DeathDestruction - S/T (7)
 |
Band: DeathDestruction Recensent:Fredrik Sandberg |
Jag gissar att det i viss utsträckning kan vara stigmatiserande att utmålas som ett "allstar-band", men hur skall man annars benämna Göteborgs DEATHDESTRUCTION när bandets lineup består av Henrik Danhage (ex-EVERGREY) på gitarr, Jonas Ekdahl (ex-EVERGREY) på trummor, Fredrik Larsson (HAMMERFALL) på bas och Jimmie Strimell (DEAD BY APRIL) på sång? Därtill är den självbetitlade debuten inspelad i IN FLAMES studio och producerad av välrenommerade Roberto Laghi, vilket knappast bidrar till att minska de förväntningar musiksverige ställer på bandet. Hur bra är då den självbetitlade debuten – lever bandet upp till hypen?
Innan vi dissekerar låtmaterialet är det kanske värt att understryka att den musik DEATHDESTRUCTION bjuder på har föga gemensamt med bandmedlemmarnas andra, kanske mer kända, sysslor. Jonas har vid tillfälle namedroppat PANTERA och MACHINE HEAD som influenser, och Henrik har beskrivit bandet som "...inte nödvändigtvis ett dödsband eller så, utan mer ett hård rockband, som ZZ TOP på elva!". Att kalla det hela hård rock snarare än dödsmetall är väl kanske att ta i en smula; det groovebaserade – men ganska hårda – riffandet påminner definitivt mer om t.ex. THE GENERALS än om den skäggiga trio han nämner. Hur som helst är musiken som återfinns på fullängdsdebuten inte särskilt polerad, och bygger mer på nickvänlig taktfasthet och tungt sväng än på teknisk finess och avancerade låtstrukturer.
En och annan höjdpunkt går att identifiera på plattan. "Purified" bjuder på tvåtaktsösig vers och skönt stackatohackande refräng, annars blytunga "Hellfire" smyger med ett par diskreta inslag av black metal-stämning, det hårtslående signaturriffet i "Sea Of Blood" är skönt stöddigt, och rytmerna i avslutande "Kingdom Come" är behagligt MESHUGGAH-skruvade. Det råder med andra ord inget tvivel om den samlade kompetens DEATHDESTRUCTION besitter, vilket för den skull inte innebär att succén är självskriven. Lyssnar man på plattan som helhet tenderar materialet att bli en liten aning jämntjockt, och även om kvalitéerna som sagt är påtagliga saknas den där riktigt vassa spetsen. Vill du ha mindfuck extravaganza är MESHUGGAH fortfarande lite galnare, vill du ha svennigt groove sitter cowboyhatten fortfarande bättre på PANTERA, och är du ute efter klassiskt, chosefritt dödsmanglande har ENTOMBED fortfarande större hooks i sina riff.
Nu avser jag inte att med dessa konstateranden ta alltför mycket ifrån DEATHDESTRUCTION. Deras debut är ett stycke mycket habil metal, där samtliga bandmedlemmar får visa den musikaliska bredd och det kunnande de besitter. De flesta kommer säkert att hitta partier att elakt flinande nicka med till, och jag gissar att de som ämnar bese göteborgarna live bör vässa armbågarna innan – det är läge för en svettig holmgång framför scen. Gott så, kanske, även om nomineringarna till årets debutskiva lär utebli.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
