, är att bokstavligen varenda människa kommer att jämföra den med samma sak. Nämligen AVANTASIA. Utöver själva upplägget och musikstilen finns ännu en parallell: de medverkande. Listan över sångare på ”The land of new hope” ser ut på följande sätt: Elize Ryd (AMARANTHE, KAMELOT), Tony Kakko (SONATA ARCTICA), Russell Allen (SYMPHONY X, ADRENALINE MOB), Rob Rock (IMPELLITTERI, DRIVER), Sharon Den Adel (WITHIN TEMPTATION) och Michael Kiske (UNISONIC, ex-HELLOWEEN). Förutom de två förstnämnda har samtliga dessa ett förflutet hos AVANTASIA. Till yttermera visso medverkar även trummisen Alex Holzwarth (RHAPSODY OF FIRE), för att inte tala om Timo Tolkki själv, på AVANTASIAs två första skivor. Timo finner dock inget anmärkningsvärt i detta.
– Jag tror bara att det var Kiske och Rock som var med och sjöng på samma AVANTASIA-skivor som jag (Sharon den Adel också – förf anm). Eftersom jag har varit med i branschen i över 20 år så känner jag i stort sett alla.
Stör det dig att bli jämförd med AVANTASIA?
– Nej, när man jobbar i musikbranschen så blir man alltid jämförd med något annat. Jag blir jämförd med andra grejer också. Om jag lyssnade på alla som drar paralleller mellan mig och andra så skulle jag bli galen. Jag har inget annat val än att följa min egen inre röst. Jag och Tobi (Tobias Sammet, AVANTASIAs och EDGUYs centralgestalt) är mycket goda vänner. När allt kommer till kritan så är det upp till mig och Tobi om vi har problem med varandras projekt. Vi har inga sådana problem. Det var jag som lärde Tobi i stort sett allt när han var sjutton år.

Återvinning är pantat
Vilken tycker du är den främsta skillnaden mellan AVANTASIA och TIMO TOLKKI'S AVALON?
– Den största skillnaden ligger i storyn. Den här är mycket svart, baserad på verkliga fakta och mitt antagande att människosläktet kommer att upphöra att existera inom de närmaste hundra åren. Jag skrev en berättelse som omfattar tre operor. ”The land of new hope” är den sista så jag börjar från slutet. När jag betraktar samhället och världen i allmänhet så tycks den befinna sig i ett psykotiskt tillstånd. Jag ser allt möjligt inträffa och ingenting verkar vettigt. Vi människor är våra egna värsta fiender och det finns inte längre någonting som kan rädda oss. Det är för sent. Vi kommer att förstå vad vi har gjort mot vår planet så snart som vädret börjar bli verkligt bisarrt.
Du tror med andra ord inte att det gör någon skillnad att försöka göra något för miljön längre, som återvinning till exempel?
– Återvinning är bara en massa nonsens. Folk får höra att de återvinner, men de utför bara en service åt företagen så att dessa inte behöver göra det själva. Vi sväljer alla dessa lögner. Samhällets grundpelare är rädsla och att låta människor förbli omedvetna. Men vi är alla ansvariga, så vi får alla betala.
Du har med andra ord slutat att försöka göra något för att hejda förloppet?
– Det har jag. Jag har slutat helt. Jag har synat systemet och det finns inget som jag kan göra. Den tid jag har kvar tänker jag helt enkelt tillbringa med människor som jag älskar.

Fuck me Jesus
För att återgå till själva metaloperan: jag slås av att du har valt projektnamnet TIMO TOLKKI'S AVALON och att inledningsspåret på ditt förra album, SYMFONIAs ”In Paradisum” (2011), heter ”Fields of Avalon”.
– Det är en av de saker som inspirerat till projektnamnet. En annan är ”Avalons dimmor” som är en av mina favoriter. Har du sett den serien?
Nej, men jag har läst förlagan, Marion Zimmer Bradleys roman.
– Jaha, men då vet du ju vad jag pratar om. ”Avalons dimmor” utspelas under kung Arthurs tid. Avalon i serien är avskilt från människosläktet av en dimma. Vi kan inte se Avalon eftersom vi har blivit blinda. Avalon i det här fallet är vad de kristna skulle kalla för himlen. Alla religioner har en motsvarighet, nirvana eller vad det nu kan vara. I min värld är alla dessa trossatser skitsnack, men i min opera är Avalon ett land av nytt hopp.
På vilket sätt då?
– Det avslöjas i titellåten ”The Land of New Hope” som sjungs av Michael Kiske. Det är där som den andliga biten kommer in. Jag är väldigt andlig och inkluderar en smula av detta i berättelsen. Trots min tanke att mänskligheten kommer att utplånas så kallar jag ändå den ändå för ”The Land of New Hope”. Varför? Det är en paradox. Men för mig, ur en andlig synvinkel, så finns det ett land av nytt hopp. I serien kallas det för Avalon, av de kristna kallas det för himlen. För mig är det verklighet. Vi skulle kunna ta den här diskussionen till en djupare nivå men alla måste finna sitt eget svar. Jag kan inte lära ut det till någon. Det är något privat och personligt.
Du sa alldeles nyss att du tycker att alla religioner bara är blaj. Ändå kallar du dig själv andlig. Vad anser du vara skillnaden på andlighet och religion?
– Andlighet har ingen auktoritet och ingen rädsla. Religion är baserad på just auktoritet och rädsla. Den är en tillflykt, ett konstgjort system för att ge människor hopp och samtidigt kontrollera dem. Andlighet kan man inte definiera, den är annorlunda för var och en. Om jag kallar mig själv andlig så kan jag inte förklara hur, för det är något personligt. Vore jag kristen skulle jag beskriva det som att jag trodde på Jesus, men det gör jag inte.

Damernas värld
Hur mycket personlig kontakt hade du med dina medmusiker under inspelningen?
– Ganska mycket, i olika former. Jag följde med Alex till Tyskland i oktober för att spela in trummorna. Jag åkte till Sverige, till Örebro, för att spela in Elizes sång. Därutöver hade jag kontakt med de andra via Skype och så vidare. Elize spelar huvudrollen i operan och jag ville befinna mig på plats för att producera hennes sång. Den är mycket annorlunda mot vad hon gör i sitt eget band.
Hade du någon särskild anledning att ge dramat en kvinnlig huvudperson – gör det någon skillnad för intrigen?
– Det gör skillnad för mig. En kvinna är helig. Till exempel, om jag ansåg att det fanns en Gud så skulle Gud vara av honkön. I dag lever vi i ett patriarkaliskt system, världen domineras av män. Tidigare har det funnits matriarkat, där det kvinnliga varit dominerande. Samhällen med drottningar och kvinnliga auktoritetsfigurer. Enligt vad jag har fått reda på var dessa epoker fredligare. Kvinnor i allmänhet är mer i samklang med sina känslor. Vi killar är mer macho. Vi tenderar att vara mer slutna, mer aggressiva. Det är vi som startar krig. Det är en aspekt av handlingen.
Du vet, idén med den omvända kronologin och själva albumtiteln får mig att tänka på ”Star wars”. Jag menar med tanke på att den första/fjärde filmen har undertiteln ”A new hope”.
– Det har faktiskt med det att göra också. När jag var elva år så såg jag ”Star wars” elva gånger på bio. Jag älskar den. Du vet inledningen, där den gula texten rullar förbi över skärmen och presenterar ramberättelsen? Ingen ställde någonsin frågan ”varför står det 'del fyra'”. Ingen visste att George Lucas hade skrivit sex delar och startade från mitten. Så ja, ”Star wars” har påverkat en del. I synnerhet de ursprungliga tre filmerna.

Många hajar inte maya
Vad är det för typ av karaktärer som Elize och de andra gestaltar?
– De är faktiskt allesammans bara vanliga människor som just har överlevt undergången. Skivan börjar med ”Avalanche Anthem” som beskriver just undergången. Jag bad omslagskonstnären (Stanis W Decker) göra New York till skådeplats för katastrofen. Det är alltså New York som man ser utplånat av orkaner och andra naturkrafter. Under resans gång får karaktärerna reda på mycket. Elize är nyckeln. Jag vill inte förklara för mycket, det vore lite som att förklara vem som är vem i ”Star wars”.
Jag tycker faktiskt att det låter lite Stephen King, tänk ”Pestens tid”.
– Idén till storyn kom till mig som om den vore en verklig berättelse. Jag har svårt att se någon Kinginfluens. Jag har förstås bara sett ”The shining” i Stanley Kubricks version. Och den vet jag att King inte gillar.
Det slår mig också att det är lite ironiskt att du släpper en sådan här konceptskiva 2013. Jag menar med tanke på hur många som just har andats ut över att jorden inte gick under 2012.
– Det där är ett vanligt misstag och en fullkomlig felräkning. Enligt mayaindianerna så skulle världens undergång ha inträffat 2010. Själva planeten kommer dock alltid att finnas kvar. För mig är inte Jorden levande, men den är självläkande. Vi människor är en del av ett system precis som träd. Men träd tillverkar exempelvis inte mobiltelefoner, de är bara träd. Människor gör, och ställer till med, en hel del. Till alla konstnärers stora lycka, för då har de något att skriva om.

When a woman cries
Vad har du för tankar och minnen från själva inspelningen?
– Jag la helt enkelt betoningen på känsouttrycken. Särskilt sången, och särskilt Elizes sång. Ta ”I'll sing you home”. I den låten visar Elize de andra människorna vägen till landet av nytt hopp. När jag producerade sången på den låten i studion försökte jag frammana en känsla av melankoli hos Elize. Hon skulle vara sorgsen, men ändå hoppfull. Det blev mycket känslosamt. Hon grät. Efter den sista strofen kan man faktiskt höra att hon snyftar. Jag lät det vara kvar, det var så bra. Elize upptäckte mycket av sin egen förmåga som sångerska. Det är inte samma sak för henne att sjunga i AMARANTHE.
Jag bara måste ju ta upp att även en av dina forna STRATOVARIUS-kolleger medverkar på albumet, närmare bestämt superkeyboardisten Jens Johansson.
– Jens har alltid varit en mycket god vän. I STRATOVARIUS var det han som var min verkliga polare, vi var den galna duon. Han var den i bandet som jag alltid upplevde mig stå närmast och vi hade mycket skoj tillsammans över hela världen. Den tiden glömmer jag aldrig. Jens är toppen, jag älskar honom.
Träffade du honom personligen under inspelningen?
– Det var omöjligt att ordna ett personligt möte, han var alldeles för upptagen. Så han bara skickade mig sina keyboardpartier. Men jag har träffat honom många gånger sedan jag lämnade STRATOVARIUS och en gång gick vi ut och käkade middag.

Ridån kan gå upp
Är det inte jobbigt för dig att ditt förflutna i STRATOVARIUS fortfarande kommer på tal under varenda intervju?
– Det hör faktiskt inte till det förflutna. Jag var med i STRATOVARIUS i 23 år. En så lång tidsperiod kommer jag alltid att bära med mig. Jag skrev 300 låtar och genomförde 3000 konserter med dem. Jag är oerhört stolt över det och har inga problem med att prata om det. Vilken STRATOVARIUS-fråga du än vill ställa besvarar jag.
Har Elize och de andra redan tackat ja till att vara med även i de två återstående delarna av metaloperan?
– Min idé är att använda olika människor. Jag vill inte ha samma personer nästa gång utan göra en annorlunda historia. När jag börjar skriva på nästa del måste jag ha i åtanke vem som kan sjunga den här rollen och vem som kan sjunga den där rollen. Förhoppningsvis kan jag få ihop fem-sex personer som passar.
Är det överhuvudtaget tänkbart att den här historien kommer att figurera i livesammanhang.
– Ja, det är det. Men det är som vanligt en fråga om pengar. Produktionen skulle kräva mycket av den varan. Om det finns en efterfrågan, om folk är villiga att betala för att komma och titta, så utesluter jag ingenting. Det är förstås också två operor till som ska göras och det har varit tal om att göra en live-dvd efter att den tredje delen kommer ut. Så då blir det kanske åtminstone en konsert.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.