Covers är det möjligas konst

Ingen människa är en ö.
Historien sitter samman som superkontinenten Pangaea.
Covers är näsen som binder ihop en samtid på drift.

Allt vi äger har vi stulit från varandra, skriver poeten Inger Christensen. Hela samhället, och alla dess yttringar, är en enda stor härva av skulder och stölder, om det så är sociala, kulturella, ekonomiska eller biologiska. Vi är etthundra procent skapade, av gener och av omständigheter, och i den mån vi alla är unika som snöflingor - som de facto inte är unika enligt nya vetenskapliga rön - är det för att vi har öppna bindningsytor som kan knyta till sig erfarenheter som atomer i stora molekylkluster och därmed förändra våra inre egenskaper.

För att förstå hur jag har hamnat i en så här vid satellitbana runt existensen och varat får vi nog ta oss ned på jorden igen, till den tid och det rum i vilket power metal-bandet DRAGONFORCE drar stubintrådar ända in till musikhistoriens allra heligaste och får en kostbar countrypjäs att lyfta från sin piedestal som en nyårsraket och explodera i ett grällt gnistregn över allt det vi håller kärt. Jag pratar om deras cover på Johnny Cashs "Ring of fire", som ligger som en trampmina precis vid utgången av nya skivan "Maximum overload". Och den spränger verkligen bort alla ens förutfattade meningar om just covers. Det tar emot att erkänna, men det var längesedan en cover sparkade in en låt så fullständigt och släppte in ny luft i ett original så musealt att ingen ens vågar damma det längre. DRAGONFORCE drar ut det ena lönnfacket efter det andra i "Ring of fire" och visar att den bär på tidigare oanade kvaliteter som de sedan hänger upp som julgranskulor i sitt power metal-arrangemang.

När jag intervjuade gitarristen Sam Totman häromveckan (artikel i kommande nummer av Close-Up) frågade jag hur sjutton han tänkte. Jag vet fortfarande inte om jag uttalade det som en komplimang eller en förebråelse, förmodligen någonting mittemellan. En bra cover visar på musikens möjligheter, att det vi tar för givet och uppfattar som slutgiltigt bara är resultatet av en rad medvetna och/eller omedvetna beslut i studion, i replokalen, i sovrummet, i styrelserummet. Det vi hör är ett utsnitt av låten, en version av tusentals möjliga. Jag kommer att tänka på de klassiska skivomslag som en leksugen Photoshopmagiker vänt på etthundraåttio grader, som om det var frågan om en sten under vilken ett myller av okänt liv hela tiden har pågått (länk). Om originalet alltid är kronan kan en väl spelad cover ta hem vadet genom att satsa på klave.

I ett nummer av tidningen Pop skrev kulturjournalisten Jan Gradvall: "Covers i blodomloppet är en garanti för att rockmusiken håller sig vital. En garanti för att den alltid både förnyas samt alltid har kontakt med sin historia." Covers är som små mötesplatser i kulturen där nutid och dåtid ligger jämsides med varandra, på respektfullt avstånd, innan de rullar vidare och försvinner i varandras backspeglar.

Detta om bra covers, alltså. Dåliga covers borde vi med gemensamma ansträngningar gräva loss från den superkontinent som är kulturen och be till högre makter om att de slukas i glömskans hav.

Tio bra covers av hårdrocksband:
JUDAS PRIEST - "The Green Manalishi" (FLEETWOOD MAC)
REALM - "Eleanor Rigby" (THE BEATLES)
MY DYING BRIDE - "Some velvet morning" (Lee Hazlewood/Nancy Sinatra)
CORONER - "I want you (She's so heavy)" (THE BEATLES)
GHOST - "I'm a marionette" (ABBA)
IN SOLITUDE - "Jesus i betong" (CORTEX)
BLIND GUARDIAN - "To France" (Mike Oldfield)
1349 - "Set the controls for the heart of the sun" (PINK FLOYD)
MARILYN MANSON - "Sweet dreams" (EURYTHMICS)
TURISAS - "Rasputin" (BONEY M)

Vilka är dina favoriter?

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.