Sweden Rock Festival - reportage från festivalen 2013

Onsdag 5 juni


Jag anländer till årets festival vid 18-tiden, alldeles lagom för att se brittiska prog metal-bandet THRESHOLD äntra Sweden Stage. Jag har länge varit ett fan av gruppen, men aldrig sett dem live så det känns på förhand som en intressant början på festivalen. THRESHOLD får dock en dålig start då de får avbryta öppningslåten “Mission Profile” eftersom Damian Wilsons sång inte hörs. På andra försöket går det bättre, men ljudet är inte bra och det blir inte bättre senare heller. Där jag står är gitarrerna stundtals knappt hörbara. Det händer inte heller särskilt mycket på scenen, så även om musiken håller högsta klass kan jag inte låta bli att känna viss besvikelse. Jag hade definitivt hoppats på en bättre start.

Besvikelsen efter THRESHOLDs småtråkiga spelning är dock snart bortblåst. Nästa band jag ser är Göteborgsbaserade SISTER SIN med den karismatiska sångerskan Liv Jagrell i spetsen. Det första jag noterar är att arrangören uppenbarligen underskattat bandets popularitet, då de tilldelats Rockklassiker Stage som är den minsta scenen. Jag har nog aldrig sett så mycket folk framför just den scenen. SISTER SIN ger hur som helst järnet och har publiken med sig från början till slut när de bränner av hitlåt efter hitlåt. Flitigt turnerande har gjort att bandet verkligen har växt som liveakt och det känns som att ett stort, och i så fall välförtjänt, genombrott är på gång. En av årets absolut bästa spelningar!

Nästa intressanta spelning är CANDLEMASS som fått äran att avsluta onsdagen. Dit är det dock mer än tre timmar. Huvudvärk, trötthet och det faktum att jag såg dem i Jönköping så sent som i mars är tre samverkande faktorer som gör att jag faktiskt väljer att göra en rekordtidig sorti från festivalområdet. Samstämmiga röster gör gällande att jag missade en kanonspelning så det är inte utan att jag i efterhand ångrar mitt val.

Torsdag 6 juni

Idag är jag på plats 13.30 för att se finska melodimetallarna SONATA ARCTICA försöka bemästra Festival Stage, den största scenen. För min del hade bandet gärna fått spela hela debutskivan “Ecliptica” (1999) som är min överlägsna favorit i diskografin, men så roligt blir det inte. Som väntat läggs istället tyngden på senaste plattan “Stones Grow Her Name” (2012). SONATA ARCTICAs album håller fortfarande hyfsad nivå, men det blir så tydligt när de äntligen kör gamla dängor som “Replica” och “Full Moon” att gruppen var bättre förr. Av de nya låtarna är det egentligen bara “I Have a Right” som får mig att tända till. Setlisten lämnar en hel del att önska och dessutom känns Festival Stage alldeles för stor för ett band som SONATA ARCTICA. En helt okej spelning, men precis som igår hade jag hoppats på en bättre start på dagen.

Med “Nowhere Island” inleder strax därefter Bollnäsbaserade heavy metal-veteranerna MORGANA LEFAY sin spelning på bästa sätt. Charles “Chulle” Rytkönen håller högsta klass både som sångare och frontman och ljudet på Sweden Stage är mycket bättre än igår när THRESHOLD stod på samma scen. Tyvärr är “Nowhere Island” vid sidan av “Rooms of Sleep” de enda låtarna bandet kör från den fantastiska andra plattan “The Secret Doctrine” (1993). I övrigt satsar MORGANA LEFAY på mer sentida material, vilket är synd då de senare skivorna inte håller samma höga nivå. De enda låtarna som i övrigt får mig att gå igång är allsångsvänliga “Hollow” och “The Boon He Gives”. Annars är det ganska slätstruket och ju längre spelningen håller på desto mer sjunker mitt intresse.

Direkt efter MORGANA LEFAY vandrar jag bort till 4Sound Stage för att bevittna HUNTRESS. På avstånd hör jag SURVIVOR spela sin monsterhit “Eye of the Tiger”. Jag blir för ett ögonblick sugen på att gå bort och titta, men jag nöjer mig med att bara lyssna. Enligt uppgift ska allsången ha varit massiv under nämnda slagdänga.

Los Angeles-baserade heavy metal-bandet HUNTRESS har jag egentligen ingen större koll på, men jag har fått för mig att det kan vara ett bra liveband. Detta ska snart visa sig stämma, åtminstone delvis. Bandets definitiva blickfång är vokalissan Jill Janus som har en imponerande röst. Hon är ett slags kvinnlig motsvarighet till King Diamond då hon liksom “Kingen” använder olika röster när hon sjunger och hon visar gång på gång att hon fixar allt mellan falsettsång och growl. Precis som under föregående spelning tappar jag dock intresset efter ett tag. I detta fall beror det främst på att HUNTRESS i längden blir ganska enformiga.

Klockan har nu hunnit bli 17.00 och nästa intressanta band, FIVE FINGER DEATH PUNCH, spelar inte förrän 19.30. Jag bestämmer mig därför för att gå och bläddra lite bland skivor. Efter en stund går jag dock rakt in i någon sorts vägg. Jag blir helt plötsligt jättetrött och en migränliknande huvudvärk börjar smyga sig på. Jag bestämmer mig för att det får bli mat, vatten och vila och sedan hoppas på det bästa. Efter ett energiintag intar jag ryggläge en bit från Sweden Stage där DEVIN TOWNSEND PROJECT precis gått på scenen. DTP hade jag egentligen prioriterat bort då det inte riktigt är min grej, men nu blir det i alla fall att jag lyssnar på hela spelningen liggande i gräset med slutna ögon. Det visar sig att DTP:s egensinniga metal funkar helt ok som bakgrundsmusik och då och då småler jag åt frontmannens humoristiska och framförallt vulgära mellansnack.

Mat, dryck och vila var tydligen precis vad jag behövde för när klockan närmar sig 19.30 känner jag att jag är med i matchen igen och vandrar bort mot Festival Stage där FIVE FINGER DEATH PUNCH strax ska kliva på. Jag måste erkänna att jag inte har någon större koll på det här Los Angeles-bandet heller, men jag gillar det lilla jag hört. Anförda av frontmannen Ivan Moody levererar gruppen en av festivalens bästa spelningar. Den självsäkre Moody visar sig vara en publikdomptör av absolut högsta klass. Jag har nog inte sett en enskild person så totalt dominera en scen sedan Phil Anselmo var här med sitt DOWN för ett par år sedan. Grymt imponerande spelning och en energikick som heter duga.

Jag har knappt hunnit hämta andan förrän det är dags för nästa käftsmäll. AMON AMARTH fullständigt krossar allt i sin väg med sin brutala, men ändå melodiska, dödsmetall. Jag blir lite skeptisk när de bränner av “The Pursuit of Vikings” redan som andra låt då den känns som en potentiell avslutningslåt, men min “oro” för att bandet gått ut för hårt är obefogad. Den avslutande kvintetten “Runes to My Memory”, “Cry of the Black Birds”, “Death in Fire”, “Twilight of the Thunder God” och “Guardians of Asgaard” är fan i mig helt magisk. Övriga låtar går inte heller av för hackor. AMON AMARTH har aldrig gjort mig besviken förut och gör det definitivt inte ikväll heller. De är förmodligen, vid sidan av IN FLAMES, Sveriges bästa liveband.

 


Amon Amarth

Så återstår kvällens headliner KISS. Det legendariska bandet bjuder på en fantastisk ljusshow och den numera berömda jättespindeln är faktiskt rätt läcker. Gene Simmons är i högform och får en låt som “I Love It Loud” att låta sensationellt potent. Så långt allt väl. Paul Stanleys röst lämnar dock en hel del att önska. Han verkar väldigt medveten om problemet och han ser lite sorgsen ut där uppe på scenen. Setlisten är inte heller riktigt i min smak, så även om mina förväntningar inte var särskilt höga från början känns denna spelning som en liten besvikelse. Kul trots allt att ha sett KISS igen då jag bara hade sett dem en enda gång tidigare, men när jag går mot bussen som ska ta mig till min camping är det främst FIVE FINGER DEATH PUNCH och AMON AMARTH som jag minns när jag tänker tillbaka på dagen.

Fredag 7 juni

Fredagen inleds med en av festivalens värre krockar, TREAT vs. AUDREY HORNE. Jag har fastnat rejält för de norska rockarnas nya album “Youngblood” (2013), men med tanke på att det mycket väl kan vara sista gången man ser TREAT (som ju aviserat att de nu lägger av efter 30 år i branschen) så är valet i slutändan ganska lätt. Det får bli TREAT. Jag missar dock de två första låtarna eftersom jag var helt säker på att spelningen skulle börja 12.15, men det står ju faktiskt klart och tydligt 12.00 i schemat. Snopet! Sångaren Robert Ernlund säger att han kollat runt lite på nätet för att se vilka låtar fansen vill höra och att det inte har varit lätt att sätta ihop en setlist som ska göra alla nöjda, vilket förstås är baksidan med att ha en sådan låtskatt att luta sig emot som TREAT har. Lite överraskande kan tyckas att bandet vid ett sådant här tillfälle kör hela fem låtar från comebackskivan “Coup de Grace” (2010), men samtidigt är det ju en kanonplatta med många starka spår. Mycket riktigt står sig också nya låtar som “Paper Tiger” och “Skies of Mongolia” starka även vid sidan av klassiker som “Conspiracy” och “World of Promises”. Ernlund berättar vidare att gruppen funderat på att ta in ett  gäng tidigare medlemmar som gästartister, men att “det skulle bli så jävla segt”. Den enda gästartisten blir Mats Levén (KRUX, THERION, AT VANCE) som faktiskt sjöng i TREAT 1991-1993. Han levererar som alltid grym sång, denna gång i den vackra balladen “Learn to Fly”. Snyggt! TREAT gör på det stora hela en mycket bra spelning, även om jag nog tycker de var ännu vassare när de var här 2010. Hur som helst skönt att slippa en ny besvikelse utan äntligen få en bra start på en festivaldag.

Nästa band jag ser är Greklandsbaserade melodimetallarna FIREWIND med nuvarande Ozzy-gitarristen Gus G. i spetsen. Tyvärr har ju den mycket kompetente sångaren Apollo Papathanasio (EVIL MASQUERADE, SPIRITUAL BEGGARS) hoppat av, men hans ersättare Kelly Sundown Carpenter (ADAGIO, BEYOND TWILIGHT) visar sig vara en jävel på att sjunga han också. Bandet bjuder på en trevlig setlist som täcker in större delen av karriären. Visst saknas som alltid en och annan personlig favorit, men den här setlisten kunde det nästan varit jag själv som valt och så är det inte ofta jag känner. Efter spelningen hör jag en kille säga något i stil med ”jag hade aldrig hört FIREWIND förut, men det var ju skitbra”, vilket får mig att dra på smilbanden. FIREWIND förtjänar verkligen en större fanskara och visst var spelningen skitbra.

Jag hade nu egentligen tänkt att förflytta mig till Sweden Stage där forne METALLICA-basisten Jason Newsted och hans nya band NEWSTED strax ska spela, men jag känner att jag inte orkar just nu. Det är fruktansvärt varmt i solen och jag väljer istället att stanna kvar vid 4Sound Stage där FIREWIND nyss spelade. Jag letar upp lite skugga under några björkar och lägger mig och vilar/sover lite i hopp om att krafterna ska återvända lagom till AXXIS spelning på samma scen. På avstånd hör jag NEWSTED riva av sina låtar. Då och då sipprar ljudet från ASIAs spelning på Rock Stage också igenom.

Lite vila i skuggan var precis vad jag behövde för efter ca en timme när det är dags för de tyska AXXIS att gå på scenen är jag piggare igen. AXXIS går ut hårt med några upptempospår från de senare plattorna för att en bit in i setet fokusera på äldre material. För den som inte känner till AXXIS så började de som ett melodiöst hårdrockband, men de har med åren blivit mer metalliska och idag skulle jag nog kategorisera dem som ett power metal-band. Förutom en svacka under andra halvan av 90-talet gillar jag det mesta de gjort och jag uppskattar därför att få höra låtar från hela karriären. Ett band som bara har en timme på sig borde egentligen inte hålla på och ”tramsa”, men det är ändå lite småroligt när en ung kille i publiken får gå upp på scen och lira både tamburin och trummor med bandet. Och när avslutningen består av allsångsnumren ”Living in a World”, ”Little Look Back” och ”Kingdom of the Night” är det synd att klaga. Mycket bra!

Efter AXXIS går jag bort till Festival Stage för att slötitta på den tyska hårdrockdrottningen DORO som redan spelat i en halvtimme. Jag kommer dit lagom för att höra nya hitlåten ”Raise Your Fist in the Air” vars refräng sitter som en smäck. DORO blandar annars friskt mellan låtar från solokarriären och hennes gamla band WARLOCK. Om man bortser från nämnda ”Raise Your Fist in the Air” blir det skrämmande tydligt hur mycket bättre WARLOCK-låtarna är. Förutom denna ojämnhet är det ganska trivsamt. Man ser hur mycket DORO älskar att stå på scenen och det smittar av sig. Från början såg jag mest DORO som ett tidsfördriv, men jag har inga problem med att stå kvar och följa spelningen till slutet. Bara att få höra WARLOCK-klassiker som ”All We Are” och ”Metal Tango” räcker långt.

Så är det dags för det nya svenska stjärnskottet AMARANTHE. Det märks att det har börjat hända grejer för bandet för det är en rejäl folkmassa som samlats framför 4Sound Stage. Ett ord som dyker upp i skallen under spelningen är stabilt. Det finns inte mycket att anmärka på mer än att Elize Ryds röst låter lite tam jämfört med på skiva. Samtidigt tycker jag inte att det lyfter. Jag kanske blivit extra kräsen efter den höga nivån på dagens tidigare spelningar, men jag tycker nog AMARANTHE var bättre förra gången jag såg dem (som förband till HAMMERFALL).

Nu bestämmer jag mig för att ta en paus och vara lite social för en gångs skull. Det blir en öl (dagens första faktiskt…) i kvällssolen. Det känns skönt att stanna upp och bara njuta av livet en stund. I bakgrunden hör jag LENINGRAD COWBOYS slakta den ena kända låten efter den andra. Det är möjligt att showen är underhållande, men det låter hemskt. En stund senare hör jag KROKUS spela sina inledande låtar på Festival Stage innan ljudet dränks av Umeåbaserade black metal-bandet NAGLFAR som gått på 4Sound Stage. Det är rätt bra och det blir såväl luftgitarr och lufttrummor som lite spontan skriksång innan jag som alltid inser att black metal funkar bäst i små doser. Lite senare bryter vi upp och jag går återigen och kollar in skivor innan det är dags för SAXON.

21.45 kliver legendariska SAXON in på Rock Stage. De inleder med ett par låtar från nya plattan “Sacrifice” (2013). En helt ok början, men det är först i efterföljande “Power and the Glory” som det verkligen tar fart. Sedan följer en tämligen ojämn resa fram till avslutande klassikern “Princess of the Night”. Själva framträdandet håller i och för sig hög klass. Det är mest jag som tycker att låtkvaliteten är  ojämn. Som vanligt lägger britterna sitt krut på sitt aktuella album plus de tidiga skivorna “Wheels of Steel” (1980), “Strong Arm of the Law” (1980) och “Denim and Leather” (1981), ett mönster som känns uttjatat. Jag anser att denna period är rätt svag om man bortser från några enstaka kanonlåtar. I mitt tycke starka SAXON-album som “Innocence is No Excuse” (1985), “Destiny” (1988) och “Into the Labyrinth” (2009) utelämnas tyvärr helt. Men som sagt, förutom en ojämn setlist är det klart underhållande och självklart står jag och skrålar med i personliga favoriter som “Crusader” och “Solid Ball of Rock”.

 


Saxon

När det är dags för kvällens headliner EUROPE tar jag beslutet att bara se början av spelningen. Jag har varit på festivalområdet i nästan ett halvt dygn och framförallt solen har tagit hårt på kroppen. Jag har helt enkelt fått nog och börjat längta “hem”. Tyvärr för min del startar EUROPE med tre låtar från senaste plattan “Bag of Bones” (2012), vilket inte faller mig i smaken. Ironiskt nog så kommer den betydligt starkare “Scream of Anger” när det är dags för mig att gå till bussen. “Superstitious” blir sedan soundtracket till min vandring mot busshållplatsen.

Om torsdagen var lite upp och ner, så var fredagen betydligt mer jämnstark. Dock saknade jag den där riktiga höjdpunkten. Återstår nu bara att se vad festivalens sista dag ska bjuda på.

Lördag 8 juni

På lördagen finns det lite tid för återhämtning, då inga för mig intressanta band spelar förrän 14.45. Tyvärr är det en liten krock just då. Jag hade gärna sett brittiska LEVELLERS, men efter moget övervägande får det bli lite tysk thrash i form av TANKARD istället. TANKARD blandar och ger låtar från hela sin karriär. Sångaren Gerre far fram och tillbaka över scenen och visar mer än gärna upp sin väl tilltagna ölmage. Gitarristen Andi är Gerres utseendemässiga motsats. Hade det inte varit för gitarren och det långa håret hade jag nog gissat att han var idrottsman. Hans atletiska och solbrända kropp är inget jag associerar med ett thrashband som har som image att dricka mängder med öl. Hur som helst bjuder TANKARD på en timmes smittande spelglädje. Härligt med en bra start även på lördagen.

Eftersom mitt program för lördagen är minst sagt späckat passar jag på att för sista gången denna festival gå och bläddra bland skivor igen, då jag har en lucka på en halvtimme innan jag ska se BLOODBOUND.

Bollnäsbandet  BLOODBOUND har jag tidigare bara sett med den fantastiske Urban Breed (TAD MOROSE, PYRAMAZE, TRAIL OF MURDER) på sång. Sedan 2010 heter sångaren Patrik Johansson (DAWN OF SILENCE). Visst saknar jag Breeds kraftfulla röst i äldre låtar som “Metal Monster” och “Nosferatu”, men Johansson sköter sig bra och rollen som frontman fixar han utmärkt. Bandet har publiken med sig och det är rejält tryck i allsången på t.ex. “In the Name of Metal”, “Metalheads Unite”, “Book of the Dead” och redan nämnda paradnumret “Nosferatu”. På det stora hela en mycket bra insats från BLOODBOUND.

Lördagen är lite av krockarnas dag. Jag har haft extremt svårt att välja om jag ska se veteranerna KREATOR eller nya bekantskapen CIVIL WAR. De första smakproven från CIVIL WAR har gjort mig rejält nyfiken och när det kommer till kritan faller mitt val på just CIVIL WAR. För att vara ett band som ännu inte på allvar fått ut sin första fullängdare har de lyckats samla en imponerande mängd åskådare framför 4Sound Stage. Men så består ju också gruppen av 4 st f.d. SABATON-medlemmar och den suveräne Nils Patrik Johansson (ASTRAL DOORS) på sång. Det märks också tydligt på framträdandet att det inte är några duvungar som står på scen, även om bandet i sig är nytt. Musiken ligger närmare ASTRAL DOORS än SABATON och låtkvaliteten är skyhög. Jag blir totalt golvad av både de låtar jag redan hört och de som är nya för mig. Fy fan så bra! Jag bestämmer mig för att CIVIL WARs debutskiva “The Killer Angels” måste kollas upp snarast.

När CIVIL WARs spelning är slut skyndar jag mig bort till Rock Stage för att hinna se lite på de tyska thrashlegendarerna KREATOR. Jag hinner höra “Under the Guillotine” samt den obligatoriska avslutningsduon “Flag of Hate” och “Tormentor”, men eftersom jag just kommer från en av festivalens vassaste spelningar har jag lite svårt att gå igång trots det hejdlösa öset.

I och med att jag valde bort KREATOR hoppas jag istället att amerikanska HEATHEN ska ge mig en dos av kvalitetsthrash. Inför en väldigt liten publik (BLACK STAR RIDERS spelar visserligen  samtidigt, men ändå…)  kämpar HEATHEN på utan att riktigt nå ända fram. I min ungdom lyssnade jag jättemycket på HEATHENs debutalbum “Breaking the Silence” (1987), men tyvärr lägger bandet mest krut på sin senaste skiva “The Evolution of Chaos” (2010) som inte är någon höjdare. När mina favoritlåtar “Goblin’s Blade” och “Death by Hanging” äntligen kommer är slaget redan förlorat. Nej, det här var nog festivalens största besvikelse.

Jag ska dock strax bli på bättre humör igen och botemedlet heter ACCEPT. Den som tror att det är ett gäng gamla trötta gubbar vars bäst före-datum gått ut för länge sen får tänka om. Dagens upplaga av ACCEPT, med amerikanen Mark Tornillo (TT QUICK) bakom mikrofonen, är nämligen hur vital som helst. Det kan tyckas modigt av ett veteranband att på en festival spela så mycket nytt material (ca hälften av låtarna är hämtade från de två senaste skivorna), men det är samtidigt väldigt motiverat då de nya låtarna står sig väl. Visst, det är klart att de har en bit upp till klassiker som “Fast as a Shark”, “Metal Heart” och “Balls to the Wall”, men även en ny låt som “Shadow Soldiers” genererar allsång som heter duga. ACCEPTs spelning är kort sagt en lektion i hur man spelar heavy metal och att ljudet är klockrent är bara grädden på moset. Visserligen hade jag förväntningar på ACCEPT, men att detta skulle vara en av festivalens höjdpunkter hade jag inte räknat med.

För ovanlighetens skull spelar inte kvällens headliner sist. Nej, kanadensiska progrocktrion RUSH går på redan 21.30. Jag har haft svårt att välja mellan RUSH och SKID ROW. Ett SKID ROW med Sebastian Bach på sång hade varit ett gjutet val, men nu har jag till slut valt RUSH som känns lite mer exotiska. Jag börjar titta på RUSH, men när jag studerar spelschemat inser jag att RUSH spelar en hel timme längre än SKID ROW och att jag därför kommer hinna se båda. Eftersom jag heller inte är något större RUSH-fan känns 2 h och 15 min lite länge. Jag tar därför ett snabbt beslut att gå bort och kolla SKID ROW på Sweden Stage istället.

Johnny Solinger har varit sångare i SKID ROW i 14 år och spelat in två fullängdare och en EP med bandet. Ändå är uppskattningsvis 2/3 av låtarna hämtade från gruppens två första plattor “Skid Row” (1989) och “Slave to the Grind” (1991), då Sebastian Bach var sångare. Det säger allt om vilken klasskillnad det är på tidiga och sentida SKID ROW och det berättar också att bandet självt är väldigt medvetet om problemet. Dagens upplaga känns i mångt och mycket som ett coverband. Underhållningsvärdet ligger nästan helt och hållet i den höga låtkvaliteten. Det är liksom svårt att tycka illa om hits som “18 and Life” och “Youth Gone Wild” även om de i detta fall är sjungna av en andra klassens vokalist. Hur som helst går timmen med SKID ROW snabbt och det tyder ju på att jag haft ganska kul ändå.

Jag går nu tillbaka till Festival Stage för att se sista delen av RUSH-konserten. Strax efter min ankomst spelar de min favoritlåt med bandet, “Tom Sawyer”, så tajmingen går inte att klaga på. RUSH avslutar sedan med en trippel från den klassiska skivan “2112” (1976). Medlemmarna i sig är inte så spännande att se på, men bildspelet är läckert. Man får nästan en känsla av att vara på utomhusbio. Spelningen känns trots allt som en parantes, men det är ändå lite roligt att ha sett RUSH (i alla fall lite grann…) för den chansen kommer inte alltför ofta.

Som jag redan varit inne på är lördagen krockarnas dag och den värsta krocken av dem alla är den sista. Både AVANTASIA och PARADISE LOST hör till de band jag på förhand helst hade velat se. Det känns oerhört hårt att välja bort AVANTASIA, men jag har inte sett PARADISE LOST sedan typ 1995 och har verkligen längtat efter att se dem igen. Jag har också konstaterat att AVANTASIA spelar längre än PARADISE LOST, så även i det här fallet kommer jag hinna se båda banden.

Det är inte många som valt att gå och se PARADISE LOST, så det är inga problem att komma långt fram. Tyvärr är ljudet fruktansvärt kasst där framme. Sången hörs knappt och basljudet är på tok för högt. Jag överväger flera gånger att gå iväg för att undersöka om ljudet är bättre längre bak (det måste det ha varit…), men samtidigt gillar jag känslan att stå långt fram bland de riktiga fansen och sjunga med i såväl nya kanonlåtar som “Honesty in Death” och “Fear of Impending Hell” som gamla klassiker som “Pity the Sadness” och “As I Die”. Nej, jag blir kvar där framme ända till avslutande hitlåten “Say Just Words” som jag äntligen får höra live. Efteråt känner jag mig kluven. Det var ju egentligen en riktigt bra spelning, men jag har lite svårt att smälta att ljudet var så dåligt, åtminstone långt fram där jag stod.

Jag skyndar mig bort till Rock Stage för att hinna se så mycket som möjligt av AVANTASIA. Jag blir helt tagen av två helt fenomenala versioner av “Savior in the Clockwork” och “Twisted Mind”. Efterföljande “Lost in Space” är inte så mycket sämre. Efter en för en gångs skull underhållande bandpresentation kommer finalen “Sign of the Cross/The Seven Angels” med alla gästsångarna (Ronnie Atkins, Bob Catley, Michael Kiske, Eric Martin, Amanda Somerville) på scen. Så mäktigt! Helt magiskt att få avsluta SRF 2013 på detta sätt. En del av mig ångrar förstås att jag inte såg AVANTASIA från början när de sista 45 min nu var så jävla bra. Samtidigt är jag tacksam för att jag fick uppleva både PARADISE LOST och AVANTASIA.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.