Machine Head - Unto the Locust (8)
 |
Band: Machine Head Recensent: Stefan Lejon |
1994 var MACHINE HEAD kungar. Debuten "Burn My Eyes" chockade hårdsrocksvärlden med sitt kompromisslösa sound och plötsligt skulla alla låta som Robb Flynn och hans mannar. MTV's Headbangers Ball blev ett rent hyllningsprogram ägnat åt att höja Oakland-bandet till skyarna. "Let freedom ring with a shotgun blast!" från låten "Davidian" är en av metallyrikens mest kända one-liners och låten i sig en odödlig klassiker! Sen gick det mesta åt helvete. Uppföljaren "The More Things Change..." (1997) fortsatte på samma spår som debuten men var urseg. I avsaknad av "hits" dog hypen snabbt ut. Därefter var det som om luften gick ur bandet fullständigt. De två efterföljande plattornas försök att blanda in rap och grunge i konceptet var rena dödsstöten för bandets trovärdighet. Tack och lov tog sig bandet sakta men säkert i kragen och "Through the Ashes of Empires" (2003) och speciellt förra plattan "The Blackening" (2007) visade att Flynn fortfarande ägde förmågan att skapa metal av högsta rang. Jag tror det var fler än jag som satte kaffet i fel strupe när "The Blackening" visade sig vara bandets kanske starkaste kort i karriären. Vips var MACHINE HEAD bandet på allas läppar återigen och deras segertåg världen över har fortgått i snart fyra år. Att följa upp en sådan framgång är förstås nästintill omöjligt.
Med "Unto the Locust" gör dock MACHINE HEAD allt rätt. Skivan är i mitt tycke inte riktigt lika skarp som sin föregångare (som var en klockren 10 poängare!), men om målet är att tillskansa sig nya fans och hålla sig kvar på toppen så gör man helt rätt. Istället för att än en gång slänga ett gäng episka thrashmonster i stil med "Cleansing the Fists of Dissent" i ansiktet på oss så handlar det om ett betydligt mer kommersiellt tillgängligt sound. Nu snackar vi inte 3-minuters dängor anpassade för radion, men det är ändå ett luftigare och betydligt mer melodiöst, om än fortsatt mörkt, sound som presenteras. Avslutande "Who We Are" skulle till exempel ha passat in utmärkt på senaste TRIVIUM-given och refrängen låter snarast som BAD RELIGION eller till och med (ve och fasa!) GREEN DAY. Barnkören i början av låten är kanske på gränsen till larvig, men det funkar i sammanhanget.
Melodispråket är i mångt och mycket hämtat från Göteborgsdödsen och det bjuds på otroligt snygga dubbelharmonier. Öpnningspåret "I am Hell" har i mina öron snabbt klättrat upp som huvudkandidat till titeln 2000-talets bästa låt. Melodierna i refrängen är rent magiska! Jag vet inte hur många gånger jag har spolat fram och tillbaka bara för att höra melodin EN GÅNG TILL! Mina tankar går faktiskt till band som DECAMERON och EUCHARIST. I övrigt har exempelvis metalcore-doftande "This is the End" alla förutsättningar att bli en tvättäkta hit på andra sidan Atlanten. Släpps den som singel kommer den säkerligen att spelas till döds även här i Sverige på Bandit Rock.
Framgångssagan fortsätter oförtrutet och jag håller mitt hopp till att bandet kör på i minst två decennier till. Det behövs band som MACHINE HEAD! När IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST och METALLICA slutligen går i graven måste någon föra fanan vidare in i framtiden. Robb Flynn går just nu i bräschen för detta segertåg! Amen.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
