Mayhem, Marduk - Liverecensioner från Strömstad

Band: Assault, Nifelheim, Marduk , Mayhem
Stad: Strömstad, Skagerack
Datum: 2011-02-26

ASSAULT kunde ha haft en mer tacksam publik. De kunde ha spelat för en skara som uppskattar lite tufft poserande i rånarluvor, som gillar lite punkinfluerad neodöds, för även om det måste vara ett stort ögonblick att öppna för sådana höjdarband på sin releasekväll så är det väl ändå roligare att spela för några som verkligen vill lyssna. Jag kommer att vilja lyssna mer på bandet och deras debut ”Closer to Eternal Life” för jag hör att de har talang och är redo att strida för sin musik. ASSAULT är inte främmande för tekniska utflykter och Martin Hellström har en utmärkt röst men jag tror att i ett mindre format, en inpyrd klubb, utan tre megaband att vänta på, så hade jag uppskattat dem mer, och efter förtjänst.
5/10

Stackars NIFELHEIM, som tagit på sig finkläderna, som pyntat scenen så mysigt och som verkligen är glada att se oss. Så skiter sig ljudet och mikrofonerna slutar att fungera efter ”Satanic Sacrifice”, scenteknikern rycker uppgivet på axlarna och bröderna Per och Erik lämnar scenen, gitarristerna dricker öl och DJ:n börjar spela sina skivor medan publiken skanderar NIFELHEIM, NIFELHEIM. Sicket antiklimax. Men när tekniken fungerar igen visar proffsen att sådana petitesser inte biter på true evil och även om ljudet låter urrk och även om ett överexalterat fan lyckas dra ur Johan Bergebäcks gitarrsladd vilket resulterar i att han måttar en våldsam spark i luften mot vederbörande, och även om bjässesnubbarna i rutiga flanellskjortor framför mig nära på bufflar sönder min klena lekamen så njuter jag av svensk black i den gamla skolan. ”Demonic Evil”, ”Storm of the Reaper”, ”Sodomizer” och ”Possessed by Evil” är precis det soundtrack som den här kvällen behöver för att kicka igång på allvar och när NIFELHEIM hotar oss med den eviga skärselden så värmer det i hjärtat.
7/10

Jag har ingen aning om vad MARDUK öppnar med eftersom det är ett rent stolleprov att försöka pudra näsan i damrummet. Ned för en slipprigt hal och trång trappa till några bås vars lås alla är söndersparkade, men när bestyren väl är avklarade presenteras andra låten ”Into Utter Madness”. Även om MARDUK jobbar hårt och även om fansen gör sitt bästa infinner sig inte känslan av galenskap på riktigt. Det har blivit något så när ordning på ljudet men scenen verkar vara för liten för att tillåta något mer utsvävande artisteri och kanske är de dansbandsimpregnerade lokalerna inte helt rätt. Daniel Rosten ser smetigt ondskefull ut och tycker flera gånger att vi i publiken verkar sega och trötta men när MARDUK river av ”Baptism by Fire” lyfter stämningen på golvet. Dock trängs närmare hälften av besökarna i baren och tycks lyssna med ett halvt öra mellan fylleskrålen. Jag gillar ändå hur energiskt de jobbar, hur ”Wolves” får värmen att stiga och hur ”Throne of Wrath” illustreras med blodspottande av Rosten.  Naturligtvis blir ”Panzer Division Marduk” en perfekt avslutning men det här giget kommer ändå inte att platsa bland de mer minnesvärda. Jag tror dock inte att det beror så mycket på bandet som på de yttre förutsättningarna.
7/10

MAYHEM äger den här natten i Strömstad. Klockan har blivit nästan halv två och delar av publiken har uppnått en berusningsnivå jag tidigare bara sett på after-ski i Åre. Många har också lämnat spelstället utmattade av det mangel som kvällen bjudit på men en hård kärna står redo att möta det fyrahövdade monster som äntrar scenen, nu smyckad med tre grishuvuden dinglande i kedjor från taket. Nytillskottet på gitarr, Teloch, som ersatt Silmaeth ger oss hornen och kliver fram med en självklarhet som andas ”nu ska ni få se på fan”, och det får vi. Inledande ”Pagan Fears” framförs med ett sådant övertygande vansinne att jag bokstavligt talat vill slå sönder någonting dyrt och heligt. Av någon anledning ser Attila gigantisk ut i sin kåpa och han använder rösten på ett sätt jag tidigare inte hört. Han vrålar, brölar, väser och skriker men får emellanåt ur sig helt rena vokaler som skär genom märgen och ”My Death”, som hittills alltid fått mig att lipa i livesammanhang, är bättre än någonsin, någon gång tidigare. Någonting är annorlunda, jag ser vad som pågår och hör hur överjävla mäktigt det låter men jag förstår inte vad som sker. ”A Time to Die” ger mig gåshud och när trumintrot till ”View From Nihil” ljuder över lokalen blir det lugnt och andäktigt några sekunder men strax så outhärdligt vackert att kraften från scenen får energierna att brisera bland publiken. Morfeus gör solot i ”Freezing Moon” och Necrobutcher plojar lekfullt med ett grishuvud. Ljudet, som tidigare under kvällen varit si sådär är nu knivskarpt. Morfeus och Telochs fingrar går inte att urskilja annat än som kolibrisnabba rörelser. Under ”Chrystalized Pain in Deconstruction” ser jag flera lämna och jag kan förstå det. Om man väntat sig ett band som bara spelar musik så är knappast en MAYHEM-spelning rätt forum för här måste man liksom ge upp och överlämna sig åt vad som dväljs under ytan. Efter avslutande ”Pure Fucking Armageddon” och efter att Morfeus till synes rosenrasande och med all kraft boxat till ett grishuvud innan han lämnar scenen så blir allt stilla.
Vi som vill slippa trängas i garderoben passar på att ta ett bloss på terrassen och en av nikotinisterna får sammanfatta; ”det här var inte musik, det var magi”.

På söndag förmiddag tjuvlyssnar jag på ett samtal i väntan på bussen från Strömstad: ”Hörde du vad som hände på Skagerack igår? Det var ett band som drack blod och slängde grishuvuden på publiken! Fy fan vad sjukt. Vad är det för människor som kollar på sånt?”
Som sagt, MAYHEM är mer än musik!
10/10

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.