Black metal från Portugal? Avfärdar rent instinktivt tanken. Av länderna med medelhavskust är det Grekland och, på senare år, Frankrike, som haft något att komma med i genren. En tradition saknas, och eftersom det inte finns något vettigt att bygga på blir det nya inte heller bra, och så fortsätter det i en nedåtgående spiral.

Century Media menar att CORPUS CHRISTII (notera två i på slutet) är "black metal-mästare som sprider Satans ord och torterar jorden" med sina "works of audio terror since 1998". Ett av deras sju album heter "In League With Black Metal", ett säkert tecken på att det här gänget spelar black metal för att det är något de (eller han, som det verkar vara) tycker är tufft att göra, inte för att de har något att säga med genren.

"Luciferian Frequencies" är en lite småtrevlig titel som ger mig en bild av hur Hornper sitter och skruvar på en gammal transistorradio för att få in sjövädersrapporten. Sen vet jag inte om de har så mycket mer att komma med än den gamla vanliga enmannasvartmetallen enligt norsk 1994-modell.

Portugal fortsätter vara en vit fläck på black metal-kartan.

Ibland vore det skönt att, liksom 95% av sina medmänniskor, ge upp och sluta försöka hålla sig uppdaterad med ny musik. Det finns ju så mycket gammalt att tycka om och så mycket nytt att man blir alldeles yr.

Och så var ju musiken bättre förr, det vet alla. (Nä, det var den givetvis inte. Det är som att tycka att vädret var bättre förr.)

Så jag fortsätter lyssna. På - nästan - alla promos som landar i min inkorg, på det Invisible Oranges rekommenderar och på det som vänner tipsar om.

Dagens band i Facebookflödet: ISKALD. När någon som tycker att KRALLICE och LITURGY har gjort årets två bästa album, och denna person förbluffande nog inte är jag själv, lyssnar jag förstås.

"The Sun I Carried Alone" är en titel som andas postrock, diffusa motljusbilder och introverta instrumentalcrescendon, men norrbaggarnas tredje album drar mer mot melodisk blackthrash. Styrkan sitter i de snirkliga gitarrerna, som bygger upp bilder av öde månlandskap och kratersjöar.

Har jag tur hinner jag lyssna igenom skivan en gång från början till slut innan det dyker upp någon nytt som pockar på uppmärksamheten. Man vill ju hålla sig ajour.

Ja, vad gör man inte för att få smyga in lite naket som lockar läsare. ZOMBI var bättre förr hävdar pålitliga källor (KONGH-David och VAKA-Karl), men bara Blade Runner-känslan i titelspåret på färska "Escape Velocity" motiverar avlyssning och rumpor.

(Modernare referens: musiken låter som det perfekta ljudspåret till megastäderna i "Mass Effect"-spelen. När trean kommer nästa år kommer ZOMBI att spisas dygnet runt.)

Vad är som kaffe utan grädde och kärlek utan kyssar? MARDUK utan pansarvagnar är ett svar, Glen Benton utan Gud ett annat. Ännu ett som uppenbarade sig i Oslo i lördags är DIMMU BORGIR utan hundra gästmusiker på scen.

På Spektrum - en arena där folk som Dylan, DEEP PURPLE och Rihanna brukar spela - uppträdde symfonirockens argaste förnyare tillsammans med Kringkastingsorkestret och Schola Cantorum, samma uppsättning som hörs på senaste albumet "Abrahadabra". Sjukt maffigt.

Initiativtagare och huvudfinansiär var faktiskt NRK, norska radion, som får sägas ha gjort en kulturgärning av stora mått oavsett vad man tycker om Shagrath & co.

Men ingen som var på plats kommer att kunna lyssna på bandet igen, för alla andra upplevelser med dem kommer att framstå som futtiga i jämförelse. Enda vägen framåt nu är att gå hela varvet runt, strippa ner musiken till benet och börja spela på små klubbar igen.

Det är alltid lika spännande att gå till Sydsvenskans redaktion i Lund och se vad musikredaktören har tänkt "jamen, detta ser väl ut som hårdrock?" om och postat.

Gårdagens skörd: STATUS QUO. RIVAL SCHOOLS. En sju år gammal TWISTED SISTER-platta. David jävla Garrett. Belgisk flickkör som tolkar nittiotalshits som "Smells Like Teen Spirit" och "Nothing Else Matters".

Fast nu råkade ironi vara redaktör Håkans favoritämne i skolan, så jag är inte förvånad. Jag ser redan fram emot nästa skörd.

Som han håller på, Kvarforth. Skär sig, sniffar vetemjöl och låter bli att gå till tandläkaren. När det skulle räcka så bra med den kvicksand av mardrömmar som är SHININGs musik.

Men visst, performancevideor är inte mycket att titta på och då får man väl filma det man sjunger om i stället. Och då blir det som det blir.

Äntligen en kreativ musikvideo. RED FANGs "Wires", från kommande plattan "Murder The Mountains". En blogg med ungefär samma innehåll som videon kan ni läsa här.

Musikjournalisternas älsklingar MASTODON filar som bäst på sitt femte album, uppföljaren till 2009 års "Crack the Skye". De, får man anta, spelar banjo, brottas med rymdmonster, äter svamp och lyssnar på GENESIS i jakten på den fulländade 2011-proggen.

Två officiella titlar är "Blasteroids" och "All The Heavy Lifting" (deras svar på "[We Are] The Road Crew"?). Albumet "kommer snart", hälsar hemsidan. Men innan dess lär kvartetten ha hunnit spela på Sonisphere i Stockholm den 9 juli.

Kan vi få en headlinerturné till Malmö/Köpenhamn i höst eller vinter, tack? Sist jag såg bandet var på någon energidrycksfestival i Seattle 2008, inför en publik som var där för att skandera "U-S-A, U-S-A" i god patriotisk vi-har-knäppt-bin-Laden-fy-fan-vad-vi-är-bra-anda medan DISTURBED spelade. Den mystiska sci-fi-stämningen i musiken ville inte riktigt infinna sig.

Och innan Sonisphere hinner sångaren och gitarristen Brent Hinds släpps ett dubbelalbum med sina sidoprojekt FIEND WITHOUT A FACE och WEST END MOTEL. Det första låter som helt försupen surfpunk producerad av Mike Patton och Quentin Tarantino. Lyssna här.

Det senare var, enligt en pressrelease, tänkt att låta som Simon & Garfunkel i närkamp med Ethel Merman men blev snarare den felande länken mellan Nick Cave och GOGOL BORDELLO. Sistnämnda band kan tack och lov strykas från den beskrivningen. Lyssna här.

Denna dubbla hagelsvärm av tokerier släpps den 7 juni av Rocket Science.

"Satan i gatan" är titeln på Veronica Maggios nya album. Som jag önskar att något black metal-band hade kläckt den titeln först! WATAIN hade lätt kunnat göra något bra av den utan att hamna i buskisfällan - någon sorts kombination av svenskpunkig uppkäftighet och kaosgnostisk misantropi, kanske.

Erik Danielsson borde för övrigt sjunga oftare på svenska, djävulsrimmade titlar eller ej. Bevis släpps på fredag i form av SHININGs "VII: Född Förlorare", där han gastar i "Tiden läker inga sår" och låter om möjligt ännu mer besatt än vanligt. Satan i gatan, vilken bra skiva det är.

"Non-beeped promo" är kanske inte riktigt samma sak som "Kapten var nykter idag", men lite höjer jag ändå på ögonbrynen när frånvaron av något behöver påpekas. Särskilt när det faktiskt inte skickas ut särskilt många skivor med störande ljud längre?

Hur som helst: den icke-pipande promon var TOMBS andra album "Path of Totality", som släpps den 20 juni av Relapse (fortfarande ett stabilt bolag, om än inte på samma nivå som kring 1996-2004. )

Efter fem och en halv minuts lyssning kan jag mest notera att det är mycket färger i låttitlarna (röda skuggor, svart himmel, cinnoberrött) och att inledande "Black Hole of Summer" redan kan utnämnas till årets sommarplåga här hemma på kontoret. Ett svart hål är en sommarliknelse jag kan relatera till.