Alice Cooper - Welcome 2 My Nightmare (8)
 |
Band: Alice Cooper Recensent: Neven Trosic |
Det är förstås lätt att med ett pessimistiskt finger peka mot skivtiteln. Dels om man, likt mig, anser det vara skitfult att homonymersätta ord med siffror, dels för att det rör sig om en uppföljare till ett album vilken av många anses vara soloartistens allra främsta - vad då självklar säljfaktor? Men ok, det måste påpekas att "Welcome 2 My Nightmare" till skillnad från exempelvis "Keeper of the Seven Keys - The Legacy", "Land of the Free II" och "Bat Out of Hell"-tvåan plus trean (i tur och ordning: HELLOWEEN, GAMMA RAY och MEAT LOAF) presenterar ett tydligt berättelsekoncept, likt sitt syskon från 1975. När allt kommer omkring finns det dessutom ett klart fullgott resonemang för skivans utgivning: Den är grymt bra.
Jag har alltid sett ALICE COOPER som något av en hårdrockens DAVID BOWIE. Båda två är artister som under sina långa respektive karriärer stillmässigt har provat på både det ena och det andra, samtidigt som vissa identitetsdrag ständigt har hängt med som en röd tråd under alla år. Att ALICE för de flesta idag är en självklar hårdrocksikon är något som givetvis allra främst beror på den ytterst framgångsrika perioden 1986-1991, med storsäljande "Trash" (1989) i spetsen. En period som, sina goda kvaliteter ( i synnerhet på 91 års "Hey Stoopid") till trots, markerade konstnärligt betydligt stramare tider för skräckrockaren. Mer än habila plattor som "The Eyes of Alice Cooper" (2003) och "Dirty Diamonds" (2005) byggde visserligen på ett uttalat "tillbaka till 70-talet"-koncept men pekade på sångarens kärlek för klassisk rock från årtiondet i fråga snarare än den eklektiska blandningen från exempelvis "Alice Cooper Goes to Hell" (1976), "DaDa" (1983) och särskilt just "Welcome to My Nightmare". "Welcome 2 My Nightmare" är i detta avseende ett verk som inte direkt liknar något annat som ALICE har gett ut på många år. Faktum att det knappt finns två låtar på skivan som speglar varandra, något som är en starkt bidragande orsak till att den aldrig blir tråkig att lyssna på.
Med detta sagt har jag full förståelse för de lyssnare som inte vurmar för allt som serveras på ALICEs smörgåsbord denna gång, speciellt om andra halvan av 80-talet och tidigt 90-tal är den rätt som föredras. Får det lov att vara en eldfängd, starkt discostampande dänga i "Disco Bloodbath Boogie Fever"? Skulle det månne smaka med den brassorkesterinsvepta "Last Man on Earth"? Vad sägs om en aggressivt pumpande duett med popdivan Ke$ha, under namnet "What Baby Wants"? Speedad countryrock döpt till "A Runaway Train", är det något som retar aptiten? Själv inmundigar jag med glädje samtligt av det ovannämnda; ty, variation och udda grepp är A och O här, likt som det en gång var på den så mästerliga föregångaren.
Emellertid bör det i samma veva nämnas att musiken på "Welcome 2 My Nightmare" genomgående vilar på en solid grund av bombastisk, hård rock (vänligen notera särskrivningen), de många utsvävningarna till trots. Mest uppenbart är det självfallet i de mer traditionella, men enligt gott ALICE-manér ändå skruvade, rocknumren "Caffeine" och "I'll Bite Your Face Off". Den senare tillhör albumets givna höjdare och det tydliga målet vekar ha varit att skapa något som inte skulle skämmas för sig på ROLLING STONES klassiker "Sticky Fingers" (1971). Bidragen till balladfacket får även de anses vara med beröm lyckade. "I Am Made of You" lutar avgjort mot det teatraliska hållet och har som enda nackdel Autotune-effekterna på sången, även om jag i någon mån kan köpa det som en del av berättelsens stämning. "Something to Remember Me By" är å sin sida en släkting i direkt nedstigande led till "I Never Cry" (1976) och kvalitetsmässigt inte långt ifrån denna.
Överlag kan den enda smolken i bägaren sägas vara något sega "When Hell Comes Home", för övrigt en av tre låtar på plattan som de kvarlevande medlemmarna från originalbandet ALICE COOPER, Michael Bruce, Dennis Dunaway och Neal Smith, spelar på. Utöver denna milda fillervarning återstår inte mycket att klaga på. Ja, mer än åter bedyra att titeln, eller närmare bestämt dess stavning, är smått anskrämlig. Seriöst, inte kan jag väl vara ensam om att starkt tycka att det borde införas en lag mot att substitutiera ord mot siffror i skrivet språk? Men det är förvisso inget som inte går att ha överseende med på en storligen underhållande skiva med en utsökt produktion (superproffset Bob Ezrin har gjort det igen) och en ALICE COOPER som levererar sin vassaste och mest omfångsrika sånginsats på väldigt länge.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
