Årskrönika 2025
Det är den 28 december. Stormen Johannes har dragit förbi och efterlämnat tre dödsoffer. Ute är det kallt och becksvart. Och det är på dagen 10 år sedan Lemmys bortgång.
Jag har tappat räkningen på hur många bokslut över de senaste hårdrocksåren som fått upptas mer av förluster att begråta än av goda och spännande nyheter att glädjas åt. Och 2025 placerar sig ledigt i ett dystert toppskikt. Jag såg inte Ozzy Osbournes avskedskonsert, då jag på förhand dömde ut den som ett skamlöst jippo enbart ägnat att beröva en åldrad och sjuklig ikon hans värdighet. Med facit i hand ser jag den onekligen i ett annat ljus: som samme ikons sista stolta farvälgest inför sitt annalkande slut. En variation på kejsar Augustus sista ord på dödsbädden: ”Pjäsen är slut. Applådera”. Ace Frehleys efterföljande bortgång var mer oväntad och därmed kanske än mer omskakande. Och som morbid årsfinal höggs ”Spinal Tap”-regissören Rob Reiner med hustru ihjäl av sin egen nerknarkade son. För att bara nämna de mest spektakulära av tragiska förluster under året. Man får vara tacksam för att någon som David Coverdale fått sätta punkt för en strålande karriär bara genom att gå i pension. Att det definitiva slutet åtminstone i detta fall låter vänta på sig ytterligare något.
Ett mindre naturligt, och därmed kanske än mer deprimerande mörker är den tilltagande tendensen att svartmåla allt vad samhälleligt engagemang heter. Att avfärda det med en viss svepande, pinsam modeterm som rimmar på ”broke” och påstås vara ett för hårdrocken nytt och väsensfrämmande fenomen. Vilket är lögn. Allt vad metal har av ideologi uppväxte för över ett halvt sekel sedan ur Geezer Butlers skoningslöst samhällskritiska lyrik. Alltsedan dess har hård musik och socialt patos gått ihop som hand i handske. Judas Priest besjöng kolonialismens skändlighet 1978. Iron Maiden gjorde detsamma 1982. Testament tog ton mot den globala uppvärmningen 1989. Och vid den förra internationella vågen av etnicitetsbesatt högerextremism under tidigt 90-tal var det en självklarhet för inte minst tyska artister som Scorpions, Doro och Pink Cream 69 att fördöma denna i sina texter. För vilket de allmänt, och med rätta applåderades. I skarp kontrast, vad skulle hända om sistnämnda bands dåvarande sångare Andi Deris i nuet producerade textrader som följande, ur 1993 års ”Keep your eye on the twisted”: ”Turn on the tube, what do I see? A bunch of hateful people talking to me. The crap they say, has been heard before. And that’s what started up the second world war”? För att inte tala om ”they call it pride to wave the flag, shaving the hair off of their brainless heads. I think the world has seen enough”. Svaret är förstås att internetmobben skulle falla över honom som en avföringstsunami. I vår tid försvarar nätkrigarna den demokratiska rätten att exempelvis överösa Primal Fear med obsceniteter för att ha värvat en svart, kvinnlig gitarrist. Den som ännu vågar protestera mot dylika utspel stämplar de däremot som partypajare eller rentav wannabeterrorist.
Sett till det strikt musikaliska har väl 2025 knappast uppvisat någon definierad nytänkande rörelse som kompensation för pionjärernas oåterkalleliga bortfallande. Och för många kommer onekligen, när den sista legenden gått ur tiden, själva hårdrocken att också vara borta. Men denna puristiska svartsyn är onödig. Hårdrocken är som ”The Blob”: den absorberar och upptar allt annat den stöter på och vidgar sitt eget omfång på kuppen. Den kommer aldrig att sakna utvecklingsmöjligheter, så länge det ännu finns någon ytterligare influensbrunn kvar att sänka spannen i. Samtidigt som gamla fina, beprövade stilar bevarar sin potential att återigen slå igenom på bred front – står vi exempelvis inför en ny, världsomspännande boom av den genuint 80-talsljudande hårdradiorock som puttrat på kultnivå i flera år? Det är åtminstone vad jag tror och hoppas på.
Vintersolståndet har passerat och vi går mot ljusare tider. Även i bildlig bemärkelse – det är, trots allt, min fasta övertygelse. Bara en sådan sak som Sweden Metal Aid, höstens inofficiella uppföljare till 1985 års sägenomspunna välgörenhetsprojekt Swedish Metal Aid. Singeln ”Sirens”, inspelad av idel svenska hårdrocksdignitärer ur allt från Night Flight Orchestra till Dark Funeral, och vars samtliga intäkter gått till Läkare Utan Gränser … just ett sådant projekt som jag trott omöjligen kunde komma till stånd i rådande opinionsklimat. Jag hade fel. Den självutnämnda normalitetens väktare har inte lyckats helt begrava det faktum att hårdrocken i själva verket ÄR politisk. I så måtto att den är och förblir en naturlig plattform även för de röster och de ämnen som dessa ”normala” helst ignorerar.
Det visste redan Lemmy och Ozzy Osbourne.
/Dag Harrison
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
