Stratovarius - genom nya och gamla trauman

Trummisen Jörg Michaels cancerdiagnos lägger ännu ett till en lång rad dråpslag i STRATOVARIUS turbulenta historia. Men med trettonde albumet ”Elysium” klart för utgivning är keyboardisten Jens Johansson ändå försiktigt framtidsoptimistisk. Och även öppenhjärtig rörande gamla mysterier om fiktiva knivattacker och en sättning som fanns – men ändå inte...

Under en intervju med STRATOVARIUS keyboardist Jens Johansson inför releasen av en ny platta borde förstås nämnda platta vara det första som togs upp till diskussion. Som omständigheterna nu är finns det emellertid frågor i ett mer trängande behov att tas upp. Därmed åsyftas givetvis det aktuella hälsotillståndet hos trummisen Jörg Michael, som drabbats av cancer. Det känns hoppingivande att Jens, enligt egen utsago en riktig hypokondriker, åtminstone inte befinner sig i ett tillstånd av akut panik å bandkollegans vägnar.
– Så vitt jag förstår är Jörg vid ganska gott mod. Han hade faktiskt lite flax med vilken typ av cancer han drabbades av. Den sitter i sköldkörteln och det är inte en av de typer som har sämst prognos. Just nu är han i väldigt goda händer på en nukleärmedicinsk klinik. De ger honom jod, så han får inte duscha mer än tre minuter om dagen och jag tror till och med de samlar upp vattnet efteråt. Han är nämligen radioaktiv! Så nu får han hålla sig i ett rum där de mäter den ungefärliga radioaktivitetsnivån. Lite läskigt, jag vet inte om han lyser också...
Situationen kunde emellertid ha utvecklats långt mer kritiskt. Det var nämligen rena rama bondturen att behandlingen kunde sättas in på ett såpass tidigt stadium, eftersom Jörg inte uppvisade några direkta symptom på sin sjukdom.
– Det här är inte en cancertyp som man direkt känner sig dålig av, förklarar Jens. Jag tror bara att han gjorde en vanlig hälsokontroll och det var ett blodprov som var lite mysko. Läkarna undersökte saken och konstaterade ”jaha, det är bara att operera med en gång”. Det går till så att man rycker ut hela sköldkörteln (som i förbigående sagt är lokaliserad i halsen) och gör biopsier, och från de resultaten väljer man grundläggande behandlingsmetod. Det var tur att det var en av de mindre elakartade varianterna av sköldkörtelcancer, vissa andra typer kunde ha krävt flera månaders behandling. Jörg måste ta hormonpreparat under resten av livet, men jag tror det är gott hopp om att han blir helt frisk.

Go to Hell(oween)!
Som de flesta redan torde känna till var det Jörg själv som mycket bestämt sa ifrån att STRATOVARIUS absolut inte fick dra sig ur den i skrivande stund pågående turnén med HELLOWEEN för hans skull. Vikarierar gör Jörgs tyske landsman Alex Landenburg, som till vardags huserar i AXXIS och även har meriter från AT VANCE, ANNIHILATOR och MEKONG DELTA. Alex är, konstaterar Jens, en trevlig prick och kompetent musiker. De beklagliga omständigheterna till trots föreligger alltså ingen akut hotbild mot bandets, eller Jörgs, överlevnad.
Turnén med HELLOWEEN inleddes i Wien den 26 november – drygt en och en halv månad innan nya STRATOVARIUS-albumet ”Elysium” ges ut den 12 januari. Den som bevistar, eller har bevistat, något av evenemangen före det sistnämnda datumet förutsätts med andra ord inte ha hört någonting alls av den platta med vilken STRATOVARIUS turnerar, undantaget aktuella singeln ”Darkest Hours” och dess B-sida ”Infernal Maze”. Inte vad man kallar ett idealiskt upplägg, men en acceptabel lösning i en rörig situation, förklarar Jens.
– HELLOWEEN-turnén låg i luften åtminstone sedan maj. Då sa deras representanter till oss att den kanske skulle gå av stapeln i augusti. Det fanns inte en chans att vår platta skulle vara klar i augusti! Med ens blev det väldigt kaotiskt – skulle vi åka med HELLOWEEN eller skulle vi åka själva? Sedan insåg HELLOWEEN själva att de måste ändra sina planer, och då öppnades möjligheten igen. De frågade oss: ”Kan ni vara klara i november?” ”Nej”, sa vi, ”i januari”. Men det tänkte vi kanske kunde funka. Det innebar 18 spelningar innan skivan kom ut.
– Så sa skivbolaget till oss ”det kanske går om vi har en bra singel ute”. Då fick vi ju en ny skiftnyckel i kugghjulet. Vi skulle leverera singeln i november, men då måste vi ha en singelmix av låtarna i september eller oktober. Vi fick låta två pers jobba extra för att få det mixat, Mikko (Karmila, STRATOVARIUS gamle trotjänare från ärevördiga Finnvox Studios och som även arbetat med bland andra AMORPHIS och NIGHTWISH) och Matias (Kupiainen, STRATOVARIUS nuvarande gitarrist). Det var bara att gilla läget, ska man få ut en skiva får man helt enkelt bita ihop. Det är förstås lätt för mig att säga, det var väldigt mycket jobb som Matias tog på sig. Han är ung, ambitiös och en arbetsnarkoman. Det blev stressigt för honom, men samtidigt såg han det som en stor grej. Och det lyckades, nu kommer skivan i januari. 

Ett skepp kom lastat
Stressigt blev det även för Jens själv, som i samma veva skulle hinna med att hedra en gammal vän vars kamp mot cancern fått en mer tragisk utgång. Alltså Ronnie James Dio, med vilken Jens spelat i DIO och – för en dag – BLACK SABBATH. Den 7 oktober, på Sweden Rock Cruise, äntrade Jens  scenen för att tillsammans med bland annat medlemmar av LION'S SHARE och sångare som Messiah Marcolin, Jocke Berg, Charles Rytkönen, Johan Hegg, Janne ”JB” Christoffersson, Jim Jidhed, Johan Edlund och Mats Levén leverera Dio-associerade pärlor till den fallne legendarens ära. En magisk, och för många av de inblandades del tämligen blöt afton – och för Jens del som sagt ganska illa tajmad ur jobbsynpunkt.
– Alltid kul att spela de där låtarna. För min del festade jag inte så mycket förrän efter spelningen. Kvällen innan hade jag faktiskt varit uppe till sju på morgonen. Det var en livsviktig singelmix som måste bli klar. Så innan jag hoppade på tåget till Stockholm hade jag fått en halvtimmes sömn. Mer var det inte, så jag sov bort första kvällen på kryssningen. Ja, på natten drog jag väl i mig några bärs... Det var väldigt mycket på gång vid det tillfället – deadline på singeln, många filer, komponenter och bilder som skulle iväg.

På rätt sida om krisen
STRATOVARIUS kan överhuvudtaget knappast klagas för att ha legat på latsidan sedan förra albumet ”Polaris” släpptes i maj 2009. De har befunnit sig på nästan konstant turnerande fot och med respektingivande nit betat av både Europa, Asien och Nord- och Sydamerika under sina färder. Vilket utan tvivel var en mycket vettig sak att göra. ”Polaris” gjordes av ett band med mycket att bevisa och vars framtida status utan att överdriva låg i vågskålen. Plattan var det första som STRATOVARIUS spelade in efter att förutvarande centralgestalten och gitarristen Timo Tolkki överlät rättigheterna till namnet på sina forna medmusiker. Det var knappast givet på förhand att Jens, Jörg, sångaren Timo Kotipelto och relativt nytillkomne basisten Lauri Porra skulle lyckas övertyga fansen att förbli STRATOVARIUS trogna. Timo Tolkki hade varit bandets huvudkompositör och den ende som medverkat på dess samtliga skivsläpp sedan debuten 1989. STRATOVARIUS nuvarande ålderman Timo Kotipelto debuterade med bandet först på fjärde albumet ”Fourth Dimension” (1995), Jens och Jörg på efterföljande megaklassikern ”Episode” (1996). Men det hårda slitet med att befästa det nya STRATOVARIUS trovärdighet från scenen betalade sig. ”Polaris” blev en framgång.
– Det var naturligtvis en viss lättnad, den tillkom ju under rätt kaotiska omständigheter, bekräftar Jens. Med ”Elysium” har vi haft mer tid på oss. Det låter kanske konstigt att säga så när det bara är frågan om åtta månader. Men ”Polaris” gjorde vi på sex veckor. Då hade vi heller inget skivkontrakt, det var mer av kniven mot strupen.

Spöade Guns N' Roses... eller?
Musikaliskt innebar ”Polaris” en återgång till den snabba, melodistarka power metal som förknippas med STRATOVARIUS mest klassiska era. Vilket otvivelaktigt bidrog till albumets popularitet, då det mer nersaktade och tungsinta stuket på föregångaren ”Stratovarius” (2005) fått ett oreserverat tummen ner från publiken. Enligt Jens uppvisar ”Elysium” en liknande släktskap med vad de allra flesta betraktar som bandets guldålder.
– Ja, alltså 1995-98, och då tänker jag mer på arbetstakten. Materialet är nog betydligt mer progressivt. Men alla arbetar väldigt målmedvetet, och det var samma sak på den tiden. Sedan förra plattan släpptes har vi åkt jorden runt och samtidigt satt ihop en skiva till. Det är ganska mycket för oss, vi har varit halvlata de senaste tio åren. I slutet av 90-talet var det ju världsturné och ny platta varje år som gällde, och det är lite den känslan vi har nu också. Det har ju varit en del sommarfestivaler för oss i år med, precis som i fjol. Men nu är vi i alla fall klara med skivjäveln.
Det var i februari som STRATOVARIUS först började sätta ihop nämnda skivjävel, berättar keyboardisten vidare. Arbetet ägde som redan nämnts inte rum under en sammanhängande period. Avbrott gjordes för bland annat en tripp till Kina och spelningar på sommarfestivaler – däribland Sweden Rock Festival. Det sistnämnda blev något av en succé mot alla odds, då STRATOVARIUS speltid sammanföll med hela evenemangets finalakt och stora dragplåster GUNS N' ROSES. Uppslutningen till sleazeikonernas konsert fick emellertid uppleva ett inte föraktligt läckage till STRATOVARIUS. De senare började nämligen spela på planenligt klockslag, medan GUNS N' ROSES intog scenen först cirka 40 minuter efter utsatt tid. Till publikens begripliga, och explicit uttryckta missnöje. Att höra cirka 20 000 personer bua i kör är en imponerande upplevelse, kan det meddelas dem som hade ”oturen” att inte vara där.
– Faktum var att vår utsatta speltid var efter att GUNS N' ROSES skulle ha börjat spela. Vi headlinade Sweden Rock Festival, ironiserar Jens förtjust. Jag tyckte nog också det verkade som att vår publik växte efter att de väl drog igång. Folk gick dit och kollade och kom sedan i drivor tillbaks. De undrade ju vad tusan GUNS N' ROSES höll på med. Jag skulle inte ha något emot att spela samtidigt som dem igen. Bästa tänkbara matchning! Ingen kastade flaskor på OSS, ingen klagade på att VI var latmaskar.

Hets
Periodvis är det inte långt ifrån att Jens flåsar av ren fantomstress när han skildrar de utståndna vedermödorna kring tillkomsten av STRATOVARIUS trettonde studioalbum.
– Nu är inte Tolkki med längre. Innan han slutade förlitade vi oss på att han skrev och försåg oss med material. Nu är det en fjärdedels arbetsbörda för var och en av oss låtskrivare. Det var stressigt, men alla vet vad de ska göra. Vi är som de sju dvärgarna, var och en vet var den ska börja hacka. Det avgörande momentet var i april när vi repade, innan vi spelat in så mycket som en gemensam demo. Vi hade hyrt en stuga på ett ställe som heter Sotkamo. Det är en skidort nära finsk-ryska gränsen där de även arrangerar en festival. Vi hade kanske 20 låtar. Alla idéer som lät för konstiga, och allt som inte hade någon förkämpe som sa ”det här är bra”, sorterade vi bort. Som gammal räv vet man vad som har potential och inte. Efter det gick det mer som på räls.
Vilket inte ska tolkas som att även resten av arbetet, företrädesvis då själva inspelningen av skivan, utfördes på gammalt sätt med alle man på plats i samma lokal.
– Det där var enda gången vi faktiskt lirade tillsammans. Nuförtiden jammar man inte i studion längre, tyvärr. Det första man måste göra är spela in trummor och så vidare. Sedan ändras det när skivbolaget ringer och vill ha en singel till november. Då måste man göra tre låtar helt klara först, påminner sig Jens mörkt.

Votering utan kvotering
Ett av de mest frappanta inslagen på det färdiga albumet är titelspåret ”Elysium”, författat av Timo Tolkkis ersättare Matias Kupiainen. Med sina dryga 18 minuters speltid är detta den utan motstycke mest voluminösa komposition som förekommit på en STRATOVARIUS-platta.
– Det tyckte jag var kul, att ha med ett sådant jättesjok till låt, menar Jens. Den långa låten var förresten den första jag hörde i demoform. Det var i januari eller kanske till och med redan i november 2009. På sätt och vis är den fröet som gav upphov till hela skivan. Två av mina låtar kom med, ”The Game Never Ends” och ”Move the Mountain”. Jag låg på latsidan den här gången. Matias har däremot haft mycket att säga till om. Han skrev 45 minuter musik, och Lauri skrev 30 minuter.
Du mäter alltså hur mycket musik som finns att tillgå i minuter, inte låtar?
– Ja, det är en yrkesskada. Man borde ge kunden 55-60 minuter musik. Är det mindre lurar man den. Å andra sidan kan det bli tungt att lyssna på. Vi kunde ha gjort en skiva på 60 minuter, jag tror det blev 52. Där har vi också ett övervägande som får göras. Man måste tänka på den där stackaren som vill lyssna igenom hela plattan som ett konstverk. Självklart finns det en del som bara lyssnar på en enda låt på sin Ipod, och världen i stort går väl mer och mer åt det hållet.
Dagens STRATOVARIUS har även ett delikat problem att ta hänsyn till som knappt ens förekom på banddiktatorn Timo Tolkkis tid: vilka och inte minst vems låtar som kvalificerar sig för en plats på albumet.
– Oja, det är ett klassiskt diskussionsämne, bekräftar Jens småskrattande. I slutänden blev det så att efter repningen tog vi alla kandidater och gjorde en omröstning. En av mina röstades bort, alla har olika smak. Jag kom på idén att man inte skulle kunna rösta på sina egna låtar, men de andra fattade inte vad jag menade. Metoden är demokratisk, men kanske inte idealisk. Nästa gång ska det gå mer seriöst till, men på något sätt utkristalliserade det sig ändå.

Inte sälja skinnet...
Helt bergfast övertygad om att allt ordnat sig till det bästa verkar keyboardisten ändå inte.
– Vad jag gärna skulle ha sett var att vi haft kanske 28 låtar till att börja med. Det skulle ha tagit oss ett halvår till. Gör man en skiva ska man egentligen ha två timmars musik från början och sedan kapa ner till 50 minuter, men nu hade vi bara sju och en halv månad på oss. Men det blev okej ändå. Det fanns att ta av. Vi tycker det här blev bra, men vi får se vad alla andra säger. Jag vet faktiskt inte vad folk ska tycka om det, tillstår Jens fundersamt.
En inställning som ter sig oväntat reserverad för någon som talar om sin just färdiginspelade platta. Enligt traditionen borde klaviaturvirtuosen ha lovsjungit ”Elysium” i alla tonarter och kallat den ”det bästa STRATOVARIUS någonsin gjort”.
– Nej, nej, protesterar Jens. Jag är gammal nog för att veta vad folk säger om man gör så. Det var så här man gjorde skivor förr, alla bara skrev och när utrymmet var fullt så släppte man det. Vi har inte gjort någon research, som att ”ska vi rikta in oss på målgruppen 18-20 år och ha ett hip hop-parti i mitten av den här låten”.  Vi samlade bara allt vi hade i en stor hög. De bästa skivorna som jag själv gillar är det inget planerat med.
Sammanfattningsvis är det alltså en mer progressiv och bombastisk, men fortfarande STRATOVARIUS-lik upplevelse vi har att vänta av ”Elysium” enligt Jens – och om låtarna på den ovannämnda singelreleasen är något att gå efter. Inom en snar framtid vet vi säkert.

Om separerade parter
Två och ett halvt år efter hans egen sorti från STRATOVARIUS fortsätter Timo Tolkki att engagera sig i nya projekt med koppling till bandet. Det senaste är förstås de helt nystartade SYMFONIA, ”supergruppen” som även inkluderar klassiske STRATOVARIUS-basisten Jari Kainulainen (fram till i våras medlem av EVERGREY), sångaren André Matos (ex-VIPER, ANGRA, SHAMAN), trummisen Uli Kusch (ex-GAMMA RAY, HELLOWEEN, MASTERPLAN) och keyboardisten Mikko Härkin (MEHIDA, ex-SONATA ARCTICA, KOTIPELTO). Däremot talar inget i dagsläget för att det någonsin blir något av PROJECT STRATO, den omtalade återföreningen av den STRATOVARIUS-sättning som spelade in bandets tredje platta ”Dreamspace” (1994) för ett tänkt album betitlat ”Return to Dreamspace”. Man skulle kunna tänka sig att Tolkki tappat intresset för ett projekt som uppenbart startades främst som en provokation mot det nutida STRATOVARIUS. Fastän gitarristen själv gett sina ex-kollegor tillåtelse att hålla liv i bandnamnet, blev han knappast hänförd då de begagnade tillåtelsen.
– Han lämnade STRATOVARIUS 2008 och var arg på oss för att vi fortsatte, instämmer Jens. Ett tag skulle han bara smutskasta oss, han höll till och med på med en bok i samma stil. Men 2009 tror jag att han äntligen fattade, och frågade sig själv ”vad fan är det jag håller på med”. Nu skriver han istället på en annan bok som ska vara rätt bra. Den är mer filosofisk och berättar bara om hans barndom.    

En gång för länge sedan...
I nuläget framstår STRATOVARIUS rentav som stabilare än någon gång tidigare under 2000-talet, en period då bandet vid åtminstone tre tillfällen framstått som seriöst nedläggningshotat. Den utan motstycke mest bisarra epoken i dess historia inleddes 2003, efter att STRATOVARIUS landat ett rekordstort miljonkontrakt med Sanctuary – som för övrigt undertecknades med älgblod (!) Tolkki förkunnade via bandets hemsida att med 95 procents säkerhet skulle tre, icke specificerade, medlemmar bytas ut. Kort därpå introducerades en ny line-up bestående av Tolkki själv, Jens och Jari Kainulainen, förstärkta av sångerskan Katrina ”Miss K” Wiiala och Jens bror, HAMMERFALLs Anders Johansson, på trummor.
För en mycket stor del av STRATOVARIUS trogna fans var det bokstavligen hat vid första ögonkastet på Miss K, då den nya vokalissan av okänd anledning var nedsmetad med blod på presentationsfotona. Det gjorde inte saken bättre att Tolkki gjorde obestämda men illavarslande uttalanden om musikaliska förändringar på ett kommande STRATOVARIUS-album med den tvetydiga titeln ”Popkiller”. Skivbolaget anklagade Tolkki för kontraktsbrott och krävde att en förskottsbetalning på en miljon euro skulle betalas tillbaka. Anders Johansson hoppade av lika snabbt som han kommit, varpå Tolkki i sin tur tillkännagav att trummisen fått sparken. Något senare tillkännagav gitarristen på STRATOVARIUS hemsida att han börjat höra röster, sannolikt tillhörande Jesus. Upplysningen åtföljdes av ett foto av en bloddränkt Tolkki.

Japp, det var båg!
Den 28 februari 2004 framträdde STRATOVARIUS nominellt upplösta klassiska sättning, för att fullfölja ett kontrakt, på Piorno Rock-festivalen i Spanien. Tolkki var då fullkomligt dyngrak och blev själv nerpissad (!) av Jens inför publikens ögon under pågående spelning. Följande dag fick Tolkki uppsöka sjukhus efter att ha knivhuggits i armen av en okänd vettvilling. Tolkki förklarade efter detta att han var osäker på om han ville fortsätta med STRATOVARIUS. Men bandet överlevde, och den klassiska sättningen återförenades officiellt för att därpå spela in ”Stratovarius”.
Idag tillstår Jens Johansson utan krus att hela denna absurda härva verkligen var exakt vad ett antal dåtida skeptiker beskyllde den för att vara: en häpnadsväckande utstuderad pr-bluff. Fast inte helt och hållet.
– Det var mycket marknadsföring. Anders och Tolkki kommunicerade mycket över nätet – två sjuka själar fann varandra! Men många av grejerna kom Tolkki på själv. Bilder med blod – vad fan var det om, liksom? Historien om att han blev knivskuren var helt fabricerad. Vi fick mail från honom där det stod ”så här ska vi göra nu”. Den finska motsvarigheten till ”Se & Hör” var inblandad. ”Jag ska bli knivskuren i Spanien”, sa Tolkki, ”vi blir miljonärer.” Han hade till och med googlat cancerläkare i Spanien som skulle ha bandagerat armen på honom. Nästa morgon var han på stratovarius.com med blod i nyllet, och pratade om kabbalan och att ”Madonna har talat till mig”... Jag försökte lugna ner honom så gott jag kunde. ”Du kan inte hålla på så här”, sa jag. ”Du ska ju bli knivskuren om några veckor!” Men han svarade bara ”du oroar dig för mycket. Det har gått bra hittills”. Och så drev han igenom alltihop.

Det kunde slutat annorlunda
Varken Timo Kotipelto eller Jörg Michael visade någon uppskattning för dessa bisarrerier, eller  insåg exakt var plojen tog slut och allvaret började. Kanske inte helt oväntat, eftersom den avkylda atmosfären mellan dessa båda och Tolkki inte var något påhitt. I själva verket, förklarar Jens, var det inte helt självklart att STRATOVARIUS temporära tidningsankesättning skulle bli just temporär.
– Tekniskt sett var Anders verkligen med i bandet några veckor, och Miss K med. Kotipelto och Jörg ställde sig väldigt frågande till hela grejen, de ville inte ha något med den att göra. Det var mer eller mindre bara jag och Tolkki som var med på det. Jag tror att när vi skrev på det där kontraktet med Sanctuary 2003 så retade sig Tolkki på Kotipelto och Jörg på riktigt. Han ville nog verkligen ha med en tjej på sång och en ny trummis, jag tror att det var hans önskedröm. Skulle det ha blivit så att den sättningen blivit varaktig så hade nog inte Tolkki haft något emot det. Kotipelto och Jörg förstod ingenting. Tolkki körde hela det här racet hemifrån soffan. Vi hörde ryktena om knivskärningen, och att han skulle ha kört ner en hyrbil i en vulkan. Det här var innan jag visste om att Tolkki hade en sjukdom. Jag trodde att han fortfarande var samma polare som jag haft i tio år och som bara hade en massa helsjuka idéer. Så jag sa till honom: ”Bara kör på.”

Mycket skrik för lite ull
Sanningen om Tolkkis hälsotillstånd uppenbarades för keyboardisten knappt ett par månader efter den arrangerade spanska knivskärningsincidenten. I april 2004 lades Tolkki in på sjukhus för att skrivas ut först följande månad. Diagnos: manodepressivitet.
– Det var just som vi skulle spela in ”Stratovarius”. Jag for till Finland bara för att få höra att Tolkki var på sjukhuset. Och efter inspelningen gick det ett år innan skivan blev mixad. Det kändes tungt att spela live då. Tolkki hade insett att han var sjuk och kände sig dum.
Naturligtvis blev ingenting bättre av att fansen, som redan nämnts, reagerade synnerligen negativt på ”Stratovarius”. Efter alla spektakulära skriverier och föregivet marknadsföringsvänliga dårskaper fann publiken ändå det nya sound som bjöds på plattan, med lägre genomsnittstempo, färre keyboards och en svartare atmosfär, vara torftigt och tämligen småtråkigt. En uppfattning som Tolkki numera säger sig dela. Ett snöpligt slut för ett projekt för vilka de ursprungliga visionerna varit mer än storslagna, enligt Jens.
– Jag tycker i och för sig skivan är helt okej, men den släpptes vid ett tillfälle då skivbranschen hade problem. Vi hade gått och bara väntat på vad som skulle hända i två år, hade plattan släppts ett år tidigare hade det nog gått bättre. ”Stratovarius” var ett utslag av storhetsvansinne. Vi hade nytt skivbolag, hade fått en djävulskt stor budget – tanken  var att ”nu ska vi ta steget ut till de stora massorna och bli nya METALLICA”. Det kunde ha gått, men skivan kom ett år för sent. Vid det laget var Sanctuary på gränsen till bankrutt.

Försoningar
En tid efter releasen av albumet följde som ett sista besynnerligt efterspel till hela cirkusen att Tolkki lät avskeda Jari Kainulainen från STRATOVARIUS. Trots Tolkkis alltmer omskrivna labilitet hade ingen egentligen förutsett just den händelseutvecklingen. Jari var den som varit med i bandet längst av alla näst Tolkki själv, och den trygge, sympatiske och björnlike basisten var dessutom den ende som i stort sett hållit sig utanför alla de kontroverser och spektakel som härjat STRATOVARIUS. Någon egentlig förklaring till Jaris avhysning har aldrig getts, och Tolkkis nuvarande förhållande till sin gamle vän är uppenbart inte alltför negativt då de båda sammanstrålat i såväl PROJECT STRATO som SYMFONIA.
– Det där kom på höjden av en av Tolkkis maniska episoder, innan han fick litium för symptomen, förklarar Jens. Tolkki sa till oss att ”antingen får ni göra er av med Jari eller mig. Jag vill inte träffa honom mer i hela mitt liv”. ”Jaha”, tänkte vi, ”Jari får väl sticka då.” Men jag tror inte att Jari är långsint av sig, en så godmodig och glad prick som han är.
Därmed kanske viss rätsida har getts över ett omskrivet men till stora delar mystiskt kapitel i STRATOVARIUS historia. Åtminstone tills, eller om, Timo Tolkki skulle vilja dementera något eller några av sin forne bandkollega Jens Johanssons uttalanden. Åtminstone i nuläget verkar Tolkki och det nuvarande STRATOVARIUS tämligen nöjda med att möta framtiden var och en från sitt eget håll, utan ytterligare utspel och pajkastningsdueller. Återstår bara att se hur länge detta lyckliga tillstånd varar.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.