Anthrax - Worship Music (7)
 |
Band: Anthrax Recensent: Stefan Lejon |
Man ska inte sticka under stol med att ANTHRAX alltid varit något ojämna rent kvalitetsmässigt. I mitt tycke har bandet aldrig i karriären mäktat med ett genomstarkt album. "Persistence of Time" och "State of Euphoria" är väl de plattor som kommit närmast något mått av perfektion, men även dessa har sina solkiga sidor. Bandet har ingen "Reign in Blood", "Master of Puppets" eller "Rust in Peace" i sin repertoar helt enkelt. Detta må vara min högst personliga åsikt, men jag vet av erfarenhet att jag har många stora ANTHRAX-fans på min sida. Av just detta skäl har jag heller aldrig förväntat mig stordåd av New York-thrasharna, utan faktiskt nöjt mig med en skiva där åtminstone hälften av spåren är riktigt jävla bra och resten mest agerar utfyllnad. Det må låta cyniskt men så är det i alla fall. Trots allt detta är jag faktiskt ett stort fan av bandet, tro det eller ej. Ovannämnda skivor är eviga favoriter i samlingen och har varit så i mer än två decennier. Alla tidigare plattor innehåller förstås även de mängder av odiskutabla klassiker och till och med John Bush-eran bjöd på några riktiga stordåd. "Sound of White Noise" innehar faktiskt placering numero 3 på min högst inofficiella ANTHRAX ranking. Men det ska man ju tala tyst om nu förstås.
Åtta år (och ett evigt svamlande kring vem som egentligen ska vara frontman) senare är så bandet tillbaka med ett album som på förhand haussats som en återgång till 80-talet. ANTHRAX, som inte spelat in ett fräscht thrashriff på över två decennier, ska alltså plötsligt ge sig in i matchen igen och tampas med nythrasharna. Joey Belladonnas återkomst, samt det triumfartade skådespel som kallats "The Big Four" är förstås anledningen till denna kovändning. Nu är knappast "Worship Music" att betrakta som ett renodlat thrashalbum. I mångt och mycket låter bandet fortfarande precis som man gjorde i början/mitten av 90-talet. Ett tjog fläskiga thrashriff har dock adderats för den goda smakens skull och skivan skulle således sitta som en smäck mellan "Persistence..." och "Sound of White Noise" i diskografin. Gott så!
Nu är soundet i sig av mindre betydelse och låtsnickeriet av desto större vikt och där står det till ungefär som vanligt. "Worship Music" bjuder på höga toppar, några djupa dalar och en del planmark. Till topparna hör i mitt tycke "Fight 'Em Til You Can't" som premiärspelades redan under "The Big Four"-turnén i somras. En riktig thrashpärla som för lyssnaren tillbaka 25 år i tiden och bjuder på en allsångsvänlig kanonrefräng. Dess raka motsats soundmässigt är tunga "In the End" som är skivans Mount Everest. En lättsmält, nästan radiovänlig dänga som bör kunna öppna nya dörrar för bandet. Snyggt betitlade melodiuppvisningen "Judas Priest", stenhårda öppningsnumret "Earth on Hell" och tunga "Revolution Screams" hör också till topparna. Till bottenskrapet kan vi räkna mjäkiga "Crawl" (zzznark...) och menlösa "The Giant". Övriga spår sorteras enklast in under fliken "stabilt hantverk".
När musiker av den här kalibern sammanstrålar på skiva blir allt givetvis snortight. Det hörs heller inga tecken på ålderkrämpor, även om det moshas betydligt mindre nuförtiden. Bäst av allt är dock Joey Belladonnas röst som faktiskt är starkare nu än på 80-talet. Ingen dålig bedrift! Summa summarum har vi alltså här en platta som med lätthet når över godkäntgränsen men som har en bit kvar att vandra innan den kan ta en fight med bandets pre-1994 era. Just nu räcker det mer än väl, men jag hoppas att bandet fortsätter på samma spår och att nästa album blir deras sanna piece de resistance!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
