Gamma Ray - Majestic (8)
 | Band: Gamma Ray Titel: Majestic År: 2005 Bolag: Mayan Betyg: 8/10 Recensent: Erik Arvidsson |
2001-års alster "No World Order" delade in en tidigare enad GAMMA RAY-lyssnarskara i ett positivt och ett negativt läger. Meningsskiljaktigheterna beror kanske främst på att repertoaren avviker en hel del från den för andra halvan av nittiotalet inslagna vägen. Det relativt bombastiska stuket fick stryka på foten för en mer avskalad och rakt-på-sak-inramning. Personligen har jag inga problem med opusets musikaliska kurs. Däremot anser jag att kvalitén på låtutbudet inte når upp till den nivå som sattes i och med förra decenniets klockrena triss i ess "Land of the Free" (1995), "Somewhere Out In Space" (1997) och "Powerplant" (1999). Frågan är nu om det purfärska, tillika bandets åttonde studioalbum "Majestic", åter igen kan förena lyssnarna? Kanske. Kanske inte. Förvisso är plattan till viss del en återgång till det mer majestätiska (!) soundet i och med mer framträdande synthar och komplexare och storslagnare arrangemang. Men å andra sidan är de klämmiga power metal-refrängerna lätträknade och låtmaterialet är inte lika lättillgängligt och självklart som vi är vana vid. Anledningen är att "Majestic" är den hittills mest idérika och varierade skiva bandet spottat ur sig sedan 1991-års experimentella "Sigh No More". I vissa kompositioner dyker det t.ex. upp ganska - i GAMMA RAY mått mätt " icketypiska komp, riff och slingor. Lyssna på svänget i "Blood Religion" eller de helt oväntade riffen/rytmerna i "Condemned to Hell" och ni förstår vad jag är ute och far efter. Men frukta icke, som helhet låter vaxet fortfarande GAMMA RAY.
Att smått legendariske Kai Hansen och hans mannar på sina senare giv har fått förkärlek till att smyga in enstaka låtar (eller partier) som tveklöst kan härledas till något annat band är väl ingen som lyckats utgå. Jag tänker då speciellt på JUDAS PRIEST-flirten "Solid" från förra skivan och den grovt MANOWAR-inspirerade "Heavy Metal Universe" från "Powerplant". Den här gången är det främst BLACK SABBATH:s mörkerväsen som väckts till liv. Redan i öppningsspåret "My Temple" finns ett kortare stycke vilket mer eller mindre är en ren rip-off av veteranen "Sabbath Bloody Sabbath" och ödesmättade "Majesty" erbjuder både feta och tunga Tony Iommi-riff. Refrängen doftar därtill - något oväntat - en hel del av den melodiska doom metal-konstellationen SOLITUDE AETURNUS vilket osökt leder till slutsatsen att så här nära har bandet aldrig varit att skriva en doom-dänga. "How Long" är däremot raka motsatsen med sin relativt glammiga och synthdrivna åttiotalskaraktär. Kvicka "Fight" vinner utmärkelsen skivans hit, "Spiritual Dictator" utses till den mest typiska GAMMA RAY-låten och "Revelation" tar hem priset för mest episka och svulstiga spår (i stil med t.ex. "Rebellion in Dreamland").
Som alltid är tempot högt uppskruvat från det att startskottet bränner av till dess att mållinjen är passerad. Albumet har helt enkelt betydligt mer 90- och 110-sträckor än 50- och 70-etapper. Av de tio spår som serveras är i stort sett alla trevliga bekantskaper och i jämförelse med flertalet genrekollegor är GAMMA RAY - årgång 2005 " alltjämt bland det finaste du kan insupa. Men i konkurrens med sig själva ligger det nybakade ljudverket fortfarande några distansmeter bakom de absolut vassaste plattorna från nittiotalets formtopp.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
