Decoy - Call of the Wild (4)
 | Band: Decoy Titel: Call of the Wild År: 2007 Bolag: AOR Heaven Betyg: 4/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
När Peter Sundell slutade i GRAND ILLUSION så var Torben Enevoldsen direkt där och presenterade sitt projekt. Det föll tydligen Sundell på läppen och samarbetet var igång. Det handlar om material skrivet av gitarristen. Han sköter dessutom all bas på plattan. Trummorna hanteras av hans gamla kompis Thomas Heintzelmann. Det mesta är gjort i den egna studion Funny Farm Studios och produktionen låter bra.
MEN, det ska sägas direkt; Det känns mer och mer som att vi befinner oss i slutet av renässansen för hårdrocken. Det börjar kännas lite 1990 någonstans. Vi har hört DET om och om och om igen. Både på åttiotalet OCH nu på 2000-talet. Hade vi skrivit 1982 eller 1997 i almanackan så hade jag förmodligen varit lyrisk över en sån här platta, men nu... nä, någonstans måste man dra gränsen. Jag drar den här.
Plattan är givetvis upphovsmännens skötebarn och deras dröm, men mig ger den ingenting.
Intrycket är att det är rörigt och stökigt. Det är visserligen kompetent arrat och spelat, men jag saknar låtarna. Jag saknar känslan. Eller möjligtvis förmågan att förmedla den. De saker jag går igång på är lätträknade. Det är lejonrösten vid några tillfällen och det är ett fantasifullt gitarrspel vid ungefär lika få tillfällen. Då flashbackar jag tillbaka till gruppen AIRLESS plattor från seklets början. Risken med ett sånt spelsätt är dock att det tenderar att uppfattas som stökigt och då är det ännu viktigare med låtar och hookar som sätter sig. Med några få undantag så hittar jag dem inte här.
De låtar som räddar plattan från ett ännu sämre betyg är "My Religion" och "How Long". Den förstnämnda är en snabb historia med halverat tempo i refrängen. Det gör att den fastnar.
Den andra har snygga introkörer tillsammans med en hårt behandlad gura som minner om 80-talet. Bryggan och refrängen är plattans absoluta höjdpunkter. Snygga körer imponerar alltid på undertecknad.
Med risk att uppfattas som en riktigt grinig gammal gubbe så vill jag också uppmärksamma titeln "Heavy Metal Thunder". Den känns lika grå som min, visserligen nymålade men ändock, husfasad. Låten är skaplig men faller på texten. Den känns pubertal och malplacerad. Kanske missuppfattar jag hela grejen och den eventuella ironin som kan rymmas mellan raderna, men nej, det funkar inte för mig vid dags dato. Det känns som om DREAM EVIL slutanvände det greppet för alla oss andra med sina tidiga skivor. Deras Book of Heavy Metal behöver inget nytt kapitel.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
