Bad Religion - Liverecension från Malmö

BAD RELIGION
Malmö, KB 15/8-2015
Betyg: 8/10

KB i Malmö är utsålt sedan länge och det är inte utan fog som jag tror att någon har räknat fel på antalet personer som ryms i lokalen. Stället är packat, totalt fullsmockat och det är större chans att vinna jackpot på lotto än att köpa en öl i baren. En man med utpräglad stockholmsdialekt upplyser mig om att det är så här det brukar vara på KB, medans en malmöit menar att han aldrig sett så "svinigt mycket folk."
En kvart efter att jag har anlänt släcks lamporna och jublet stiger. Jag slår en snabb blick på klockan och konstaterar att personen som är ansvarig för spelschemat måste vara släkt med den som tagit beslut om lokalens kapacitet. Allvarligt talat, vilken huvudakt börjar lira klockan nio en lördagskväll när det är klubbspelning?
     
Lätt stressad försöker jag ta mig närmare scenen men fastnar i publiken efter ett par få meter. Nåväl, jag ser och hör ok från positionen jag lyckats tillskaffa mig.
Inledande "Kyoto Now!", som på skiva är en höjdare, känns av någon anledning inte så vass som den borde. "Supersonic", "Prove It" och "Can't Stop It" avverkas i rask takt men känslan vill inte riktigt infinna sig, trots att samtliga låtar är hämtade från en av mina personliga favoritskivor ”Process Of Belief”. Något som både infunnit sig och slagit sig till ro är värmen. Det är på gränsen till olidligt och när BAD RELIGION skruvar upp både hettan och formen genom att spela klassikerna "Recipe For Hate" och "Against The Grain" på rad, droppar redan svetten från min nacke. Efter den något svajiga inledningen blir nyss nämnda klassikerduo startskottet för ett enda långt triumftåg – ”21 Century Digital Boy”, ”Do What You Want”, ”Change Of Ideas”, ”No Control”, ”I Want To Conquer The World”, ”Sorrow”, ”Infected”, ”Generator” och ”American Jesus”.
Att efter sexton studioalbum kunna plocka låtar från alla utom två, med lysande resultat, bevisar både BAD RELIGIONs storhet samt Sveriges oförfalskade kärlek till pop-punkarna från Kalifornien. Sångaren Greg Graffin måste vara den enda frontmannen på planeten som kan berömma Sverige kollektivt för Carl von Linné vetenskapliga gärning och få det till publikfrieri.
När Sverigefavoriten "Skyscraper" spelas bestämmer sig ett par snubbar utan t-shirts att det är det grymmaste de upplevt sedan skivat bröd. Att det står ett antal hundra personer i vägen, där ibland jag, verkar inte bekomma dem nämnvärt. De bulldozrar sig fram mot scenen i en hastighet av hundra knyck. Men jag kan ha överseende med det en kväll som denna.
     
Kvällens utropstecken, tillika höjdpunkt, är när ett block av åtta låtar från "No Control" spelas på raken. Det är både modigt och snyggt att ge en sådan gåva till fansen.
Ungefär vid den tidpunkten vänder jag huvudet uppåt och tittar på ventilationstrummorna i taket. Antingen fungerar de inte, eller så har de helt enkelt inte kapacitet nog att klara av uppgiften. Väldigt få band hade fått mig att stå kvar och titta på hela spelningen i sådan galen hetta. Och jag är inte ensam, för det är lika trångt halvägs genom spelningen som det var i början av den.
Efter två de två extranumren, "Overture/Sinister Rouge" och "Fuck Armageddon... This Is Hell!" verkar basisten Jay Bentley uppriktigt tagen av responsen. Han mumlar något i mikrofonen, överröstad av publikens jubel, flinar brett och sträcker upp båda händerna i luften.
Efter det får jag faktiskt gå utomhus, vrida ur mina dyngsura kläder och andas luft för första gången på en och en halv timme. Mina fötter är mos, jag är uttorkad och allmänt mörbultad.
Om det var värt det? Yes, baby, det kan du fethaja. Jag längtar redan till nästa gång.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.