Symphony X - Iconoclast (9)
 |
Band: Symphony X Recensent: Erik Arvidsson |
Brinner du för progressiv metall men är samtidigt trött på att grupperna fyller upp halva speltiden med ballader, softa partier och luftiga rockprogg-inslag? Då skall du vända blicken mot nya SYMPHONY X-opuset. Om du blev överraskad och överväldigad av hårdheten och mörkret som mästerliga föregångaren ”Paradise Lost” erbjöd, så kan jag avslöja att ”Iconoclast” faktiskt är ännu ett snäpp intensivare, tyngre och elakare än sin fyra år äldre storebror. Med undantag för den något lugnare och atmosfäriska ”When All Is Lost” finns det knappt ett mjukt moment. Ljudväggen är kompakt som mörkret i en fönsterlös källare. Riffen krossar sten med käkarna och vippar stundtals över i både thrash-rytmer och aggressionsdetonationer. Jason Rullo lirar makalöst energiskt och intressant bakom sina trummor. Skiner mest gör dock frontherren Russell Allen men sin enorma vokala pondus och stämbandskraft (hans mjukare sång är sällsynt på denna platta) och det är ingen hemlighet att en del sångarrangemangen är klara passningar till salige R.J. Dio. Inlevelsen är så brinnande övertygande att lyrikens innehåll i princip kommer till liv - ett inte helt fjärran eller osannolikt framtidsscenario där vi alla gömmer oss bakom skärmar och låter maskiner, robotar och virtuella tjänster sköta det mesta. Något åt Terminator-möter-sociala-nätverk hållet. Ett koncept en bra bit från förra skivans ”Förlorade paradis”-tema, men ändå med samma känsla av fördärv och förestående undergång.
”Iconoclast” (liksom ”Paradise Lost”) placerar sig framförandemässigt en god bit ifrån karriärens tidigare skivor. De många neoklassiska raiderna på virtuos Michael Romeos strängar samt den snällare halvan av musiken har ständigt tonats ner till förmån för det hårdare och snabbare. Å andra sidan lever New Jersey-kvintettens karaktäristiska essens kvar och det komplexa och sofistikerade trakterandet har de aldrig tummat på. SYMPHONY X är fortfarande ett band som kräver väldigt mycket av lyssnaren och det gäller inte minst nya skötebarnet. Det skall inte stickas under stolen med att ”Iconoclast” erfordrar trägen uppmärksamhet. Här bjuds inga självklara hit-kavalkader. Istället dväljs här nio kamouflerade monster som för varje spinn utkristalliserar sig allt mer. Belöning väntar således den tålmodige och skapelsen går från att vara ett lovande album till en titan som med lätthet eliminerar det mesta i sin väg. ”Iconoclast” har stor potential att bli X-männens Magnum Opus.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
