Getaway Rock Festival 2010 - Liverecensioner

Torsdag 8 juli

Cavalera Conspiracy
Betyg: 8/10
20.00 (Monster Stage)

Brödernas återförening har resulterat i en varm och kärleksfull konstellation som presenterar gamla SEPULTURA-låtar som ”Refuse/Resist” och ”Roots Bloody Roots” men mest fokuserar på musiken som släpptes 2008 på plattan ”Inflikted”. ”Sanctuary” och ”Hex” fungerar så väloljat att jag nästan trillar omkull av pur välmåga och trots att herrarna blivit lite till åren så är deras pissförbannade uttryck helt trovärdigt. Men mest är det bara fint. Fin publik. Fin Musik. Fina musiker. Ren familjedokusåpa blir det när Max Cavaleras son, Richie från INCITE, äntrar scenen och när Igors son får komma fram och hälsa på publiken. Vi får även en ny låt som avslutning. Summa summarum är att den här kulsprutemusiken får fler än en på fall i sommardammet.

Exodus
Betyg: 6/10
21:15( Bandit Stage)

Jag har egentligen aldrig varit speciellt imponerad av det här bandet men jag kollar för att bilda mig och konstaterar att de har kvalitéer som jag kanske inte sett tidigare. Det är svettig thrash av den gamla skolan som håller mycket väl ändå men jag jämför alltid alla band i den skolan med DESTRUCTION och då kommer de flesta till korta. Nåväl, EXODUS gör ett mycket bra gig och hetsar publiken till en mosh-pit under ”Wall of Death” men då backar jag fem meter åt sidan. Vem vill mosas av svettiga thrash-rockare.

Megadeth
Betyg: 5/10
22.30 (Monster Stage)

Sist ut denna torsdagskväll är Kaliforniens stoltheter och veteraner som sedan tidigt åttiotal framhärdat med sin thrash och i vilket många riktigt prominenta musiker verkat genom åren. Jag gillar att de fortfarande håller stilen i den gamla skolan även om jag tycker att Dave Mustaine har låtit grymmare. ”She Wolf” från 1997 års ”Cryptic Writings” sitter rätt bra och ”Sweating Bullets” går hem hos publiken men för mig känns den exakt så rock´n roll-svängig som Alice Cooper kan vara, fast sämre. Jag gillar trummorna i den såsiga ”Dawn Patrol” och genomgående konstaterar jag at Dave Mustaine är bättre som gitarrist än sångare men bäst är ändå Chris Broderick och det är han som jag tycker tar hem det här giget. Resten avfärdar jag med en axelryckning.

Fredag 9 juli

Motörhead
Betyg: 6/10
22.15 (Monster Stage)

Det här bandet behöver knappast någon närmare presentation men om någon händelsevis skulle sväva i ovisshet så introducerar de sig med ”We are Motörhead” och det är en lysande öppningslåt. Lemmy är som vanligt ascool och inget fattas egentligen i den här showen som bjuder på fala lättklädda damer med facklor och en setlista som nog alla måste vara nöjda med. Vi får bland annat höra ”Metropolis”, ”Killed by Death”, ”Be my Baby”, ”Killers”, ”Stay Clean”, ”I Got Mine” och så vidare. Och som extranummer ”Overkill” och ”Ace of Spades” under vilken en däckad fjortis blir bortsläpad av vakterna. Så kan det gå, ”take one look and die”! Men min kvardröjande känsla efteråt är att någonting fattades. Det känns inte som samma energiska tuffingar jag tidigare beskådat. Eller så är det jag som börjar bli gammal.

Meshuggah
Betyg: 9/10
24.00 (Bandit Stage)

Det har varit en lång dag och det har varit varmt och nu är jag trött men när Umeås hjältar ska ställa sig på scen vid midnatt så måste jag också stå där. Jag ser vad de gör och jag hör hur det låter men jag fattar inte hur det går till. Hur är det fysiskt möjligt att på ett så tekniskt intrikat sätt spela så cool dödsmetall. Genom åren har jag träffat folk från andra länder, framförallt från USA som pratat om MESHUGGAH med vördnad och det är kanske först nu som jag förstår vad de känt. Så ser jag på det här bandet idag, med vördnad. Låtar som ”Future Breed Machine”, ”Rational Gaze” och ”Bleed” kan nästan få mig att återgå till dödsen och lämna den svarta fållan, nästan. De här männen har dessutom en scennärvaro som piggar upp den mest deprimerade. Det är tungt, tight och taggat och gitarrspelet i ”Sane” kan bara klassas som extraordinärt. I love it!

Lördag 10 juli

Triptykon
Betyg: 8/10
18.30 (Monster Stage)

Tom Warrior har satt ihop ett excellent band som jag inte hunnit lyssna på tidigare så därför kan jag inga låtar men blir omedelbart förförd av den hårt slående trummisen, som jag senare tagit reda på heter Norman Lonhard, och blivit överförtjust i den karismatiska basisten Vanja Slajh. Musiken är fruktansvärt tung och jag tänker att detta ska nog bäst avlyssnas i horisontalläge. Men Tom Warrior har ju en röst och en utstrålning som får en att sträcka på ryggen av respekt. Doom kan i mångas öron låta enformigt men TRIPTYKON har hittat en form som nog också kan tillfredställa andra än genrens absoluta anhängare. Mer Tom Warrior och hans doom åt folket!

Europe
Betyg: 5/10
20.45 (Monster Stage)

Ja, vad ska man säga om det här spektaklet? Alla på scen sköter sig exemplariskt och Tempest gör flitigt sina moves med mickstativet. Hitlåtarna som ”Cherokee”, ”Carrie”, ”Rock the Night” och ”Superstitious” levereras med den äran och renderar ett halvhjärtat gensvar från den ganska tunnsådda publiken. Någonstans mitt i allt börjar bandet köra något slags reggae-medley och Tempest sjunger ”No woman, no Cry”. Jag får omedelbart kväljningar och vill springa därifrån eftersom jag avskyr den sortens musik men kämpar mig tappert igenom både det och lite mer standardrock för jag vill se hur detta ska sluta. Givetvis går de av scen. Givetvis kommer de strax tillbaka och kör ”The Beast” och ”The Final Countdown”. Givetvis!  Inget nytt under EUROPEs sol och alla i Sverige har väl sett dem vid det här laget så lite överraskningar hade inte gjort ont.

Cannibal Corpse
Betyg: 7/10
19.45 (Bandit Stage)

CANNIBAL CORPSE och MAYHEM har bytt speltid, jag vet inte om det är bra eller dåligt förrän frontmannen George Fischer uppmanar oss att ”ignore the fucking sun, ignore the heat” och sedan river av ”Sentenced to Burn”. Då vet jag att de inte bryr sig om hettan som fått flera att stupa och då behöver ju inte jag bry mig heller. CANNIBAL CORPSE är ett synnerligen rutinerat band som under vilka omständigheter som helst kan inspirera sin publik. Med låtar som ”I Will Kill You”, ”Make Them Suffer” och en av mina personliga favoriter “Stripped, Raped and Strangled” lyckas de på något sätt kyla ner mig. Att se ett band jobba så hårt i kvällssolen och headbanga så intensivt men ändå så oberört och allt det utan att missa en ton fyller mig med beundran. När avslutande ”Hammer Smashed Face” klingat ut har jag fått energi nog att slurpa i mig två liter vatten och stövla vidare.

Mayhem
Betyg: 9/10
22.00 (Bandit Stage)

MAYHEMs besök på svensk mark har hittills varit sällsynta så att ha så celebert besök två gånger inom ett par månader känns väldigt exklusivt. De envetna och segdragna ryktena om att det skulle vara ett skandalband vi väntar på har givetvis lockat en del sensationslystna fluktare som tisslar om grishuvuden och tasslar om blod och knivar. Det är dags att släppa det nu! MAYHEM har inte på många år använt sig av sådana uttryck på scen utan framför istället en föreställning som ska vara tankeväckande om hur tillståndet i världen ser ut. Attila är i högform och framträder i svarta militäriskt strama kläder och sotade pilotglasögon men givetvis har han sin hängsnara och ett broderat tyg från en katolsk prästkappa runt halsen.
Efter ”Pagan Fears” har alla nyfikna fluktare gett upp. ”Äh, vad är det här, liksom”. Han bugar värdigt åt publiken och när jag hör de inledande tonerna till ”My Death” letar sig som vanligt en och annan tår nedför kinden. Sedan följer en kavalkad av favoriter. Gitarristerna Morfeus och Silmaeth är fantastiskt samspelta och lyckas nog faktiskt överträffa mina förväntningar, som efter spelningen på Sweden Rock tidigare i år, blivit väldigt uppskruvade. Hellhammer är som alltid otroligt stabil men av honom syns inte en skymt då han sitter helt dold bakom massor av rök. När Attila lämnar över solot i ”Freezing Moon” till Morfeus stirrar han stint på oss, krokar fast våra själar på två fingrar och backar in i röken. Han är en trollkarl, på riktigt. Morfeus solo sitter perfekt och jag får nästan ont i magen där jag står och ryser av välbehag. Avslutningen är, som för det mesta, ett galet utbrott i ”Pure Fucking Armageddon” och sedan lämnar de abrupt scenen. Det känns om det var ett väldigt kort set men, underbart är kort!

Slash
Betyg: 4/10
23.30 (Monster Stage)

Det här är ju bara sorgligt, måste jag konstatera. En av världens bästa gitarrister kan inte få till det på ett mer kompetent sätt. En rösthora på scen, och då menar jag en som försöker låta som Axl Rose utan att lyckas. Kan han inte sjunga som sig själv? Ett knippe gamla Guns-låtar och en monstergitarrist, Slash alltså, som inte riktigt tar ut svängarna. Publiken består av endagsbiljetter som bara är fulla och kollar lite halvhjärtat men jublar åt ”Paradise City” och ”Sweet Child O' Mine”. När GUNS N' ROSES var bra var de bäst i sin genre. Det här är bara ett patetiskt sätt att tjäna pengar och en knasig avslutning på en annars förträfflig festival.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.