Sweden Rock Festival - reportage från festivalen, 2008

Peter Lindgren har besökt Sweden Rock Festival för tredje året i rad. Här bjuder han på ett reportage från festivalen.

Onsdag 4 juni

Onsdagen fungerar som något av en uppvärmningsdag. Inget av de riktigt stora banden är på plats och endast en begränsad del av festivalområdet är öppet. Jag anländer tidig kväll, lagom för att se de finska folkmetallarna KORPIKLAANI. En helt OK inledning, men det hela känns mest som just uppvärmning. Något intressantare är då ASTRAL DOORS som är nästa akt jag ser. Borlängebandets Nils Patrik Johansson har alltid kunnat sjunga, men har nu även börjat växa in i rollen som frontman, vilket inte riktigt varit fallet förut. Någon höjdarspelning vill jag dock inte kalla det. Gruppen lever fortfarande mer på starkt låtmaterial än på ett medryckande framförande.

Två timmar senare är det dags för kvällens stora begivenhet " SABATON. Faluns stoltheter visar redan från start vilka som är vinnare i kvällens "daladerby". Det är helt sanslöst vilken resa SABATON gjort på bara några år. Jag såg dem för första gången på Motala Metal Festival när de bara hade sin debutplatta "Fist for Fight" i bagaget. Visst kunde man både höra och se att det var ett band med potential, men vem hade kunnat drömma om att de tre album senare skulle vara ett av Sveriges absolut hetaste metalband? Inte jag i alla fall. Så är nu dock fallet och det är bara så jävla välförtjänt. Sångaren Joakim Brodén är en fantastisk frontman som har publiken i sin hand från början till slut och de ofta allsångsvänliga refrängerna gör sig mycket bra i liveformat. Det är helt otroligt vilken låtskatt de byggt upp på bara några skivor och formkurvan är långt ifrån dalande. Nya låtar som "40:1" och "Cliffs of Gallipoli" står sig mycket väl i konkurrensen med de "gamla" hitsen. Onsdagskvällens överlägsna höjdpunkt och en av festivalens bästa spelningar överhuvudtaget.

Kvällens huvudakt SATYRICON känns inte särskilt intressant för egen del, speciellt inte när jag redan börjat frysa (det blåser riktigt kallt denna kväll) och en minst sagt intensiv torsdag väntar. Hade visserligen varit kul att höra t.ex. "K.I.N.G.", men det får ändå bli en rekordtidig sorti.

Torsdag 5 juni

Åker in till festivalområdet redan vid lunchtid. Dagen startar tyvärr med ett rejält antiklimax. En av anledningarna till att jag åkt in tidigt var för att titta på SEBASTIAN BACH, men det första jag får se när jag passerar presstältet är att han har blivit tvungen att ställa in p.g.a. flygförsening och att Sweden Rocks eget husband, tråkmånsarna BONAFIDE, ersätter. Fan! Jag glömmer det hela, åtminstone för stunden, när jag kollar in återförenade hårdrocksveteranerna PICTURE. Infinner mig ca en halvtimme in i setet. Vet inte vad de spelat för låtar innan, men just när jag anlänt kör holländarna fem raka låtar från den enda skiva jag egentligen kan, kanonplattan "Eternal Dark" (1983). Bra tajming! Därefter tappar spelningen i kvalitet, men den tunga och refrängstarka "Live by the Sword" som presenteras som en ny låt, återuppväcker mitt intresse.

Eftersom SEBASTIAN BACH ställt in tar jag sedan chansen att se svenska PAIN OF SALVATION. De duger kanske som tidsfördriv, men deras progressiva rock/metal är inte riktigt min tekopp Står mest och drömmer om att istället se/höra mr Bach bränna av det bästa från sin solokarriär kryddat med gamla SKID ROW-hits. Det hade garanterat varit större underhållning, så jag drar vidare för att kolla in PRIMAL FEAR. Jag blir dock inte särskilt upphetsad över deras framfart. Inget fel på framförandet i sig, men gruppens tämligen onyanserade heavy metal blir ganska tråkig i längden. Därför kommer mer melodiösa och "atmosfäriska" låtar som "Seven Seals" och "Fighting the Darkness" som välkomna avbrott.

Hoppar över sista kvarten med PRIMAL FEAR för att inte missa något av VOLBEAT. Nog för att jag förstått att de börjar göra sig ett namn, men jag blir smått chockad över hur mycket folk som samlats framför Zeppelin Stage som är den minsta av de stora scenerna. Det måste ha varit publikrekord för denna scen och uppenbarligen en arrangörsmiss. Jag lyckas dock utan större problem komma relativt långt fram och får uppleva festivalens hittills bästa gig. Danskarna visar sig vara ett liveband av rang och deras hybrid av rock'n'roll och metal svänger något grymt. Av publikresponsen att döma är det fler än jag som tycker så.

Återhämtar mig genom att sätta mig och på avstånd slötitta lite på COHEED & CAMBRIA som intagit den största scenen, Festival Stage. Ser en knapp halvtimme, men blir inte speciellt inspirerad så jag knallar istället iväg för att kolla in svenska SONIC SYNDICATE. Tanken var från början att mest fördriva tiden innan TESTAMENT, men det här ger mig lite mer än så. Från första till sista sekund står jag bara och är lyrisk. Intensiteten, energin och scennärvaron är magisk. En total urladdning och ett jävla ös! Upplägget med två sångare funkar lysande och bandets spelglädje går rakt in i själen. Det är ett sådant där tillfälle när orden inte riktigt räcker till. Det är bara så djävulskt bra. Festivalens höjdpunkt är ett faktum och IN FLAMES får ligga i om de fortfarande ska kunna betraktas som Sveriges, eller ens Västkustens, hetaste liveband.

Jag hade sedan tänkt se mina gamla thrash-hjältar TESTAMENT från start, men SONIC SYNDICATE fick mig på andra tankar. Missar dock inte så mycket tror jag. Jag närmar mig scenen till tonerna av "Into the Pit" och det låter till min glädje väldigt bra. TESTAMENT gör överhuvudtaget en mycket stark spelning. Luftgitarren plockas fram otaliga gånger när bandet levererar sina tunga riff. Vet inte om det är bra eller dåligt, men ibland glömmer man faktiskt bort att TESTAMENT är ett band. Chuck Billy tar oerhört mycket plats och briljerar som frontman. Frågan är ändå om han inte imponerar allra mest rent sångmässigt. Hans röstregister är helt grymt. Oavsett om han sjunger rent, thrashvrålar eller growlar, så låter han fantastiskt bra. Respekt!

Nästa band som ses är DISTURBED på Festival Stage. Det är möjligt att jag har svårt att ta in mer efter tre fullständigt mästerliga spelningar på raken, men jag blir i alla fall klart besviken. Jag älskar DISTURBED på skiva och deras korsning av modern och traditionell metal borde lämpa sig utmärkt live, men hela framträdandet känns lamt och oengagerat. Jag hade definitivt väntat mig lite mer glöd från David Draiman & Co.

För många är ett återförenat AT THE GATES en av festivalens höjdpunkter. Själv har jag en lite mer återhållsam syn på det hela. Som skapare av "The Gothenburg sound" går det aldrig att bortse från deras inflytande på dagens dödsmetallscen och visst är "Slaughter of the Soul" (1995) en bra platta, men i min bok är AT THE GATES ett tämligen överskattat band. Självklart är det givet att se gruppens första gig i Sverige på 13 år, men förväntningarna är nog ganska mycket lägre hos mig än hos många andra. Tyvärr är inte ljudet det bästa (vilket ska visa sig vara ett återkommande problem på Sweden Stage), vilket gör att nyanserna i musiken ofta går förlorade i ett muller. Dessutom blir Tompa Lindbergs skrikiga röst rätt enerverande i längden. "Blinded by Fear" är en lika självklar som stark avslutning, men för egen del är detta inget annat än en spelning i mängden.

Så har då denna långa dags färd mot natt börjat närma sig sitt slut och det har blivit dags för kvällens, och festivalens enda riktigt intressanta, headliner JUDAS PRIEST att inta scenen. Efter en mindre lyckad konsert i Karlstad för några år sedan ligger jag ganska lågt med mina förhoppningar, men den här gången levererar faktiskt mina barndomshjältar. Rob Halford har helt enkelt inte samma röst som i fornstora dagar, men han sjunger definitivt bättre än senast då han mest bara kraxade. Dessutom är låtvalet intressant. Några smakprov från den nya, ännu osläppta, dubbelskivan "Nostradamus" blandas med tidlösa klassiker som "Electric Eye" och "Breaking the Law". Roligast är dock de mindre väntade låtarna "Hell Patrol" och "Rock Hard Ride Free" som även råkar vara små personliga favoriter. En ytterst värdig avslutning på en helt fantastisk dag, kanske den bästa jag upplevt under mina tre Sweden Rock-besök.

Det var för övrigt tur att JUDAS PRIEST var så bra som de var, annars hade jag förmodligen bannat mig själv för att jag stannade kvar. Jag är vid det här laget helt dränerad på energi. Är frusen (igen, kvällarna är inte alls lika varma som de senaste åren), benen darrar av utmattning eftersom jag har befunnit mig i stående position nästan ett halvt dygn i sträck och huvudet är tungt efter att ha kollat band under lika lång tid. Trött är bara förnamnet"

Fredag 6 juni

Fredagen är återhämtningens dag, vilket gör att jag hoppar över annars åtminstone halvintressanta ROYAL HUNT som spelar vid lunchtid. Istället gäller sovmorgon, stadig frukost, tidningsläsning samt några öl i goda vänners lag på campingen. Åker inte in till festivalområdet (jag/vi bor ca en mil bort) förrän en bit ut på eftermiddagen. Inleder med att se TEAM CANS framföra nationalsången. Antingen är hårdrockare patrioter ut i fingerspetsarna eller så har TEAM CANS fått ett större genomslag än jag trott för det är sjukt mycket folk framför Festival Stage. Nästa års headliner"?

Jag ser annars inget band förrän 17.30, då THE POODLES äntrar scenen. Spelningen är den första med nye gitarristen Henrik Bergqvist (SOUTHFORK/TIAMAT). Inte helt oväntat är det en tämligen blandad publik framför scenen och många verkar gilla vad som bjuds, men själv tycker jag det känns ganska tamt och giget får anses som en parantes. Tittar inte ens färdigt utan ser istället till att vara på plats när CARCASS ska börja lira. Precis som AT THE GATES är även dessa gamla dödsmetallare på återföreningsturné. Själv håller jag CARCASS något högre än ovan nämnda göteborgare, så detta känns riktigt kul även om jag inte är någon expert på bandet. CARCASS för mig är främst lika med "Heartwork" (1994). Visst är det härligt att äntligen i liveformat få höra kanonlåtar som "No Love Lost", "This Mortal Coil" och så förstås "Heartwork", men det finns också flera minus. Bandet spelar på Sweden Stage där det återigen är problem med ljudet, vilket ger dem ett brötigare sound än nödvändigt. Jeff Walker "sjunger" heller inte särskilt bra. CARCASS bjuder hur som helst på festivalens överlägset mest hjärtknipande ögonblick då man låter originaltrummisen Ken Owen, nu ersatt av svenske Daniel Erlandsson från ARCH ENEMY, komma in på scen för att dra ett "trumsolo". Till saken hör att Owen idag har svårt att röra sig efter att i februari 1999 drabbats av en hjärnblödning i sömnen och därefter legat i koma i tio månader. Mycket snygg gest av de forna bandkamraterna!

Från THE POODLES till CARCASS och sedan till WHITESNAKE. Hyfsade kontraster där! Jag är inget större WHITESNAKE-fan och för två år sedan när de var här som headliners skippade jag dem helt, men nu tänkte jag att jag i brist på annat skulle ge dem en ärlig chans. Första trekvarten är faktiskt klart bra, men därpå följer en ruggigt seg halvtimme med gitarrsolo, trumsolo (när ska det gamla gardet fatta att trumsolon är TRÅKIGA!?), bandpresentation och trög låt avbruten av trist allsång. Vitala versioner av "Here I Go Again" och "Still of the Night" räddar upp det hela något på slutet, men helhetsintrycket är ändå inte mer än knappt godkänt. Hade de inte tramsat så mycket hade de ju hunnit med "Bad Boys" också"

På tur står härnäst ett annat veteranband, nämligen SAXON. Dessa old boys känns dock mycket mer livskraftiga än David Coverdale & Co. Biff Byford är fortfarande en grym publikdomptör och det är rejält tryck framför scenen. Tyvärr faller inte låtvalet mig i smaken fullt ut. Jag ska kanske inte klaga eftersom spelningen saknar egentliga dippar, men jag tycker det är tråkigt att SAXON nästan helt förträngt åren 1983-1990 då många av mina egna favoritlåtar med bandet gjordes. Nu kör gruppen nästan bara nya eller riktigt gamla låtar. "747 (Strangers in the Night)", "Crusader" och "Princess of the Night" i all ära, men det finns ju så många andra kanonlåtar som inte finns med i setlisten. En riktigt bra spelning trots allt, men det kunde ju ha varit så mycket bättre"

Kvällens headliner är DEF LEPPARD, men dem orkar jag inte med i år. Såg bandet för två år sedan på Sweden Rock och det får räcka känner jag, då de inte är några större favoriter. Fyra låtar in på konserten tackar jag för mig.

Lördag 7 juni

Idag är det en sådan där dum dag, då det är ett band man verkligen vill se redan vid lunch och sedan är det en lucka ända till kvällen. Med nya kanonskivan "Heading Northe" i bagaget och dessutom ett annonserat gästframträdande av Kai Hansen (GAMMA RAY, ex-HELLOWEEN) är det givet att åka in för att se STORMWARRIOR, trots att de går på scenen redan 12.00. Första halvtimmen kör bandet egna låtar. Något hämmade av dåligt ljud (Sweden Stage") och med ett lite halvtamt framförande är tyskarnas gig så långt inte riktigt vad jag hoppats på. 30 minuter in i setet förvandlas dock allt till en enda stor fest. Med Kai Hansen, denna gång utan gitarr, på sång levereras inte mindre än sex raka HELLOWEEN-covers och jag är bara så lycklig. Så jävla bra! När bandet går av scenen står publiken kvar i flera minuter och ropar på mer. Efter en stund kommer STORMWARRIOR in på scenen igen och bränner av egna låten "Into the Battle". Utan Kai! Visserligen är det en väldigt bra låt, men det var ju inte riktigt vad jag och resten av publiken hoppades på i just det läget. I alla fall en ruskigt rolig inledning på dagen, men det hade ju egentligen inte så mycket med STORMWARRIOR att göra...

Nu följer en lång eftermiddag utan naturliga hållpunkter. Får i mig lite mat och dryck, blir igenkänd och intervjuad av en reporter från lokaltidningen i min hemstad, går på presskonferens med BLUE OYSTER CULT som jag knappt ens känner till" Till slut har klockan blivit 15.00 och i brist på alternativ tar jag plats framför finska cellorockarna APOCALYPTICA, vilket ska visa sig vara ett bra drag. I tryckande värme genomför de en intressant spelning där egna låtar mixas med METALLICA- och SEPULTURA-covers, allt framfört med fyra cellos och trummor. Det är lite annorlunda att se ett band utan sångare och i de egna låtar man är van att höra sång känns det som det fattas något. Tänker t.ex. på "I'm Not Jesus" som på skiva sjungs av Corey Taylor (SLIPKNOT). I övrigt imponeras jag av bandmedlemmarnas skicklighet och hur mäktigt det låter. Cello är uppenbarligen lika metal som gitarr"

Jag ämnar nu, verkligen i brist på annat, ge de för mig helt outforskade BLUE OYSTER CULT chansen. Får dock nog redan efter två låtar. Alldeles för gubbigt för min smak. Börjar istället driva planlöst över området. Bläddrar lite bland skivor, springer på mer folk från min hemstad som jag börjar prata med och vips så har klockan äntligen blivit 18.15 då ett återförenat (börjar se ett mönster") RATT kliver på scenen. Får nästan exakt samma känsla som när jag såg SAXON kvällen innan. Det är bra drag på både band och publik, men jag ställer mig frågande till låtvalet. Många låtar som jag inte känner igen så bra eller inte alls. För min del hade de gärna fått spela betydligt mer från de båda toppskivorna "Invasion of Your Privacy" (1985) och "Dancing Undercover" (1986). Och megahiten "You're in Love" redan i mitten av setet? Det är ju ett självklart extranummer!

Till skillnad från de flesta andra besökare drar jag mig nu inte mot Festival Stage för att se ett återförenat (hmm") TRIUMPH. Nej, själv tycker jag irländska PRIMORDIAL känns betydligt hetare. Med en excentrisk sångare och hårt headbangande strängbändare levererar de sin gothic/black metal på ett föredömligt vis. Inget absolut höjdargig kanske, men klart bra och förmodligen fan så mycket bättre än TRIUMPH.

Eftersom jag fullständigt skiter i lördagens huvudakt POISON är jag nu efter fyra dagars resa framme vid mitt slutmål " AVANTASIA. Ett unikt tillfälle eftersom Tobias Sammet (EDGUY) har sagt att han bara kommer att ta ut sitt ambitiösa och populära sidoprojekt på turné just den här sommaren. Sammet är ju själv en duktig sångare och en gudabenådad frontman, men denna gång delar han scenen med inte helt okända kollegor som Jörn Lande (JORN, ex-MASTERPLAN), Bob Catley (MAGNUM), Andre Matos (ex-ANGRA) och Amanda Somerville. I "The Toy Master", som på skiva sjungs av Alice Cooper, dyker en viss Kai Hansen upp som en joker i leken och jublet är utan gränser. Tyvärr är det en del strul med ljudet (nej, vi är inte tillbaka på Sweden Stage"), men lyckas man se bortom det är detta en makalös upplevelse som sent skall glömmas. Även om någon enstaka favorit från de tre AVANTASIA-plattorna uteblir så är låtkvaliteten sjukt hög och framförandet går verkligen inte att klaga på. Framförallt överväldigas jag av Lande. Vilken jävla pipa den mannen har! AVANTASIA är en minst sagt mäktig och passande avslutning på en riktigt bra festival. Bäst jag skyndar mig till bussen så att detta blir det sista jag minns av Sweden Rock 2008. Jag vill ju inte ha POISON på näthinnan när jag ska sova...

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.