Annons

Cornerstone - Two Tails of One Tomorrow (7)

Band: Cornerstone
Titel: Two Tails of One Tomorrow
År: 2007
Bolag: Massacre Records
Betyg: 7/10

Recensent: Tommy Silfvenius

Det danska bandet CORNERSTONE bildades efter att en soloplatta ( "Arrival", 2000 ) med ROYAL HUNT-basisten Steen Mogensen funkat osedvanligt bra. Han hade bjudit in RAINBOW-sångaren Doogie White och de båda gillade att jobba med varandra så mycket att man beslutade sig för göra det till ett permanent projekt. Uppföljaren "Human Stain" såg dagens ljus 2002 och då hade även Allan Sörensen, trummor, och Kasper Damgard, gitarr, anslutit. Allan var Steens vapendragare i ROYAL HUNT och Kasper hade imponerat när han lade gurorna på demoversionerna för plattan. Därför engagerades han. Inför tredje plattan "Once Upon Our Yesterdays" så anslöt keyboardisten Rune Brink och line-upen var spikad. 2005 gjorde man en grymt bejublad europaturné som spelades in och släpptes under det föga originella namnet "In Concert".

Nu är det således dags för den fjärde studioplattan, döpt till "Two Tales Of One Tomorrow". Sättningen är fortfarande densamma. Musikaliskt är det vad jag förstår ingen större förändring. Det är klassisk hårdrock vi pratar om här. Med smak av DIO och RAINBOW för att grabba två förebilder i högen. Och sämre förebilder kan man ju ha. Jag har bara hört vissa brottstycken av bandet tidigare och egentligen aldrig bildat mig någon egen uppfattning av hur de låter. Efter att nu ha börjat klottra på det oskrivna bladet CORNERSTONE så kan jag konstatera att jag gillar vad jag hör. Det är kompetent spelat, bra producerat och intressanta låtar. Inga brottarhits, men klart jämnt och bra material.

Öppnaren "Misery" är klart bäst trots att distguran låter som tagen ur DIRE STRAITS "Money For Nothing". Men bortsett från det så för den tankarna till RAINBOW. Snabb melodiös och med bra sång. Den sätter standarden för plattan som sedan tuffar på i lagom takt. En annan höjdare är titelspåret som har en lite episk orientalisk touch. Tung och bra.

Det här är ett av de bättre släppen det senaste halvåret inom genren. Jag tycker dock att det illustrerar det vakuum inom melodiös hårdrock som uppstått. Många band är rädda för att klassas som tokiga nostalgiker som låter som de gjorde på 80-talet, och de skyr också att bli kallade "modern metal". Resultatet blir ett mellanting. Eller ingenting. Det minner om svunna tider men saknar ändå en del av charmen. Man landar mjukt i epitetet klassisk hårdrock eller true metal. Och det har ärligt talat släppts en hel massa sådana plattor sedan hårdrocken började pånyttfödas för 8-10 år sedan. Och framför allt på senare år. Och det mesta har hörts ett antal gånger tidigare. Själv slänger jag lika gärna på plattor med DIO och RAINBOW än skaffar de nya kopiorna. Produktionerna är sämre, men låtarna är bättre.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.