Isis - Oceanic: Remixes/Reinterpretations (7)
 | Band: Isis Titel: Oceanic: Remixes/Reinterpretations År: 2005 Bolag: Hydra Head Betyg: 7/10 Recensent: Jonn Jeppsson |
Egentligen skulle jag vilja ge den här dubbelskivan en tia i betyg. Amerikanska ISIS gör vackrare postrockmetal än något annat band och deras andra album "Oceanic" (2002) har jag lyssnat på konstant sedan det hamnade i min recensionshög för tre år sedan. Med referenser till NEUROSIS, MOGWAI och GODSPEED YOU BLACK EMPEROR var det omöjligt att inte omedelbart sugas med från första ackordet. De storslagna, böljande arrangemangen, de svävande melodierna och den fantasieggande stämningen förmedlar känslor som få andra band är i närheten av. Vrede, desperation och djup melankoli - men också hopp och skönhet. Dessutom finns där ett sällsynt djup; att lyssna sig mätt tycks omöjligt. Tro mig, jag har försökt.
I fjol släppte Robotic Empire fyra tjusiga och ytterst limiterade tolvtummare med remixer av låtar från nämnda album, vilka nu samlats på två cd-skivor av alltid lika pålitliga Hydra Head (som för övrigt ISIS sångare Aaron Turner är delägare i). Och när ett av världens bästa band bjuder in några av samtidens mest intressanta ljudkonstnärer för att omtolka och utvinna nya känslor och stämningar ur sin musik, då måste resultatet bli olidligt bra, eller hur?
Tja, inte nödvändigtvis. Konceptet är som sagt briljant, men resultatet är ibland mer intressant än bra. Anledningen är enkel: metal är en ganska otacksam genre att remixa och "Oceanic Remixes/Reinterpretations" låter följaktligen bättre ju mindre metal som återstår när musiken körts genom den digitala matberedaren. Några smakprov:
Inledande "Weight" är 6:34 minuter ren njutning, förutsatt att man som jag tycker att organiserat, smygmelodiskt brus kan vara synonymt med övernaturlig skönhet. Österrikaren Christian Fennesz har stuvat om originalet så mycket att det låter som någon av hans egna kompositioner från de helt briljanta albumen "Endless Summer" eller "Venice". Att beskriva i ord hur frekvenstrolleriet låter är näst intill omöjligt, men föreställ dig hur det skulle låta om man tonsätter lös sand som blåser omkring långsamt på en folktom strand en ljummen, mulen dag i september. Precis så fint är det.
Thomas Köner gör "Hym" till en mycket märklig - och högst njutbar! - upplevelse. Det lilla jag hört av hans egna material brukar skapa en känsla av att man är vilse i en isgrotta på sydpolen mitt i vintern, här låter det som om han sitter i en helikopter ovanför studion och spelar in ISIS medan de repar. Fascinerande.
James Plotkins uppklippta ljudcollage låter bara påfrestande plottrigt de första genomlyssningarna, men blir desto bättre när hjärnan får grepp om vad som händer. Dock mer ett spännande experiment än en bra låt.
Tim Hecker gör precis samma sak som Fennesz, fast lite annorlunda. Jag dyrkar det, och om du också gör det bör du omedelbart kolla upp hans suveräna soloplattor "Radio Amor" och Mirages". (Och gillar du dem bör du uppskatta mitt egna ljudprojekt AUDIOVORE, hör av dig till redaktionen så bränner jag en skiva - jag behöver alla fans jag kan få.)
TELEDUBGNOSIS gör ganska tråkig trip hop av "Maritime". Okej bakgrundsmusik när man skriver en recension, helt överflödigt annars.
Mike Patton gör - så klart - underverk av samma spår. Han sköter sången själv och låter lagom flummig. Kyrkklockor, allehanda slagverk, sitar, softa bjällror och diverse andra ljud förvandlar låten till någon sorts flippad karnevalpop som hade platsat på MR BUNGLEs helsköna "California". Hur bra som helst!
VENETIAN SNARES gör rätt fräsig drum'n'bass av "The beginning and the end" - bortsett från att partiet där Turners förvrängda growlande dyker upp är direkt plågsamt att lyssna på. Bröl passar till hård musik, aldrig annars. Oktopus (från coola avantgardehiphoparna DÄLEK) gör ungefär samma misstag med "False light", dessutom är hans beats riktigt sömniga. Och DJ Speedranchs klipp-och klista-version av "Carry" är direkt undermålig.
Justin Broadrick (JESU, ex-GODFLESH) befinner sig i vanlig ordning i det suddiga gränsområdet mellan behaglig monotoni och akut tristess, här med viss slagsida åt det senare. I hans händer blir "Hym" en nästan femton minuter lång koloss som utgör den naturliga länken mellan ISIS och JESU. Jag, som har ett tålamod i klass med ryska schackspelares, skruvar på mig efter halva tiden, så vanliga dödliga borde avlida av hur händelselös denna - bitvis väldigt vackra - låt är.
Summan av kardemumman är att fler artister borde våga sig på liknande experiment och att alla som påstår sig vara musikaliskt öppensinnade borde lyssna länge och noga.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
