Metallica, Stockholm Fields

Band: Metallica (m fl) 
Plats: Stockholm Fields (Gärdet)
Datum: 2014-05-30
Betyg: 8/10 

Innan METALLICA kliver på har regnet öst ner, regnponchoförsäljningen gått på högvarv och Live Nation än en gång visat att det här med att anordna festival kanske inte riktigt är deras grej - tror aldrig jag skådat längre köer till öl- och matservering eller toaletter. Tur då att de är desto bättre på att boka band. För innan huvudakten äntrar scenen, sisådär en kvart i nio, har GOJIRA öst på med teknisk metal, CULT OF LUNA visat att introvert är det nya svarta, GHOST lyckats fylla ut arenakostymen mer än väl, MASTODON höjt förväntningarna inför kommande skivan och SLAYER bevisat att de fortfarande är att räkna med. Den enda plumpen i protokollet är DANZIG som bekräftar att såväl sångröst som delar av låtmaterialet passerat bäst före datum. 

Men det är förstås METALLICA som fått människor att vallfärda till Stockholm och Gärdet denna fredag. Till skillnad från en ”vanlig” konsert med bandet är det publiken som röstat fram kvällens låtar, så när som på nya ”Lords Of Summer”.  Kvartetten vet minsann hur en publik ska duperas. 

Efter det sedvanliga introt med ledmotivet från ”Den gode, den onde, den fule” är showen igång. Öppningen är särdeles stark: ”Battery”, ”Master Of Puppets” och en alldeles förträfflig ”Welcome Home (Sanitarium)” avhandlas innan James påminner om att det här minsann är vår show, då ”vi” bestämt” innehållet. En välljudande ”Harvester Of Sorrow” tar vid och följs av ”The Unforgiven”, nya låten ”Lords Of Summer, som knappast lär gå till historieböckerna men fungerar fint i sammanhanget, samt en mindre lyckad ”Ride The Lightning”. 

Efter denna får ung man från Mjölby presentera ”Sad But True”, ett tilltag som återkommer vid ytterligare två tillfällen (men med olika personer) och som jag skulle kunna vara utan. Likaså det tröttande tjatet om att vi har chansen att rösta fram ytterligare en låt, vilket slutligen resulterar i en minst sagt trött ”Whiskey In The Jar”. Samtidigt är jag medveten om att allt detta är en del av METALLICAs (affärs) idé om att få åhörarna känna sig delaktiga och som gjort bandet till ett av världens största. Genomtänkt således, men ack så tröttsamt.

Tröttsam är vare sig ”Fade To Black” eller ”…And Justice For All”, ej heller ”For Whom The Bell Tolls”, ”One” och ”Blackened”. Denna kvintett, tillsammans med inledningen, är spelningens toppnummer. Att mörkret gjort inträde och ljusshowen intensifieras gör inte upplevelsen mindre mäktig.  Till och med smöriga ”Nothing Else Matters” och sönderspelade ”Enter Sandman” fungerar fint den här kvällen. Tyvärr når inte personliga favoriten ”Creeping Death” sin fulla potential, ljudet svajar betänkligt. Avrundningen med nämnda ”Whiskey In The Jar” och ”Seek & Destroy” avhandlas pliktskyldigt. 

Efter två timmar och tjugo minuter tackar METALLICA för sig. Arton låtar har tillryggalagts, det stora flertalet på ett övertygande sätt. Få i den rekordstora publiken torde vara besvikna. För även om kvällens spelning knappast hör till det bästa bandet presterat, går det knappast att förbise att en tämligen ordinär spelning med hårdrockvärldens giganter är bättre än det mesta genren har att erbjuda. 

 

 

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.