Rage - 21 (7)
 |
Band: Rage Recensent: Erik Arvidsson |
Inga tecken på att dra ner på skivsläppstakten här inte. Kontinuiteten imponerar. RAGE dundrar på som ett ostoppbart godståg med ännu en last tungmetall från heavy metal-fabriken i Tyskland - den tjugoförsta leveransen i ordningen sedan starten 1985. I lasten finns denna gång elva nya musikhantverk - och många stycken är tyngre och hårdare än någonsin. Blickar man mot bandets senaste skapelser ”Carved in Stone” (2008) och ”Strings to a Web” (2010) har trenden varit tydligt - att soundet blivit allt tuffare, och på ”21” adderas ytterligare hastighet och några tegelstenar. Postum introt ”House Wins” och en smygande inledning på öppningsspåret ”Twenty One” släpper RAGE loss hela artilleriet av stenhårda gitarrer, pumpande bas och feta trummor. Förvänta dig inte några stråkar, keyboards, piano eller dylikt under plattans knappa timme, inte ens några progressiva eller episka avsnitt. Här finns bara extremt välspelad metal - intensivt, snabbt, hårt, in-your-face. Victor Smolskis gitarr riskerar fatta eld med den energi och skicklighet han lirar och Peavy Wagner och André Hilgers bas- respektive trumspel glöder även det av dynamik och intensitet. Rent trakterandemässigt finns det absolut inget att klaga på.
Låtmaterialet lät dock inte imponera på mig inledningsvis i mer än ett fåtal spår. Den skärpa och substans som normalt karaktäriserar typiska RAGE-skapelser fann jag inte. Jag misstänkte att de dribblat bort sig genom att ha för mycket fokus på att lira hårt. Men jag hade fel. Jag tycker förvisso fortfarande spår som ”Concrete Wall”, ”Black and White”, ”Eternally” och ”Psycho Terror” ligger något under normal standard, men totalt sett har skivan växt och växt. När alla trådar i ljudanfallen väl nystats upp inne i skallen uppenbarar sig ännu ett stabilt RAGE-opus där trions alla typiska attribut finns närvarande. Bäst blir det i ”Dead Forever” med sin fart och hårda thrash-attacker i kombination med en av de absolut starkaste refrängerna gruppen presterat - och det säger inte lite. Ett headbanging och allsångsnummer på en och samma gång. Inte långt efter kommer snabba ”Destiny” springande, även den med en stor refräng på släptåg. Mest överraskande torde “Serial Killer” vara. Förvisso har Peavy smugit in ett och annat dödsgruff förut, men i nämnda dänga finner vi renodlande dödsmetall-eruptioner. Men det är självklart inte tal om någon puristisk death metal-låt, för kontrasterna bjuder lättare partier och stark melodisk refräng av god RAGE-karaktär. Mörka ämnen gäller som alltid när Peavy tar fram penna och kollegieblock och vad “Serial Killer” behandlar behöver jag väl knappast nämna, men andra ämnen som avhandlas är spelmissbruk, självmord, Peavys sadistiska far, psykopatkvinnor, miljöåverkan och lite annat smått och gott som passar väl till en mysstund i helvetet.
Över tjugo plattor som sagt. MOTÖRHEAD ligger också i dessa trakter, med de startade upp tio år tidigare. Sålunda undrar jag om det finns någon band som varit så produktiva - och stabila - som RAGE? Tveksamt. Att de anno 2012 släpper ett blyinkapslat album som ”21” vittnar om passionen som ligger till grund för gruppen. Nya albumet hör inte till deras absoluta toppar låtmaterialmässigt, men som alltid är lägstanivån väldigt hög.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
