Glöm elgitarren – leve elnyckelharpan! Eller...?
Vilket omvälvande år vi har upplevt, inte sant? ”Vi” som i mänskligheten i allmänhet, vill säga. Begreppet ”den arabiska våren” har kommit till historieböckerna för att stanna. I motsatt ände av demokratisträvandets spektrum sköt en vettvillig norrman skarpt bland unga meningsmotståndare, som ett uttryck för kärleken till ett fosterland som ingalunda besvarar hans känslor. Företeelser så vitt skilda som Grekland, Saab och Khadaffi (eller hur nu veckans stavning av den fallne potentatens namn ser ut) har i varierande grad gått sin undergång till mötes.
Men bortanför världspolitikens arena, vad har skakat om oss i fråga om strikt hårdrocksrelaterade angelägenheter? Inte särskilt mycket, vad jag kan påminna mig. Ovannämnda arabiska vår har förstås öppnat nya dörrar för metalband på muslimskt territorium, vilket på sikt lär lämna intressanta avtryck i genrens mylla. Vi har sett ännu en stor hjälte, Gary Moore, falla ifrån, fast det är tveksamt hur många utöver oss nordbor som tyngs så hårt av den förlusten. Möjligtvis om den inträffat för 20 år sedan. På vårt eget blågula territorium har 80-talsnostalgin fått ytterligare näring och dessutom sällskap av en annan framväxande nostalgivåg, med tidigt 70-talstema och GRAVEYARD som galjonsfigurer. Vad som händer i USA är jag skam till sägandes lite osäker på. Förmodligen grunnar de som bäst på ett femtioelfte sätt att återanvända AT THE GATES idéer efter metalcorevågens borttynande.
Bortse alltså för ögonblicket från vad jag vet om hårdrockens pågående utveckling. Låt oss istället tala om vad jag hoppas på för 2012. Den saken kanske förvånar, om inte rentav provocerar en och annan. Jag skulle gärna se mer hårdrock där gitarren spelar en underordnad roll.
Jag har inget emot gitarren som instrument, tvärtom. Det är roligt både att spela gitarr och lyssna på god gitarrmusik. Men för mig urholkas det nöjet något av att jag ogillar så många av gitarristerna själva. Inte för vad de spelar, utan för den attityd de så ofta ger prov på. Flera decenniers umgänge med gitarrister har bara förstärkt min uppfattning om vilken typ av personlighet som dras till instrumentet. Den typen som inte så mycket är ute efter att skapa någonting som en del av ett lag, som efter att framhäva sig själv på helhetens bekostnad.
Naturligtvis går det inte att generalisera alltför grovt. För den som vill skriva hårdrockslåtar är givetvis gitarren det mest självklara medlet att ta till, och gitarristposten den mest logiska positionen att inta i bandet. Det finns också ett antal gitarrister som gör ett fantastiskt jobb utan en tanke på att verka märkvärdigare än sina medmusiker. Tony Iommi i BLACK SABBATH och Tony Clarkin i MAGNUM är utmärkta exempel. Faktum kvarstår dock: inom rock och hårdrock ger just gitarren oöverträffade möjligheter för den som vill spela diva, och det är främst kring det instrumentet som divorna flockas.
I yngre dagar kunde jag själv, som aldrig delat denna fascination för just gitarrens roll i bandet, betrakta gitarristers självmedvetenhet med roat överseende. Med åren har min tolerans för fenomenets värsta avarter minskat kraftigt. Med avarter menar jag att uppvisningen i sig blivit viktigare än det musikaliska innehållet. Om någon anar att namnet YNGWIE MALMSTEEN är under uppsegling, så anar denne någon alldeles rätt. Mannen är en lysande gitarrist men har inte skrivit många riktigt bra låtar under sin långa karriär, och definitivt inte under de senaste 20 åren. Han borde med andra ord nöja sig med rollen som gitarrist i ett band där låtarna skrivs av någon annan, som faktiskt är bra på det. Eftersom Yngwies ego inte tillåter detta har hans skivor med åren fått en alltmer självparodisk karaktär, med gitarrsolona som ett alltmer tunnslitet fikonlöv över alltmer undermåliga låtar. Det är; för att låna en klockren förkastelsedom som Sweden Rock Magazine-skribenten Zendt en gång fällde över ANCIENT RITES; motsatsen till kejsarens nya kläder. Kläderna finns, och är väldigt fina, men det finns ingen kejsare i dem. Kort och gott är Yngwie i nuläget en väldigt jobbig musiker (för att inte tala om hans oräkneliga copycatkollegor) , och jobbiga musiker som brer ut sig så ogenerat utan att ge något vettigt i utbyte irriterar mig obeskrivligt. Att reducera just gitarristernas inflytande på hårdrocksscenen skulle knappast åtgärda problemet, men det skulle åtminstone ge utrymme för nya, mindre uttjatade varianter av divor.
För det är ju egentligen så att gitarren är ett melodiinstrument och därmed utbytbar, till skillnad från rytmsektionen. Man behöver förstås inte ta till så drastiska åtgärder som APOCALYPTICA; som baserar hela sitt sound på cello; eller VAN CANTO; som litar till sina egna egenhändiga röster. Hårdrockens grundidé bygger på att både gitarr, bas och trummor ingår i helheten. Även jag har svårt att tänka mig att termen hårdrock skulle vara applicerbar om någon av dessa beståndsdelar saknades, annat än i sällsynta undantagsfall.
En mer fruktbar väg vore det då att lägga något ytterligare element till helheten och överlåta huvudrollen på detta nya element. Det givna förstahandsvalet är då givetvis klaviatur, som redan använts med stor framgång på detta sätt av bland andra NIGHTWISH och ROYAL HUNT. Men vad mer skulle kunna användas? Är kanske blås- eller stråksektioner tänkbara huvudrollsinnehavare i framtida hårdrockskonstellationer? (Snälla rara, håll i så fall saxofonerna på betryggande avstånd!) Eller finns det andra stränginstrument som väntar på en revolution lika omfattande som den som inträffade 1958, när en frustrerad LINK WRAY körde en stämgaffel i förstärkarens högtalare och därmed skapade världens första gitarrdist? Är elbanjon, elmandolinen eller – vilken guldgruva för folk metal! – el-lutan hårdrocksinstrument i vardande? Eller varför inte, i denna globaliseringens och de exotiska klangernas tidsålder, elpanflöjten och elnyckelharpan?
Driver jag med er, eller menar jag allvar? Sanningen att säga är jag inte helt säker själv. Men jag är, helt uppriktigt, helt nyfiken på hur dessa inbillade instrument skulle kunna låta och vad de kunde användas till om de någon gång uppfinns. Frånsett allt annat behöver gitarren mer konkurrens om huvudrollen, och hårdrocken behöver färre och coolare gitarrsolister. På den punkten är jag benhård. Återstår bara att se om min önskan uppfylls i framtiden. Kanske ett ämne för min nästa nyårskrönika, eftersom mayaindianernas kalender INTE förutspår att vi går under den 21 december nästa år. För den händelse någon nu trodde det.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
