Van Halen - A Different Kind of Truth (5)
 |
Band: Van Halen Recensent: Neven Trosic |
Låt oss börja med det positiva: VAN HALENs hett emotsedda studioåterkomst - tillika det första albumet med David Lee Roth bakom micken sedan storsäljaren "1984" - utstrålar onekligen en överraskande god dos energi. "Trött" och "gubbigt" är två adjektiv som absolut inte kan appliceras på "A Different Kind of Truth". Jag må aldrig vara sen med att försöka sticka hål på Eddie Van Halens överskattade legendbubbla, men det vore rent dåraktigt att förneka den glöd som han och brorsan Alex uppvisar i sitt spel skivan igenom. Sonen tillika brorsonen Wolfgang gör å sin sida sitt bästa för att motverka avsaknaden av fyrsträngsoriginalet Michael Anthony och lyckas för det mesta. Det är egentligen enbart den senares karakteristiska bakgrundsstämmor ynglingen inte riktigt klarar av att täcka upp; en faktor som i sig inte framstår som särskilt allvarlig. Ingen skugga faller heller över Diamond Dave, då som nu en vokalist av det mer begränsade slaget, men då som nu även skicklig på att effektivt arbeta inom de egna ramarna. Personligheten i uttryckssättet är välbevarad och den legendariska (nåja) coolheten ursäktar den pratsång som stundtals gör sig hörd.
Så långt allt väl. Men så tar vi och går över till det mindre positiva: Låtarna.
Enligt uppgift ska större delen av skivan hämta hjärteblod från gamla demos av 70-talsbörd, daterade innan den klassiska självbetitlade debuten från 1978. Enbart det är något av ett varningstecken som därtill skvallrar om en skapartorka hos kvartetten, även om de slutgiltiga versionerna är rätt omarbetade från ursprungsidéerna. Nå, även om någon av de tretton kompositionerna på plattan hade fått se dagens ljus under bandets klassiska era så hade jag haft svårt att se dem som något annat än på sin höjd hyfsat utfyllnadsmaterial. Möjligen hade det fåtal toppar som återfinns här hjälpt till att lyfta den mediokra "Diver Down" (1982), men det utan att för dess skull kunna brottas med gruppens verkliga klassiker.
För inte ens någon antydan till en blivande klassiker står att finna på " A Different Kind of Truth". Singeln "Tattoo" är mer än skaplig med sitt gung, "She's the Woman" är avgjort skönt svängig, "Bullethead" är ett schysst upptemponummer medan bluesiga "Stay Frosty" tar hem guldmedaljen, med sina tydliga referenser till väluppskattade covern på John Brims "Ice Cream Man". Därefter är det mer eller mindre slut på det roliga.
Även om uselheten inte tar något strypgrepp om helheten gör dessvärre anonymiteten det, då alltför mycket slinker obemärkt förbi och det är inget som ett övertygande musikaliskt framförande kan ändra på. Det tolfte alstret från VAN HALEN har kort och gott en väldigt fin förpackning, men ett desto tunnare innehåll. 2012 känns konstellationen klart mer spännande live än på skiva.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
