Roskildekoncentrat
Rätt imponerande hur mycket Roskildefestival man kan klämma in på en dag. Eftersom de snälla arrangörerna tänkte speciellt på mig när de gjorde fredagsschemat låg 90% av festivalens bra bokningar just den dagen (saknade möjligen PJ Harvey, James Blake, AUTOPSY och Julianna Barwick). Mange takk!
Vet inte om jag uppskattade musiken mer för att jag betalade biljetten själv som omväxling, men ett klart plus är att slippa ha en recension hängande över sig. Nu går kritikeröronen aldrig riktigt att stänga, så här är lite spridda skurar av intryck:
Tågen gick så snabbt och smidigt att jag hann fram lagom till PARKWAY DRIVE, Australiens hetaste namn inom metalcore. Populära för att de är solbrända, vältränade surfardudes eller för att de skippar alla inställsamma refränger och kör hårt i största allmänhet? Det ena utesluter inte det andra, men inom en makalöst utvattnad genre har de rätt solida låtar och en tillfredsställande tyngd i soundet. Bonuspoäng till gitarristen som inte lät sin rollstol komma i vägen för scennärvaron.
Förra året intervjuade jag EYEHATEGOD på Loppen i Christiania, men såg aldrig konserten eftersom en telefonintervju väntade hemma senare på kvällen. Jimmy Bower verkade uppriktigt besviken på att jag inte stannade, så nu känns det bra att ha sett New Orleans smutsigaste och hårdaste sludgeband. Medlemmarna i EYEHATEGOD har levt hårt, det hörs i varenda ton de spelar. Ändå verkar de vara såna glada skitar, särskilt Bower när spexade in på scen till någon gammal blueslåt och såg ut som någon sorts puckeltyggig trädgårdstomte medan han spelade världens elakaste riff. "Dopesick" låter lite tam i hörlurarna nu när jag har den aktuella scenversionen att jämföra med och nya låten "New Orleans is the new Vietnam" lovar extremt gott inför det där albumet som ska spelas in någon gång. Bonuspoäng för en skön räv i plywood framför trumsetet.
Dagens upptäckt blev soulgubben Charles Bradley, som spelade på samma scen som EYEHATEGOD en stund senare. Nyskapande som en rökt makrill, men vem vill ha nyskapande soul? (Jo, det vill jag ju visst, det är därför jag har lyssnat som besatt på THE WEEKND sen i våras.) Hur som helst, bra drag. 63-åringen framförde sin höftrullande, skrevjuckande samlagssoul med pilskheten hos en fyrtio år yngre man. Lyssna på honom här.
KYLESA hade bättre ljud på Debaser förra året, men kompenserade med att Phil Cope hade klippt sig och skaffat en theremin. Lite märkligt att kidsen moshade så friskt till musiken, för det här är djuplyssningsmusik i min värld. Laura Pleasants fortsatte övertyga som metals bästa kvinnliga vokalist.
Bra ljud hade däremot MASTODON på största scenen. De lät tydligare och tyngre än de brukar, kanske har kommande skivan - som ryktas vara hård - smittat av sig. Mycket material från "Leviathan" luftades, plus min favorit "March of the Fire Ants" och sanslöst tunga MELVINS-covern "The Bit" (som verkligen ringar in var bandet hittat mycket av sitt sound). Ingen skriver mäktigare riff än Buzz Osbourne.
PORTISHEADs stillsammare partier (och de är ganska många) överröstades av ölande, brölande danskar. Det som gick att höra lät ännu finare och bräckligare än på skiva, och Adrian Utleys gitarrton är så obeskrivligt vacker och vemodig. Håll tummarna för att de gör en ordentlig turné snart, så publiken håller käft och bara lyssnar.
SWANS blev en liten besvikelse. Michael Gira har drivor av makalösa låtar att välja på - inte minst hela senaste albumet - men ledde sitt tuggummituggande band in i långa workoutpass på monotonins gräns. Ibland blev det sådär hypnotiskt och transliknande som musiken eftersträvade, ibland blev det direkt påfrestande. Killen som spelade slagverk och gongar i bar överkropp och Conan-frisyr var den största scenpersonligheten.
För övrigt tror jag att hälften av festivalbesökarna hade IRON MAIDEN-tröjor på sig.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.