Sax, droger och rock'n'roll

Ett bräkande svart får.
Eller en frälsare?
Saxofonen fortsätter att blåsa liv - och orsaka kiv - i hårdrockskretsar.

I franska språket finns ett uttryck som brukar översättas "ju mer saker och ting förändras desto mer förbli de desamma". Vi kan färdas till gränsen för det observerbara universumet eller bygga tunnlar in i andra dimensioner, och hur många ljusår eller kvantsprång vi än lägger bakom oss och hur radikalt annorlunda livsvillkoren än verkar, sitter vi likväl där och delar ben- och tankeutrymme med oss själva, det oförbätterliga jaget. I valfrihetens tidevarv är allt förhandlingsbart, bortsett från det väsentliga: existensen. Och, frestas man att inskjuta: hårdrocken.

För i vilka riktningar musikstilen än utvecklas, hur många varv den än fullbordar, förblir navet detsamma. I princip all metal vilar på samma instrumentala treenighet: gitarr, bas och trummor, fastän det bevisligen finns tusentals att välja mellan. Ingen bränns längre på bål för samröre med syntar eller andra elektroniska instrument, men från småpåvar och smakpoliser hörs ibland rop på skamstraff. Sannolikt är det ingen slump att den genre som får utstå mest spott och spe är den som är minst brydd om musikalisk renlärighet: folk metal. I denna hedniska församling är återhållsamhet inte en dygd. Ju fler strängar och flöjthål att smeka desto bättre.

Medan medeltidsinstrument som skalmejor och vevliror har sina beskyddare inom folk metal har saxofonen tillfälligt uppehälle i den slaskhinksgenre som kallas avantgarde. Ett paraplybegrepp för band som är illojala mot traditioner och institutioner och som går lös på musikhistorien som om det vore en bingobricka: Nu fattas bara klezmer och postpunk för full rad! Och, om det finns en och annan slant kvar i spargrisen: saxofon. Med några få undantag, som BEHEMOTH ("In the absence ov light"), NACHTMYSTIUM ("Seasick") och CARPATHIAN FOREST ("Cold murderous music"), kan alla metalband som experimenterat med detta instrument moppas upp med avantgardebegreppet: MR. BUNGLE, SIGH, KAYO DOT, PAN.THY.MONIUM, EPHEL DUATH, YAKUZA och IHSAHN. Betydligt fler borde inse vilken potential som ryms i det på ytan slicka instrumentet.

Visst, det kan låta som rena Bregottfabriken, om man som DREAM THEATER i "Another day" instruerar saxofonisten att spela som om säsongsförnyelsen av en småputtring såpopera hängde på det. Men i rätt händer kan det framkalla ljud som är rent skräckinjagande. John Zorns improvisationer i PAINKILLER eller Jørgen Munkebys exorcismer i IHSAHN känns som att bli jagad över staket och sopcontainrar av rabiessmittade hundar på mardrömslika bakgator. Ingen distpedal i världen kommer i närheten av den adrenalinkick jag får av en riktigt sinnesrubbad saxofon.

Det är hög tid att hårdrockare sliter detta blåsinstrument ur händerna på välkammade loungemusiker och återupprättar dess heder. Här nedan följer sex exempel på sinnesutvidgande sax. Fyll gärna på med fler i kommentarfältet.

1. IHSAHN "The grave"
2. PAINKILLER "Portent"
3. KAYO DOT "Crown-in-the-muck"
4. AENAON "Oneirodynia"
5. NACHTMYSTIUM "Seasick (Part 2: Oceanborne)"
6. CARPATHIAN FOREST "Cold murderous music"

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.