Hårdrock - en undergångens pr-byrå

Vart är vi på väg?
Mot undergången! ropar folk på tio poäng.
Låt oss i så fall hoppas att den är lika hårdrocksestetisk som i Zdzisław Beksińskis tappning.

En enskild människas död är en tragedi, en miljon döda är statistik, som Josef Stalin ska ha konstaterat. Man är beredd att ta honom på orden. Massmord var trots allt hans grej. Tragedin är obegriplig, statistiken begriplig. Däri ligger vår skuld. Kanske är det därför tanken på undergången är så trösterik. Dels för att den hedrar likabehandlingsprincipen, dels för att tragedin är övergående. Ingen behöver ta itu med den blodiga balansräkningen efteråt.

Undergångsromantiker har så klart funnits i alla tider. Inte minst inom kristenheten. Uppenbarelseboken vältrar sig i visioner av blodröda månar, tagelsäckssvarta solar, jordbävningar, drakar, storfavoriten eld och svavel, uppätna bokrullar som ger magont (alla straff kan inte vara lika stränga) och - damer och herrar, om jag nu får be om största möjliga ögonbrynshöjning: odjuret som "liknade en leopard", men hade "en björns fötter" och "ett lejons gap". Ingenting säger jordens undergång som ett kattdjur med björntassar.

Den gamla fina traditionen att måla fan på väggen är numera i hårdrockens trygga händer. Beviskedjan länkas ihop av Metal Archives sökmotor, som går på högvarv när jag matar in nyckelorden "apocalypse", "ragnarok", "doom", "armageddon" och "apocalyptic". Över åttatusen låttitlar hostar den upp. För Metalcentralläsare är det här inget scoop direkt. Hela subkulturen balanserar på den yttersta spets som dess utövare gärna drar den till. Extremismen är inte ens ett slutmål, det är en startpunkt. Ingenting är så jävligt att det inte kan bli jävligare, liksom. En maxim som tillämpas på allt från distortion och produktionsvärden till etik och estetik.

Metalkulturen är något av en underjordisk dumpningsplats för allt det som samhället inte vill ha i sitt eget kretslopp: det morbida och makabra, det deformerade och destruktiva. Det är därför ingen slump att hårdrockare rör sig lika hemtamt i den polske konstnären Zdzisław Beksińskis bildvärld som i det egna vardagsrummet. Stilbildande Dan Seagraves death metal-estetik framstår som ett litet kapprum till Beksińskis ateljé. Här finns samma postapokalyptiska pepp och avskräckande arkitektur, samma känsla av forntida extragalaktiska civilisationer på kollisionskurs med evigheten. Ruinromantiken är det som gjuter liv i bilderna. Kanske upplever vi oss som friare i förstörelsen än i uppbyggandet, i känslan av oordning. "Vilken stor konstnär dör inte med mig", som världshistoriens mest ökända pyroman, kejsaren Nero, ska ha yttrat på sin dödsbädd.

Zdzisław Beksiński själv övergav arkitektyrket eftersom han, enligt egen utsago, var "oförmögen att arbeta i grupp". I stället samlade han kreativiteten till en rivningskula och lät den rusa fram över målarduken. Varje arbetspass i ateljén började med att han skruvade upp volymen på ljudanläggningen. Om han vid något tillfälle lät penseldragen styras av det metalorienterade är oklart. I motsatt riktning har influensen i alla fall runnit. Band som KAMPFAR, BLOOD OF KINGU, ANTESTOR, PANDEMIA och WOLOR har samtliga prytt sina skivor med  Beksińskimålningar. Lägger man sedan till verken från hans adepter, som virtuosen Paolo Girardi (BLACK BREATH, INQUISITION, POWER TRIP), inser man att det är i metalvärlden hans visuella idéer har gett störst avkastning.

För Beksińskis del slutar historien med att han mördas i sin lägenhet, sjuttiofem år gammal, av fastighetsskötarens son. En tragedi som är lika obegriplig som längtan efter undergången är begriplig.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.