Evergreys vågspel har blivit en triumf

I ett slag försvann tre medlemmar av fem, och EVERGREYs framtid tycktes mer än osäker. Men krisen har vänts till ett segertåg för den slagkraftiga mörkprogens mästare. Det nya EVERGREY har rest sig ur askan och hyllas från alla håll och kanter för sitt förträffliga album ”Glorious Collision”. En överväldigad Tom S Englund berättar mer för Metalcentral.

– Intresset har aldrig varit större, utbrister EVERGREYs front- och huvudman Tom S Englund med lätt misstrogen tillfredsställelse. Det blir mer för varje dag. ”Glorious Collision” har blivit ”Album of the Month” i franska Rock Hard och tyska Metal Hammer. Classic Rock har skrivit om oss för första gången. Responsen från bland annat USA är häpnadsväckande. Vi har uppmärksammats av coola hemsidor som Metal Injection och Decibel Magazine – sådana som aldrig ens kollat åt EVERGREY tidigare. Det är både konstigt och jävligt roligt. Framför allt är jag jävligt lättad!
Den gitarrspelande sångarens känslor är fullt begripliga. Utan överdrift blev de göteborgska prog metal-hjältarnas beundrare kraftigt överrumplade då de i maj 2010 fick besked att tre av bandets fem medlemmar inte längre var medlemmar. Gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl hade ombetts lämna sina platser till förfogande, förre STRATOVARIUS-basisten Jari Kainulainen hade antagit vad han då trodde var ett mer lukrativt erbjudande från annat håll. Kvar på det rykande slagfältet stod alltså endast Tom själv och keyboardisten Rikard Zander. Att återigen få bandet komplett och kurant efter en sådan beta tedde sig på förhand som den kanske största utmaning EVERGREY någonsin ställts inför. Åtminstone för en utomstående betraktare. Inte nödvändigtvis för Tom S Englund själv.

Ingen Tom är en ö
– Jag vet inte om detta skulle vara den största utmaningen. Vi har haft så jävla många utmaningar i det här bandet. Men så mycket är klart som att efter upplösningen av den förra sättningen fanns det ingen uttalad plan att fortsätta som EVERGREY.  Det var inte så att Rikard och jag sa ”fan vad gôtt, nu har vi chansen att starta om som ett nytt band”. Däremot visste jag att jag inte ville fortsätta tillsammans med Henke och Jonas. Det var den enda uttalade planen. Sedan, efter upplösningen, började Rikard och jag skriva, och det var så roligt och naturligt att resten gav sig självt. Vi började inte kontakta andra musiker förrän efter att vi redan hade skrivit åtta-nio låtar.
I teorin vore det också möjligt för samme betraktare att underskatta problemets magnitud. Medlemsbyten är ingalunda något nytt i EVERGREYs historia. Faktum är att den siste av de medlemmar som medverkade på debuten ”The Dark Discovery” (1998), förutom Tom själv, försvann redan 2003. Då var det trummisen Patrick Carlsson som ersattes av Jonas Ekdahl. Nuvarande keyboardisten Rikard Zander ersatte den till SOILWORK försvinnande Sven Karlsson 2002. Kort sagt skulle man kunna hävda att EVERGREY i allt väsentligt är synonymt med Tom S Englund, oavsett hur bemanningen i övrigt ser ut. Emellertid fastslår sångaren bestämt att det är just så han INTE ser på saken. 
– Nej! Det har jag aldrig gjort. Jag har förstått att många anlägger den synen att jag är bandet, men jag tycker själv inte det. Vi har alltid haft bandkänsla i EVERGREY, allt vi någonsin gjort är resultatet av bandarbete. Så när två så tongivande medlemmar som Jonas och Henke lämnade bandet var jag rädd för att även fansen skulle lämna oss. Istället lät det mer som att ”om bara inte Tompa försvinner så är det väl okej”. Jag som hade väntat mig ett ramaskri! Somliga fans uttryckte förstås oro för framtiden, men majoriteten hade attityden att ”vi är bara glada att ni fortsätter”.

Droppen urholkar stenen
Att den förra EVERGREY-sättningens upplösning framstod som så överraskande berodde i hög grad på att den inte föregicks av några tydliga varningssignaler. Inga rykten, inga sjaskiga incidenter, inga mediala utspel. Det är lätt att föreställa sig att någon hastigt påkommen katastrof  brutalt gjorde slut på friden och arbetsmoralen inom bandet.  
– Det är det alla utgår från, bekräftar Tom. Men det var snarare så att inget hände överhuvudtaget. Därigenom utlöstes ett slags apati, medan jag kräver hunger och energi. Det ledde i sin tur till att vänskapen försvann. Förr tyckte vi alla, helt ärligt, att det var vi mot världen. Vi har gått igenom så mycket personligt tillsammans. Sedan kom det privata i skymundan. Vi blev ett businessband, utom när vi någon enstaka gång tog en öl någonstans utanför EVERGREYs domäner. Låt oss säga så här: befinner man sig med bandet på ett femstjärnigt hotell i Sao Paolo utan att kunna uppskatta det – då bör man fundera. Beror det på mig? Eller på dig? Jag var inte villig att riskera vänskapen med Henke. Det var viktigare att behålla den än att bevara bandsättningen intakt.
Den givna motfrågan blir förstås om inte vänskapen sattes i lika hög grad på spel av att den ena vännen sparkade den andra från bandet.
– Det var inte riktigt så det gick till heller. Jag sa till Henke: ”Det är bättre att du säger att du slutar än att jag tvingas säga att du måste.” Han kände samma sak, det här kom inte som en blixt från klar himmel. Jag ringde till honom och sa ”kom hit” så att vi kunde ha ett personligt samtal. Sedan gjorde jag samma sak med Jonas. De förtjänade den där stunden av individuell diskussion. ”Vi slutar spela ihop, du får ha skoj på annat håll.” Vi hade låtit detta fortgå i flera år. Det var som i ett förhållande när du inte längre reagerar på det som är fel, tills du inser att alla känslor dött för länge sedan.

Stagnation
Något som gissningsvis bidrog ganska starkt till den tilltagande liknöjdheten är att EVERGREY i princip upphört att växa sig större. Bandets debut sammanföll gynnsamt nog med att den melodiska metallen som helhet blev en kraft att räkna med efter HAMMERFALLs genombrott. Det tog inte speciellt lång tid för publiken att uppmärksamma EVERGREY som ett på en gång stiltroget och profilstarkt, och inte minst talangfullt band. Bland deras viktigaste identitetsmarkörer märktes den påfallande vemodiga atmosfären och kompositionernas intrikata struktur. Det sistnämnda renderade EVERGREY en stämpel som prog metal-band, fastän bandets musik inte är svårlyssnad på DREAM THEATER-nivå utan i det avseendet snarare kan jämföras med 80-talsband som QUEENSRYCHE eller CRIMSON GLORY.  De fans som upptäckte EVERGREY hänfördes, och bandet tycktes predestinerade att bli ”the next big thing”. Men platta efter platta släpptes, och EVERGREYs status befann sig fortfarande i ett förargligt limbo mellan kultband och etablerade stjärnor. Sedan började ett oblitt öde roa sig med att låta hoppingivande ljusglimtar följas av kallduschar.
– ”Monday Morning Apocalypse” (2006) fick så oerhört mycket skit, suckar Tom. När den släpptes fick vi höra att vi svikit EVERGREYs ideal. Ändå blev den vår bäst säljande platta. Sedan kom ”Torn” (2008), och den sålde också en hel del. Jag hade just börjat tänka att ”kanske är det nu det händer” – och så går skivbolaget i konkurs. Jag trodde att vi kanske kommit över något slags nivå, och så händer detta med bandet ovanpå allting annat.
För ett ögonblick – men inte längre – förefaller Tom ha glömt att han själv betecknat upplösningen av gamla EVERGREY som nödvändig. För att inte tala om att de nya medlemmarna i dagens EVERGREY självklart inte går av för hackor. Basisten Johan Niemann är en aktad ringräv med namn som THERION, TIAMAT, MIND'S EYE och EVIL MASQUERADE i sitt cv. Gitarristen Marcus Jidell kommer närmast från ROYAL HUNT och har därutöver spelat med bland andra JEKYLL & HYDE, THE RING, BRUCE KULICK och – håll i hatten – MEJA. Trummisen Hannes Van Dahl är en skägglös yngling och ett osynat kort, som rekommenderades för EVERGREY av ingen mindre än Snowy Shaw.

Allt kan testas
Det stora förhandsintresset inför ”Glorious Collision” får naturligtvis tillskrivas denna otippade omstrukturering i EVERGREY-ledet. Nu när plattan väl är här står det inte desto mindre fullt klart att detta är det bästa bandet åstadkommit på många herrans år. Från inledande ”Leave It Behind” tar EVERGREYs åttonde studioalbum ett bestämt tag i nackskinnet på åhöraren utan att lossa nämnvärt på greppet under resans hela gång. Däremot hårdnar nämnda grepp lite extra under passagen genom särskilt explosiva krutdurkar som singeln ”Wrong”, ”The Phantom Letters” och ”Free”. Och det låter fortfarande som EVERGREY. Skillnaden mot tidigare verk ligger huvudsakligen i själva tillkomstprocessen, konstaterar Tom.
– Framför allt är det annorlunda i och med att Rikard har ett sådant kunnande. Han tillåter det musikaliska att växa fram till hundra procent innan han hissar eller dissar. Det är en förmåga som är få förunnad. Tidigare var det mer av två facklor som slogs om syret, Henke och jag. Rikard kunde jag ringa och säga ”jag behöver världens sorgligaste pianoparti” – och så fick jag det.
Kommer de nya grabbarna att bidra mer till låtskrivandet på framtida EVERGREY-plattor?
– Marcus bidrog redan nu. ”You” och ”To Fit the Mold” är baserade på riff som kommit från honom och sedan passerat det EVERGREY-ska filtret. För mig är det ointressant vem som utför själva skrivandet. Till och med min fru har varit med och skrivit refrängerna till ”Frozen” och ”Out of Reach”. Idéer får komma från vem och vad som helst.

Inga pessimister
Vad skulle du säga profilerar ”Glorious Collision” gentemot tidigare EVERGREY-verk rent musikaliskt?
– Jag tror två saker. Det ena är att folk upptäcker en gnutta hopp som inte funnits där förut, de inser att EVERGREY inte är nattsvarta. Snarare är vi för smarta för vårt eget bästa. Jag har alltid sett hopp i mörkret. Vår musik handlar inte om att resan slutar i snara eller snitt, snarare leder den vägen ut ur hopplösheten. Det, och något slags nyfunnen melodikänsla, har lett dit vi nu befinner oss.
Tom är ingen vän av musikaliska begränsningar, vare sig stilistiska eller utförandemässiga.
– Det finns bara bra och dåligt. Det är ointressant om själva mediet är gitarr, piano, trummor eller mungiga. På den punkten är vi olika de flesta metallare. De har inställningen att ”klart det ska vara gitarr över högt och lågt”. Och det är klart att vi har det – också.
Som alla band vars musik är, eller uppfattas som deppig tilltalar EVERGREY en publik som fäster stor vikt vid texterna. I fallet ”Glorious Collision” är lyrikens röda tråd (ordet koncept är väl att ta i) inte svår att följa: situationen i gamla EVERGREY i anslutning till splittringen. När Tom S Englund ombeds namnge en personlig favoritlåt på nya skivan tycks just texten spela en viss roll för utslaget.
– ”Frozen” är jävligt klockren. Den innehåller en av de finaste textraderna jag skrivit, om hurdana vi var i EVERGREY mot slutet – fångade i apati och livlöshet. Det är en låt att kolla in om man gillar texter. För mig ligger det inget egenvärde i att folk läser texterna. Jag skriver enbart för mig själv, men jag har förstått att mina texter betyder mycket för väldigt många.

Slutet gott, nästan allting gott
För övrigt har den något ovanliga strategin att rädda vänskapen med bandmedlemmar genom att ge dem sparken fungerat, meddelar Tom. Jonas och Henke, som fortsätter sitt eget samarbete i DEATH DESTRUCTION, har gjort tummen upp för det nya EVERGREYs musikaliska värv.
– Jonas har sagt att han tycker det är grymma låtar, men då var de i och för sig bara på demostadiet. Henke är ju gitarrist och förstås rena gitarrbögen, och han sa att gitarrerna aldrig låtit så bra som nu.
Fallet Jari Kainulainen är lite mer speciellt. Basisten huserar för det första inte i Göteborg, och fick för det andra se sig blåst på den fasta lön som amerikanska KILLING MACHINE lovat honom på villkor att han gav EVERGREY på båten. Numera ingår Jari i forne STRATOVARIUS-kollegan Timo Tolkkis nya band SYMFONIA, men förde fram tills dess en rätt torftig tillvaro. Hans relation med Tom är i nuläget positiv men ytterst sporadisk.
– Senast jag träffade Jari var på Graspop där hans band spelade på en liten scen och jag på en stor scen, konstaterar Tom. Där framgick det tydligt att han ångrade sitt avhopp, men det beslutet grundade sig heller inte på vad han själv önskade. Det var tråkigt det som hände, jag diggade Jari som fan. Men det är inte så att han och jag ringer upp varannan vecka och bara pratar.
Scenen är fortfarande en miljö som den nuvarande EVERGREY-sättningen inte riktigt växt in i. Åtminstone finner frontmannen själv det nya scenariot förvirrande.
– Allt är annorlunda. Jag vet inte var någon håller hus på scenen längre. De andra hade varit med i åratal och jag visste alltid exakt var de befann sig. Vi borde kanske sätta ihop något slags rörelseschema. Det känns som att jag fastnar i Johans bas varenda spelning, han är på fel ställe enligt mig. Men nu ska vi bli ett nytt EVERGREY. Det gamla hör till en svunnen tid, nu måste vi hitta nya vägar. Vissa saker kommer inte att förändras. Alla band har vissa låtar som de måste spela ända tills de läggs ner. Men nu har vi just släppt en platta som fått god kritik, och vi ska sikta in oss på att först och främst spela det nya. Speciellt i USA.

Större än, mindre än
Hur pass stora kan man i nuläget anse EVERGREY vara, ur ett internationellt perspektiv?
– Vi är mindre än METALLICA! Vi spelar på klubbar i hela världen, förutom i Bulgarien och Rumänien där det blir ishallar ibland. I Brasilien talar vi också om större ställen, men i USA och Europa spelar vi på klubbar. Det funkar bra i USA, Östeuropa och Frankrike. Tyskland är ett land där det inte funkar speciellt bra. Vi kan dra 400 pers gången om vi bara gör ett fåtal gigs där, men annars kommer det inte så många. I USA ligger vi som sagt på klubbnivå, men vad som hände där var att vi en gång co-hostade ”Headbanger's Ball” tillsammans med Jamie Jasta och det lever vi fortfarande på i vissa tidningar. EVERGREY har ett rykte som får oss att verka större än vi är. För vi har inte sett några pengar. Det är klart, jag har levt på det här i åtta år nu och jag skulle vara lycklig över att kunna leva i samma omständigheter i åtta år till.
När man frågar en hårdrocksartist, i anslutning till ett nytt plattsläpp, vad den närmaste framtiden bär i sitt sköte brukar svaret vanligtvis innefatta turnerande. EVERGREY 2011 är inget undantag.
– Vi har planerat vad vi ska göra fram till nästa januari. Först ska vi spela i Europa med KAMELOT från slutet av april till slutet av juni. I september åker vi till USA med SABATON, med början på ProgPower-festivalen. Det blir ett ypperligt tillfälle att spela på nya ställen och smörja folk med nytt material.
Toms stämma får ett förtjust tonfall.
– När vi turnerar i USA ska vi ha SABATON som förband! Det säger en del om vår status där. I Europa skulle det ha varit vi som var det givna förbandet till dem. Det är kul, på det sättet kan banden hjälpa varann att gå framåt. Jag tror aldrig jag har haft någon verklig rivalitetsådra. Däremot har jag en väldigt ironisk ådra, och på grund av det har det begåtts många misstag. Exempelvis hävde jag ur mig något kvickt i tv om DARK TRANQUILLITY, och då fick folk genast för sig att jag snackade skit om dem.

Media Underkill
Som Tom S Englund själv konstaterade i inledningen: globalt sett har intresset för EVERGREY aldrig varit större. Kanske är ”Glorious Collision” albumet som får det där förargliga osynliga hindret att raseras och låter bandet ta klivet upp i nästa division?
– Vi räknar alltid med allt och inget. Samtidigt ligger vi i en ständig beredskap på att saker ska hända. Däri ligger människans natur, att hoppas. Antalet försålda ex, innan plattan ens släppts, är uppe i 20 000 exemplar och det är ganska bra i dagens läge.
Många band skulle rentav tycka att det vore en bra siffra för den totala försäljningen.
– Inte vi, tack och lov. Så det är jätteroligt, återtar Tom. Det är därför vi håller på och ger ut musik, för att sälja den. Nästa vecka kommer USA-siffrorna, och någon platta bör vi väl ha sålt även där.
Toms åsikt om svenska massmedia är inte överdrivet positiv.
– EVERGREY säljer rätt mycket i Sverige. Vi får inte det erkännande vi är värda. Det är klart att ett band som MUSTASCH får mycket speltid i radion, medan OPETH inte får det och IN FLAMES inte behöver det. Men det är coolt att vara med i EVERGREY. Vi ligger på en nivå som i varje fall  gör oss accepterade och vi säljer fler plattor än någon idiot som varit med någon gång i Melodifestivalen och bara därför får mer medial uppbackning än vi. Jag anser inte att hårdrocken ska vara tillbakahållen och undanskymd. Jag tycker den är en musikstil som utmärks av kunnighet och som borde spridas åt alla. Då behövs hjälp av media. Snart är hårdrock den enda musikstil som säljer skivor överhuvudtaget. Pop säljer inte skivor längre, den säljer reklamplats. Journalister borde passa sig för att ignorera hårdrocken, så att de överhuvudtaget har något jobb att ägna sig åt i framtiden.
I teorin skulle EVERGREY redan ha kunna nå ut till ett bra mycket större antal fans, med tanke på de befintliga fansens hängivenhet och antalet album band som HAMMERFALL och STRATOVARIUS sålt under samma tidrymd. Det är en uppfattning som Tom S Englund till fullo delar. 
– Men det tror jag förstås att jag skulle ha tyckt även om vi hade sålt en miljon! Är man nöjd, och blir lite småtjock och mätt, så skulle det kanske inte vara lika roligt längre. Framför allt skulle kanske inte musiken bli lika rolig att lyssna på. Det är samma inställning som jag har idag – ”jag kan mer” – men jag kör på på samma sätt som jag gjorde i början. ”Dags att göra en ny platta”... Jag ser fram emot det lika mycket varje gång.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.