Europe - Bag Of Bones (8)
 |
Band: Europe Recensent: Janne Stark |
“Vi har gått over gränsen, vi har tappat förståndet och vi har börjat spela riktig rock ‘n roll”, säger Joey Tempest. Jag skulle vilja hävda precis det motsatta. Ja, inte att de inte skulle spela riktig rock ’n roll, men att de skulle ha tappat förståndet. De är i mina ögon klokare än på mycket länge. Naturligtvis kommer de inte att kunna tillfredställa alla fans, gamla eller nya, men på ”Bag Of Bones” har de plockat de bästa bitarna ur den nya moderna attityd de lade sig till med på ”Start From The Dark” och blandat det med gammal hederlig sjuttiotalsdoftande hårdrock. Plattan börjar starkt med två medeltempobaserade groove-orienterade riffrockare med en stor dos snygg melodisk känsla. De efterföljs av den lite mer suggestiva ”Firebox”, som drar lite mer åt ”Secret Society”. Titelspåret inleds med akustisk gitarr och lite slidespel från Norum, det går via ett lite bluesigt cool parti in i en upptempovers och in i en tung brygga. En riktigt cool och omväxlande låt. Det halvminuten långa introt ”Requiem” öppnar för den stentunga, men fortfarande coola ”My Woman My Friend”. Här bränner Norum av ett solo med sin oefterhärmliga känsla blandat med teknik och fortsätter skjuta in lite sköna licks i den efterföljande refrängen. Jag formligen älskar hans ton, inte tu tal om det. ”Demon Head” fortsätter bjuda på tung rifforienterad hårdrock, dock utan att ge avkall på melodierna. Detta är riktigt bra! Efter ett break är det Norum-dags igen. Det känns som han på denna platta fått viss kompensation för de tidigare alstrens lite avsnoppade solopartier. Me like! Ska också sägas att Tempest verkligen passar den lite bluesigare sidan av bandet som man visar här. ”Drink And A Smile” är en ganska udda akustisk låt som av någon anledning fick mig att tänka på Pugh Rogefelts gamla ”Grävmaskinen” blandat med Joe Bonamassa. Skön och lite udda, kanske inte för alla att gilla. ”Doghouse” bjuder på rak och okonstlad rock ’n roll, lite i stil med GOTTHARD med smak av ZEPPELIN. ”Mercy You Mercy Me” drar också lite åt förra plattans mer moderna betongriffande, men med en riktigt melodisk brygga och refräng. Den fastnade inte riktigt, även om riffet är bra. Plattan avslutas med den bluesiga balladen ”Bring It All Home”, en sann liveballad för ciggtändare (numera mobil) där Norum åter får skina.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
