Sweden Rock Festival - reportage från festivalen, 2011

Onsdag 8 juni

Jag inleder årets SRF med att bevittna svenska sleazebandet CRASHDIET som äntrar scenen 18.30. Hade aldrig sett dem live förut och visste därför inte riktigt vad som väntade, men det kändes ju som en grupp som skulle kunna leverera. Tycker dock att hela framträdandet känns tämligen tamt, kanske främst beroende på att sångaren Simon Cruz inte alls låter lika vass som på skiva. Trots allt en godkänd spelning, men en något bättre start på festivalen hade man väl hoppats på.

Mer intressant är då nästa band, Cincinnatibaserade BLACK VEIL BRIDES. Ett gäng ungtuppar som spelar någon sorts hybrid mellan sleaze och modern metal (typ SONIC SYNDICATE). De hårt sminkade flickfavoriterna bjuder publiken på en intensiv spelning fylld av spelglädje och klassiska poser. Trots att gruppen är relativt ny känns de redan som en väloljad livemaskin. Faktiskt en av de bättre spelningarna på årets festival. Helt klart ett band att hålla ögonen på!

Med mer än tre timmar kvar till kvällens stora begivenhet HARDCORE SUPERSTAR fördriver jag sedan tiden med att bläddra bland skivor. Tröttnar efter ett tag och beslutar därför att ge det för mig tämligen okända NECRONAUT chansen. NECRONAUT är alltså den tidigare DISMEMBER-trummisen Fred Estbys soloprojekt. Vi bjuds mestadels på old school death metal och det är en klart underhållande stund. I varje låt är det nya gästartister och vi ser, åtminstone inom genren, kända namn som JB Christoffersson, LG Petrov, “NIFELHEIM-bröderna”, Erik Danielsson, Tompa Lindberg och Nicke Andersson på scen. Som avslutning samlas alla medverkande musiker på scen och bränner av DEATHs gamla dänga “Evil Dead”. Känns som en ganska stor och smått historisk stund.

Hardcore Superstar 8/10
Precis när NECRONAUT avslutar sin spelning börjar regnet vräka ner och det är inte utan att det lockar att avrunda kvällen. HARDCORE SUPERSTAR är dock ett av de band jag mest sett fram emot att se, så jag bestämmer mig för att härda ut. Som tur är blir jag rikligt belönad, då gruppen levererar ett kanongig. Bandet inleder med att avverka sitt självbetitlade “svarta” album från 2005 i sin helhet. Detta innebär att flera sällan eller aldrig spelade låtar har letat sig in i setlisten. Även om jag tycker att plattan i fråga är något överskattad (det är ju de två senaste skivorna som är verkligt bra!) njuter jag för fulla muggar. Sångaren Jocke Berg far omkring som en galning och många av låtarna växer i liveformat. Allsången i publikfavoriten “We Don’t Celebrate Sundays” bör ha varit en av festivalens mäktigaste. När “Standin’ on the Verge” ebbat ut börjar HARDCORE SUPERSTAR lira låtar från sitt senaste album, förra årets “Split Your Lip”, och det är förstås omöjligt att inte sjunga med i låtar som “Guestlist”, “Last Call for Alcohol” och “Moonshine”. Lite lustigt kan tyckas att ett band som släppt åtta plattor väljer att bara spela låtar från två av dem, men ikväll funkar det utmärkt. En av festivalens absoluta höjdpunkter.

Torsdag 9 juni

Torsdagen inleds med en rejäl sovmorgon. Hade gärna sett THE HAUNTED som spelar vid lunchtid, men eftersom luckan till nästa intressanta akt är stor väljer jag att inte åka in till festivalområdet. Det blir istället en eftermiddag i min stuga med läsning och ännu mera sömn. Skönt utvilad anländer jag till festivalen vid 17.15-tiden, lagom för att se andra halvan av QUEENSRYCHEs spelning. Hade egentligen inte särskilt höga förväntningar på detta band i kraftig utförsbacke, men lyckas ändå bli besviken. Trots att jag får höra kanonlåtar som “Walk in the Shadows” och “Empire” känns det hela mest bara lamt. När QUEENSRYCHE inte ens lyckas tända mig med sina gamla hits vill jag inte tänka på hur den första halvan av konserten var, då de enligt uppgift körde mycket sentida material. Det känns konstigt att skriva så här om ett gammalt favoritband, men “lägg ner” är två ord som dyker upp i skallen.

Accept 7/10
Åldrats betydligt mer värdigt än ovannämnda kollegor har då ACCEPT gjort. Tyskarna, numera med amerikanske Mark Tornillo på sång, gjorde comeback förra året med den förhållandevis starka skivan “Blood of the Nations”. Det är klart man drömmer om att åter få se ett ACCEPT med Udo Dirkschneider i spetsen, men Tornillo gör ett gott jobb både som sångare och frontman. Bandet varvar låtar från sitt senaste album med gamla klassiker. De nya låtarna står sig bra i konkurrensen, men visst är det i “Metal Heart”, “Fast as a Shark”, “Balls to the Wall” osv som det lyfter. Kul också med den kanske inte helt självklara “Losers and Winners” i setlisten! På det stora hela en mycket trevlig spelning.

Lite senare på kvällen har jag tagit plats, mest i studiesyfte, framför scenen där “skräckrockarna” GWAR ska spela. Orkar dock bara med ca två låtar. Musiken, och det visste jag ju redan, är ingen höjdare och deras show som man kunde tänka sig skulle vara någorlunda underhållande känns bara tramsig. Eftersom THE CULT som spelar på största scenen inte heller lockar mig fördriver jag tiden med annat i väntan på mer intressanta band.

Kl 21.45 är det dags för en jobbig krock, MORBID ANGEL vs. SAXON (det här med krockar är tyvärr ett återkommande tema denna festival). Jag tycker väl att SAXON är bättre, men samtidigt har jag redan sett dem ett antal gånger. MORBID ANGEL har jag dock aldrig sett live (när jag skulle se dem på Fryshuset i Stockholm i början av 90-talet ställde de in…) och de känns således mer exotiska för mig. Det hela slutar med en kompromiss. Jag börjar med att se MORBID ANGEL. Inledningen med “Immortal Rites”, “Fall from Grace” och “Rapture” imponerar rejält. Det låter svinbra helt enkelt. Ju längre spelningen pågår svalnar dock mitt intresse alltmer. Detta beror snarare på att dödsmetall i mitt fall funkar bäst i små doser än att MORBID ANGEL helt plötsligt gör sämre ifrån sig. Efter ca halva giget vandrar jag bort för att kolla in SAXON. Anländer till tonerna av “The Eagle has Landed”. Några låtar senare tycker jag att det fortfarande inte har hänt något av intresse och börjar ångra mitt beslut att lämna MORBID ANGEL-giget. Trippeln “Princess of the Night”, “747 (Strangers in the Night)” och “Crusader” får mig dock på betydligt bättre humör. Avslutningen med “Strong Arm of the Law” och “Wheels of Steel” känns dock lagom upphetsande. SAXON är verkligen ett sånt där band där man själv skulle vilja välja ut setlisten. Det finns så många bra låtar som de aldrig spelar live, medan många av gruppens klassiker inte tilltalar mig särskilt mycket.

Judas Priest 7/10
Till sist är det bara kvällens headliner JUDAS PRIEST kvar. “The Epitaph Tour” kallar de sin nuvarande turné, vilket anspelar på att de har sagt att det är deras sista världsturné. Det är alltså kanske för många svenskar ikväll sista chansen att se dessa legendarer (det senaste budet är dock att bandet kommer både fortsätta existera och turnera, om än i mindre skala). Tyvärr valde ju ena gitarristen, tillika bandets grundare, KK Downing att nyligen hoppa av JUDAS PRIEST. Hans ersättare, den ungefär hälften så gamle Richie Faulkner, tycks dock varit en vitamininjektion för bandet, då gruppen känns mer alert än på länge. JUDAS PRIEST bjuder, på gott och ont, på låtar från så gott som hela karriären. Underbart att få höra personliga favoriter som “Night Crawler”, “The Sentinel” och “Blood Red Skies”, men samtidigt hade t.ex. “Starbreaker“ och “Never Satisfied” kunnat kvitta. Förutom redan nämnda favoriter vill jag också hylla Joan Baez-covern “Diamonds and Rust” som görs ovanligt snyggt ikväll med en lugn början som sedan övergår i en betydligt mer metallisk avslutning. Magi! Att sedan Rob Halford inte längre fixar t.ex. “Victim of Changes” och “Painkiller” som han gjorde förr (va fan, karln är ju 60 bast!) kan man leva med en sån här kväll. Som sagt lite ojämnt, men hur som helst en mycket värdig avslutning på denna kväll.

Fredag 10 juni

Tredje dagen. Anländer till festivalområdet vid 14.30-tiden lagom för att höra MR BIG avsluta sin spelning med superhiten “To be with You”. Nu var det dock inte därför jag åkt in just vid den här tidpunkten. 15.00 är det nämligen dags för ICED EARTH, på förhand en av festivalens höjdpunkter för undertecknad. Problemet är bara att svenska EVERGREY spelar exakt samtidigt och det känns inte alls roligt att behöva välja bort ett sånt kanonband. Det är trots allt ganska givet att välja ICED EARTH, särskilt med tanke på att det är avskedsturné för sångaren Matt Barlow som valt att hoppa av - igen! På kommande skivan “Dystopia” är det för övrigt Stu Block från INTO ETERNITY som kommer att stå för de vokala insatserna.

Iced Earth 8/10
ICED EARTH lägger ribban högt direkt med en vital version av “Burning Times” och den höga nivån bara fortsätter. Trots den starka inledningen lyfter det hela till ännu högre höjder i låt 5-7. Trippeln jag pratar om är “Last December” som är en av mina favoritlåtar med gruppen, den episka “Travel in Stygian” och den alltid lika vackra “I Died for You”. Mäktigt som fan och Matt Barlow imponerar stort med sin minst sagt kraftfulla pipa. Konserten dippar något i “Jack”, men “The Hunter” tar bandet tillbaka in i matchen. Resten av giget är minst lika bra med “Birth of the Wicked” som ytterligare en topp. ICED EARTHs spelning är som en enda lång lektion i hur man spelar heavy metal. Fantastiskt bra och helt klart en av festivalens absoluta höjdpunkter!


Iced Earth

Nästa band jag tar mig an är egentligen mest menat som ett tidsfördriv i väntan på mer intressanta akter. DOWN ligger i utkanten av vad jag brukar lyssna på. Lyssnade en del på deras debutplatta “NOLA” när den var ny (1995), men har sedan dess inte brytt mig. Det tänkta tidsfördrivet visar sig dock bli en riktig högtidsstund med ett band som lyser av spelglädje, vilket också smittar av sig på publiken. Sångaren Phil Anselmo är en lysande entertainer. Hans mellansnack är tämligen skruvat och det blir ibland lite för mycket av det goda, men det går inte att blunda för hans kvaliteter som frontman.

Stryper 7/10
Så är det dags för en ny liten krock, MUSTASCH vs. STRYPER. Jag såg MUSTASCH ganska nyligen och i och med att jag aldrig sett STRYPER live känns valet ändå ganska lätt. Nu får jag aldrig chansen att jämföra, men ju längre spelningen lider desto mer känner jag att det var rätt att välja de kristna hårdrockarna i svart och gult. STRYPER har gjort en del mindre bra grejer, men här ligger tyngdpunkten på “Soldiers Under Command” (1985) och “To Hell with the Devil” (1986) som är bandets överlägset bästa stunder. Det kan inte bli annat än succé, särskilt med tanke på att Michael Sweets så typiska sångröst låter lika bra som i fornstora dagar. I början av detta år släppte gruppen coverplattan “The Covering”. Från den hämtas “Over the Mountain” (OZZY OSBOURNE), “Breaking the Law” (JUDAS PRIEST) och “Heaven and Hell” (BLACK SABBATH). Minst en cover för mycket kan tyckas, men samtidigt ser jag hellre att de lirar dessa kanonlåtar än några av deras egna mindre bra låtar. Till sist måste jag nämna en liten detalj. Trummisen Robert Sweet sitter inte vänd mot publiken när han spelar utan sitter så man ser honom i profil. Tror aldrig jag sett något liknande. Mycket märkligt!

Då ROB ZOMBIE som ska inta den största scenen inte lockar nämnvärt bestämmer jag mig för att ta en konsertpaus och går istället och kollar på skivor igen. Lite senare på kvällen är det dags för ännu en stor krock (känns mönstret igen…?). HELLOWEEN spelar exakt samtidigt som OVERKILL. Känns oerhört jobbigt att välja bort ett så bra band som HELLOWEEN. Eftersom jag aldrig bevittnat OVERKILL, men såg HELLOWEEN så sent som i slutet av förra året känns dock valet ganska givet ändå. Och det ska snart visa sig att jag inte behöver ångra mig…

Overkill 8/10
New Jersey-baserade thrashveteranerna OVERKILL visar direkt var skåpet ska stå. Med en otrolig energi och spelglädje levererar de en spelning utöver det vanliga. Trots att stora personliga favoriter som “Bastard Nation” och “I Hate” uteblir, utser jag ändå detta gig till festivalens allra bästa. Till höjdpunkterna hör “Hello from the Gutter”, “In Union We Stand” och avslutande “Fuck You!”, men storheten ligger i att många låtar som på skiva är relativt anonyma växer till monster i liveformat.

Kvällens stora namn är WHITESNAKE, men själv tänker jag välja GHOST som slutstation för fredagen. Hinner dock se nästan en halvtimme med WHITESNAKE. “Love Ain’t No Stranger” är väl okej, men annars känns det mesta bara trött och gubbigt. Att istället gå över till GHOST blir bara ett än mer självklart val.

Ghost 5/10
Jag vill först klargöra att jag gillar GHOSTs debutplatta “Opus Eponymous”, men jag tycker den är sjukt överskattad. Kan inte förstå den enorma hype som skapats kring bandet. Så jävla bra är det väl inte? I alla fall känner jag att detta kan bli en bra grej live. Det är också lite mäktigt när medlemmarna under introt kommer in på scenen i sina munkkåpor. Några låtar in i setet har man dock redan börjat tröttna. Det är inte längre särskilt spännande att se sångaren Papa Emeritus I:s svepande armrörelser och de avidentifierande munkkåporna förmedlar just bara anonymitet. Det är t.ex. omöjligt att förmedla eventuell spelglädje när man inte visar sitt ansikte. Självklart tycker jag att GHOST ska fortsätta vara konsekventa och bibehålla sitt koncept, men live fungerar inte detta så jättebra. När det gäller setlisten så bränner bandet av hela (tror jag i alla fall…) sitt debutalbum plus en cover på “Here Comes the Sun” (THE BEATLES). En annan sak jag noterar är det ovanligt låga ljudet. Trots att jag tagit mig längst fram dröjer det till ungefär halva spelningen innan jag inser att jag glömt sätta i öronpropparna…

Eftersom GHOSTs gig är över på ca 45 min har jag möjlighet att se slutet på WHITESNAKE, men känner inget större sug, så till tonerna av “Here I Go Again” väljer jag att dra mig bort mot bussen som ska ta mig till min camping.


Lördag 11 juni

Då inte heller idag något band som spelar tidigt känns superviktigt tar jag åter en rejäl sovmorgon och en eftermiddag med skön vila. Tre dagars festivalliv har börjat sätta sina spår i både kropp och själ. Dagens första band jag ser blir därför ANGEL WITCH som går på scenen 16.00. Det klassiska NWOBHM-bandet, numera med Bill Steer från CARCASS på gitarr, är inte direkt något visuellt band utan står mest bara och kör sina låtar rakt upp och ner. Det funkar till en början, men andra halvan är mest en enda väntan på deras bästa och mest kända låt “Angel Witch”.

Rhapsody Of Fire 7/10
På skiva är italienska RHAPSODY OF FIRE i mitt tycke festivalens bästa band. Deras bombastiska melodimetall är precis min grej. Live har jag bara sett dem en gång (som förband till STRATOVARIUS). Då imponerade de verkligen inte. Kombinationen tamt framträdande och dåligt ljud var ingen höjdare. Detta var dock mer än tio år sedan och bandet hade ingen större erfarenhet av livespelningar, så förhoppningen är att det har hänt en del sedan dess. Musiken är fortfarande en större behållning än själva framträdandet, men känslan är ändå att det har skett en utveckling. Låtarna som spelas täcker in större delen av bandets karriär (dock ingen ny låt trots att de är aktuella med ett nytt album) och är även väl utvalda variationsmässigt. I hård konkurrens är det avslutande “Emerald Sword” som med sin enorma refräng får anses som höjdpunkten. Annars vill jag även nämna “Lamento Eroico”, där Fabio Lione förmodligen står för festivalens starkaste sånginsats. Gåshud!


Rhapsody Of Fire

Jag passar sedan på att ta mig lite mat medan jag slötittar på början av BLACK LABEL SOCIETY. Konstaterar ganska snart det jag egentligen redan visste: BLS är inte min tekopp. Istället blir det en sista tur till festivalens skivförsäljare innan jag tar plats framför tyska RAGE som kvällen till ära ska genomföra ett akustiskt gig.

Rage (acoustic) 6/10
Till en början känns det som en kul idé att RAGE kör akustiska versioner av sina låtar. Det låter nämligen mycket bra. Problemet är att det blir lite småtråkigt i längden. Man är ju liksom hårdrockare för att man föredrar elgitarr. Akustisk gitarr fungerar helt enkelt bäst i små doser. Den enda låt som jag kan tycka får ett litet lyft i sin nya skrud är “Empty Hollow”. I övrigt föredrar jag originalversionerna. Jag ser detta mest som en rolig och annorlunda grej som det känns kul att ha varit med om. Nästa gång jag ser RAGE hoppas jag att de pluggat i sina instrument igen.

Ozzy Osbourne 7/10
När det är dags för allas vår Ozzy att avsluta hela årets festival är det nog inte många av de 33 000 besökarna som inte är på plats. Ozzy vet man inte riktigt var man har, men det lilla tvivel som fanns blåser snabbt bort. Han ser pigg ut och ser verkligen ut att trivas med att vara på plats. Efter två låtar blir det ett avbrott när Ozzy löper amok och sprutar ner sig själv, publiken, pressfotograferna och t.o.m. personalen som försöker snygga till på scenen med en jävla massa skum. Efter en stund ropar han: “I’m still crazy after all these years!” och möts av massivt jubel. Obetalbart! Setlisten är tämligen förutsägbar och består av tre BLACK SABBATH-låtar, tre låtar från “No More Tears” (1991) medan resten av materialet är hämtat från solokarriären under 80-talet. Förutsägbart, men väldigt bra. Hade vi sluppit det sömniga partiet med både gitarr- och trumsolo och hade Ozzy bara sjungit lite bättre hade nog ett ännu högre betyg landats. Ibland låter Ozzys röst riktigt bra, men rätt som det är börjar han kraxa som en kråka. Hur som helst en av de bästa och mest underhållande headlinerspelningarna jag bevittnat under mina sex raka år på SRF, kanske t.o.m. den allra bästa.

För att sammanfatta SRF 2011 så har det precis som vanligt varit fantastiska dagar. Förutom en blåsig och ganska kylig torsdag samt några enstaka skurar under festivalens första halva så var vädret helt okej, betydligt bättre än under de två närmast föregående åren. Som alltid har vi bjudits på ett gäng starka spelningar. 2011 minns jag tyvärr även som de stora krockarnas år. Aldrig har jag varit tvungen att välja bort så många band som jag gärna hade velat se. Förutom ett för mig personligen mindre lyckat spelschema kan jag dock bara hylla arrangörerna för ännu en väl organiserad, väl genomförd och mycket trevlig festival.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.