Black Country Communion - 2 (8)
 |
Band: Black Country Communion Recensent: Janne Stark |
Redan innan debuten kändes detta som ett musikens dream team: Glenn Hughes på bas och sång, Joe Bonamassa på gitarr och sång, Derek Sherinian på keyboards och Jason Bonham bakom trummorna. Nå, var det så? Ja, jag var definitivt inte besviken när debutplattan landade utan den har snurrat ganska frekvent i min CD-spelare. Jag gillade det retroaktiga soundet, något som cirka hälften av de jag snackat med å andra sidan såg som plattans svaghet. Redan i öppningsspåret ”The Outsider” på nya plattan hörs det att de lyssnat på den kritiken och polerat ljudbilden en aning. Gitarren är lite klarare och keyboarden liten mer framträdande. Jag ska i ärlighetens namn säga att även jag tycker det smälter samman lite bättre denna gång. Jag är även förvånad att de lyckades få ut uppföljaren så snabbt när de hade sådana svårigheter att synkronisera sina scheman inför debuten. Men, jag klagar inte, no sir! Det känns ingalunda som något hastverk. Låtmaterialet känns väl genomarbetat och inget verkar ha lämnats åt slumpen. I låtar som ”I Can See Your Spirit” och ”Man In The Middle” hittar man de klassiska Jimmy Page-kvintharmonierna snyggt inlagda i bakgrunden. Det är faktiskt en större ZEPPELIN-aura som svävar över denna platta, så väl i de tyngre låtarna som i akustiska saker som ”The Battle For Hadriana’s Wall” där Bonamassa hanterar sången. En snyggt uppbyggd sak som börjar stillsamt och sedan går in i ett fett crescendo med Telecaster-känsla i gitarriffet och en effektiv slidegitarr i bakgrunden mixat med mandolin i slutet av låten. Tillbaka till sjuttiotalet! Jag tycker kombinationen av Glenns och Joes röster är en snygg touch som ger plattan ett bredare sound eftersom de har sina respektive kvalitéer i sina röster och de låter så pass olika. Det känns på denna platta som om de lagt lite mer krut på arrangemangen och produktionen, vilket hörs i bland annat ”Save Me” med sin stora och breda ljudbild med lite Kashmir-aktiga stråkar som förstärker. En annan sak som skiljer sig från debuten är att de har saktat ner tempot en aning och inkluderat en del låtar som är ganska softa, men fortfarande riktigt tunga, som ”An Ordinary Man” och ”Cold”. De är dock inte softa rakt igenom, men dynamiken finns där definitivt, i den sistnämnda i form av ett soloparti i dubbelt tempo. Här finns även saker som tar en helt annan form. Om Bonamassa hade sjungit den sydstatsklingande ”Smokestack Woman” hade den passat perfekt på en av hans egna soloplattor, något som även gäller ”Faithless”. Jag hade inte heller väntat mig höra en bluesig sak som ”Little Secrets” här. Tempot plockas dock upp igen mot slutet med den fetriffiga ”Crossfire” och den blytunga ”Crawl” som sätter punkt för en platta som efter några lyssningar visar sig överträffa debuten.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
