The Haunted chockar fansen igen

Den experimentella ”The Dead Eye” satte månget THE HAUNTED-fan i gungning, med ”Versus” återställdes ”ordningen”. Nu kommer ”Unseen”, och med den en oundviklig konflikt med gamla fans som kommer att få ”The Dead Eye”-debaclet att likna en västanfläkt. Melodiösa riff och rensång – Metalcentral ställer trummisen Per Møller Jensen mot väggen. 

När THE HAUNTED släppte sin självbetitlade debut 1998 var dagens månghövdade retrothrashrörelse inte ens ett blipp vid horisonten. Det var då en smärre sensation att ett nytt band, förvisso med meriterade medlemmar, kunde införliva så ogenerade SLAYER-influenser i ett sound som så uppenbart hade framåtblickare, inte nostalgiker som målgrupp.
Tretton år senare släpper THE HAUNTED sitt sjunde album ”Unseen”, och om något är uppenbart så är det att framåtskridande fortfarande är ett ledord för bandet. Dock inte nödvändigtvis på ett sätt som tilltalar de fans vars preferenser fortfarande drar åt debuten och dess närmaste efterföljare. På ”Unseen” lyser den brutala blästerthrashen med sin frånvaro. Istället överflödar skivan av fint utmejslade melodier, i ordets traditionella bemärkelse. Sångaren Peter Dolving ägnar sig rentav flitigt åt – håll i er nu – rensång! Definitivt inte något som vanligtvis associeras med THE HAUNTED, det är tvärtom att direkt utmana publikens vidsynthet. Per Møller Jensen, Göteborgsbandets danske trummis, nog måste även ni förvänta er en inte obetydlig kontrovers med fansen när den här skivan kommer ut?
– Tja, jag inte direkt förväntar mig det... eller jo, det gör jag, erkänner batteristen. Men vi gör inte plattor för att göra någon förbannad eller förvirrad, vi har ingen agenda av det slaget. Men situationen är förstås inte ny för oss, det var samma sak med ”The Dead Eye”. De otrevliga saker jag sett skrivas om den här plattan – det är ett par tre recensioner hittills – påminner om de som dök upp när ”The Dead Eye” kom ut. Jag vet att den plattan fick ögonbryn att höjas. Folk som hade förväntat sig något snabbt, thrashigt med snabba plock blev självfallet besvikna. Men vi kan bara följa våra egna känslor när vi gör musik.   

Oväntat att det var oväntat
”The Dead Eye” är, för den som inte känner till det, THE HAUNTEDs förrförra och femte studioalbum från 2006. Fram tills idag har denna varit bandets klart mest kontroversiella verk, då man även där experimenterade inte minst med melodier på ett sätt som inte föll i god jord hos puristerna. Nu fanns det förstås även en annan falang som entusiastiskt hyllade plattan, och när uppföljaren ”Versus” (2008) manifesterades som ett långt mer traditionstroget THE HAUNTED-verk föreföll även motståndarsidan blidkas.
Nu, emellertid, väljer alltså THE HAUNTED – förutom Per och Peter bröderna Anders och Jonas Björler på gitarr respektive bas, samt Patrik Jensen på gitarr –  att ge fansen ännu en utmaning, och därtill en rejält mycket mer... ja, utmanande sådan. Man kan å andra sidan även vända på resonemanget. Är det något som THE HAUNTED-fansen borde ha vant sig vid under dessa 13 år, så är det att bandet aldrig gör samma platta två gånger.
– Jag tycker definitivt de borde vara vana vid det, instämmer Per. Många journalister talar om för oss att ”ni är den eller den sortens band”, men för oss är det nödvändigt att flytta fram våra musikaliska gränser. Vad thrash beträffar så har vi, uppriktigt sagt, redan haft vår roll att spela för den musikstilen. Det var dessutom en viktig roll, vi har lämnat vårt avtryck i thrashgenren. Varför skulle vi då dröja oss kvar där och trampa vatten? Det naturliga är att röra sig framåt – eller åt vänster, eller åt höger. Vi lägger ingen värdering i den saken, det är inte så att vi anser oss vara bättre människor för att vi övergått till en ny typ av musik. Det är bara det att vi behöver gå vidare.

Vuxna aggressioner?
Ett väntat och i sig logiskt argument. Naturligtvis kommer det inte att ha någon effekt på de som anser att THE HAUNTED inte är THE HAUNTED om de inte låter sig någotsånär lika från de klassiska förstlingsverken ”The Haunted” och ”The Haunted Made Me Do It” (2000).
– För de fans som byggt upp en personlig relation till bandet inser jag att förändringar är svåra att ta till sig. Men när allt kommer omkring borde de kunna ta till sig den här skivan om de ger den lite tid, låter den snurra några extra varv och inte hänger upp sig på brutalitetsfaktorn i BPM-talet. Peter och jag diskuterade den saken i studion, och kom fram till att detta på sätt och vis är den hårdaste platta vi gjort. Inte ifråga om snabbhet, men de nakna känslorna får den att låta hårdare. Inte för att dubbeltrampet skulle vara snabbare, eller för att det skulle vara aggressivare – bara hårdare.
– Vad är förresten brutalitet, filosoferar Per vidare. Vad är aggression? De egenskaperna har vi fortfarande, men när man är ung ger man dem utlopp genom att hoppa upp och ner alldeles röd i ansiktet. När man blir äldre har man andra sätt att visa sin vrede. Den här skivan är fullproppad med vrede av alla tänkbara slag, men den ges utlopp på andra sätt än till exempel SLAYER använder sig av.

Var det lönar sig att leta
Som sina personliga favoriter på ”Unseen” nämner Per ”Catch 22”, ”No Ghost”, ”Disappear” och ”All Ends Well”. Samtliga exempel på hur THE HAUNTED fortfarande går att känna igen rent uppbyggnadsmässigt, medan däremot presentationsformen alltså är en annan. Under omständigheter som dessa brukar artister, som bekant, vara angelägna om att understryka hur spontana och icke-kalkylerade förändringarna är. Per är ett undantag. Han går inte så långt som att säga att THE HAUNTED kreerat sitt aktuella sound utifrån något slags beräkning. Däremot sticker han inte under stol med att den beskrivningen kommer närmare sanningen än att dessa nya idéer uppstått ur tomma intet och utan föregående varning.
– Ofta vet man redan var inspirationen står att finna, vad det är man vill göra. I vårt band börjar man med att prata, med inledande diskussioner om våra visioner. Det var för ungefär 18 månader sedan som de första idéerna började poppa upp. Vi försökte inskränka oss till bara några få konserter för att kunna arbeta, men det tog oss i stort sett hela förra året att bli klara. Vi har hållit oss för oss själva, skrivit i avskildhet och sedan träffats med jämna mellanrum och visat upp våra idéer. Den här gången kom vi fram till att vi ville spela in väldigt organiskt, och spela in alla tillsammans från start till mål. Låtarna skulle ha en stark identitet inbördes. Allihop behövde ha starka refränger, något som fick dem att fastna i minnet. Det skulle vara snärtiga låtar med stark övertygelse från ett heavy metal-band som spelat ihop i många år. Vi behövde använda sången som ledstjärna, istället för att spela riffen och lägga till sången på slutet. Vi fick Peter att komma på sångslingor eller toner för att sedan börja komponera utifrån dem, vilket gjorde stor skillnad. Nu var det inte alla låtarna som kom till på det sättet, men väldigt många av idéerna uppstod så.

Vad hette bandet, sa du?
Av THE HAUNTEDs tre senaste album är således två exempel på uppseendeväckande stilbrott från bandets etablerade stil, med en mer stiltrogen produkt däremellan. En slutsats som då ligger nära till hands är att THE HAUNTED själva inte har mycket till övers för denna stiltrogna produkt, att ”Versus” tillkom främst som en motvillig kompromisslösning. Och mycket riktigt:
– För att vara helt uppriktig så tycker jag ”Versus” föll mellan två stolar. Ingen av oss var riktigt nöjd med den, på något sätt hittade vi inte rätt. Den är cool om man tar den för vad den är. Det var skönt att spela in i ett rum alla tillsammans, men musikaliskt åstadkom vi inte så mycket utan bara trampade vatten. Nya skivan är mer en naturlig utveckling från ”The Dead Eye”. Man kan säga att vi hoppat över några faser i utvecklingen. Förmodligen behövde vi den här extra tiden till att uppamma nog med självförtroende för att göra en sådan här skiva. Viljan och inspirationen har funnits där sedan många år. Många inser förmodligen inte att vi sannolikt skulle ha kunnat göra ”Unseen” för femton år sedan, fast då skulle den kanske inte ha låtit lika övertygande. Det är inte som att vi har levat och verkat i en death metal-bubbla.
När ett mer eller mindre extremt metalband slår in på en melodiösare stig är det oundvikligt att bittra röster börjar tala om kommersialisering. THE HAUNTED är ingalunda något undantag. Att dela scen med alla storsäljande metalcore-uppkomlingar på Ozzfest och liknande har gett THE HAUNTED dumma idéer, lyder oppositionens röst. Men nej. Att vissa fans klamrar sig fast vid det förflutna är en sak, men ovanstående påstående är helt grundlöst, insisterar Per.
– När folk hör att man förändrats utbrister de ”vad i helvete??” De anklagar oss för att ha lyssnat för mycket på det eller det bandet. I mina öron är det ganska lustigt, i de flesta fall har jag inte ens hört någon platta med bandet ifråga. Det är inte så att vi skulle vilja lyssna på de band vi spelat ihop med på Ozzfest, som tycks vara en samlingsplats för dummaste tänkbara skitmusik.

Hellre små än generiska
Här i Sverige är THE HAUNTED om inte jättestjärnor, så dock högt respekterade och ofta omtalade. Hur skulle då trummisen vilja beskriva bandets status utomlands?
– Vi är ett undergroundband. Vi har en del riktigt hängivna fans som verkligen lever och andas THE HAUNTED, men vi är inte något stort band.
Till skillnad från i synnerhet ett annat Göteborgsgäng av extremare slag, sett ur mainstreamperspektiv. Känner THE HAUNTEDs trummis någon bitterhet över att hans eget band inte nått samma mått av framgång som IN FLAMES?
– Det beror på vid vilket tillfälle du ställer frågan. Men visst anser jag att vi förtjänar ett bra mycket större erkännande. Inte bara ifråga om utmärkelser, vi borde ha tjänat pengar på det här. Vi förtjänar mycket mer. Men å andra sidan förstår jag varför vi inte blivit så stora som IN FLAMES. Musiken som vi spelar kan inte nå en så stor publik, den är alltför extrem. Men kanske kan vår nya platta påverka ett långt större antal människor. Det är inte min avsikt att förolämpa något annat band, men THE HAUNTED skriver inte slätstruken musik, vilket är just vad man måste göra för att kunna bli så stor. Så vi lär alltid ha problem i det avseendet. Vi är melodiska, men inte på samma sätt som andra. Vår musik innehåller en hel del oväntade vändningar och kursändringar. Den är inte lika lättlyssnad som IN FLAMES.
Så vad skulle då kunna leda till att THE HAUNTED läggs ner?
– Att vi tappar den kreativa gnistan. Då vore det över.

Vid slutets portar?
Om THE HAUNTED inte är någon särskilt lönsam verksamhet i sig, har däremot Anders och Jonas Björler en potentiellt mycket inbringande födkrok att ta till. Det vill säga återföreningen av AT THE GATES, ursprungligen tänkt att enbart innefatta ett antal konserter under 2008 för att ”få ett avslut” på det postumt geniförklarade pionjärbandets karriär. Ändå kommer AT THE GATES nu att göra ytterligare spelningar under 2011, bland annat på Metaltown, och ingen kan ännu säga vad mer som kan bli aktuellt längre fram. Är Per Møller Jensen alltså nervös för att bröderna Björler eventuellt skulle få för sig att lämna THE HAUNTED för att återuppliva AT THE GATES på heltid?  
– Jag vet inte om nervös är rätta ordet. Om det skulle bli vad de beslutade sig för... tja, livet går vidare ändå. Helt ärligt så oroar jag mig inte för att det ska hända. Jag kan inte föreställa mig att de har något intresse av att börja göra den typen av musik igen. Själv kan jag inte tänka mig att gå tillbaka 18 år i tiden och återgå till det jag gjorde med INVOCATOR. Jag kan inte inse hur de skulle kunna bli tillfredsställda av något sådant. Jag kan däremot inse nöjet med att spela de där låtarna igen, och få erkännande och pengar för det. De fick sannerligen ingenting av någotdera då det begav sig. Har de chansen att återuppleva gamla tider är det helt okej.

Toppen och botten på vägarna
I augusti 2010 inträffade något som för en utomstående borde ha varit en livslång dröm som besannats för THE HAUNTED: att få turnera med idolerna SLAYER. Ändå förefaller åtminstone Per Møller Jensen se tillbaka på den upplevelsen med iögonfallande jämnmod.
– Ärligt talat var det bara ännu en turné, inget utöver det vanliga. Den enda skillnaden var att det var just SLAYER som spelade efter oss varje kväll istället för någon annan. När turnén väl var slut var det inte mer med det. Det var coolt: ”Så där, nu har vi fått turnera med SLAYER också.” Självklart är det häftigt att dela scen med de band som fick oss att själva börja spela. I varje fall fick mig att göra det. Jag var redan en hårdrockare när ”Hell Awaits” (1985) släpptes – jag var nio år gammal då. Det blev en av de skivor som formade mitt liv. THE HAUNTED har spelat med EXODUS, nu har vi spelat med SLAYER – det är bara METALLICA som återstår.
Är det en orealistisk tanke att THE HAUNTED kan komma att öppna för METALLICA?
– För oss är det något näst intill omöjligt. Vi har ingen stor managementapparat i ryggen. Allt vi har är musiken, som talar för sig själv. Jag är stolt över att vårt band kunnat åstadkomma så pass mycket som vi har gjort. Längs vägen har vi tappat en del fans, vunnit en del, och vi har hela tiden lyckats hålla bandets namn aktuellt utan uppbackning från någon stor branschaktör. Det är nämligen något som vi aldrig haft.
Vilket är då Per Møller Jensens bästa turnéminne, om det inte är att dela scen med SLAYER?
– Det som sticker ut mest, utan att jag kan säga vad det berodde på, är Sydkorea förra året. Det var magiskt och jag kommer aldrig att glömma det. Vissa kvällar bara blir det så. En annan gång gjorde vi en spelning i Omaha, Nebraska. Det var på en risig, nedgången klubb mitt ute i ingenstans, men jag kommer aldrig att glömma den heller. Jag såg 45-åriga män gråta av lycka! Ögonblick när man inser sig själv vara kapabel att väcka så starka känslor stannar i minnet.
Och det sämsta?
– Antagligen CRADLE OF FILTH-turnén 2005. Det var ett av lågvattenmärkena i mitt liv. Vi var fullkomligt knäckta. Jag minns inte ens varför vi gjorde den turnén, den var så otroligt pinsam. Att behandlas med sådan otrolig respektlöshet att man känner sig som en ynklig liten myra tar på psyket. Att turnera är jobbigt nog ändå utan att det andra bandets roadcrew ska behandla en som en spetälsk i tre veckors tid. Konserten i Lepizig sög så enormt att jag fick ett utbrott. Jag sparkade omkull trummorna, gick av scenen och vägrade gå tillbaka. Det verkar lustigt nu, men det var det inte då. Utifrån måste det däremot ha sett komiskt ut när jag klev av scenen gråtande och skrikande som ett barn.

Missad massaker
Något som potentiellt kunde ha blivit THE HAUNTEDs värsta turnéminne var då de under 2004 kuskade runt i USA tillsammans med DAMAGEPLAN. Det vill säga samma turné som fick ett så blodigt slut i Columbus, Ohio då en viss Nathan Gale löpte amok med pistol och dödade fyra människor, däribland DAMAGEPLAN-gitarristen och PANTERA-legenden Dimebag Darrell Abbott. THE HAUNTED hade emellertid hoppat av turnén strax före det ödesdigra datumet 8 december.
– Den turnén var i sig ganska cool, minns Per. Vi träffade en massa trevliga människor, stämningen var god och det festades en hel del. Banden som spelade var förtjusta i att festa. Alla var vid gott mod, men vi beslutade oss för att inte medverka vid de sista två gigen för att inte missa flyget hem. När jag sedan klev av planet och min flickvän berättade att Dimebag blivit skjuten... Det går knappt att beskriva vilken fruktansvärd och overklig känsla det var. 
Det återstår att se vilka minnen de fem i THE HAUNTED får bära med sig från det närmast förestående vägnötandet efter releasen av ”Unseen”. Bära eller brista, det är frågan. Befriande kaxigt är det i vilket fall som helst, och det är inte omöjligt att skivan verkligen leder till att en helt ny målgrupp får upp ögonen för THE HAUNTED. Inte för att ”Unseen” skulle vara ”kommersiell”, utan för att den – faktiskt – är svinbra. Så var det sagt.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.