Treat - Tillbaka för att leverera en nådastöt av rang

"Comeback" är ett ibland inte helt lättdefinierat ord inom underhållningsbranschen i allmänhet och musikvärlden i synnerhet. Att säga att melodirockarna i TREAT gjorde comeback i och med 2006 års återförening och sommarturné är knappast fel, men inte heller känns det galet att använda nämnda term i samband med "Coup De Grace", Stockholmarnas första fullängdare på 18 år. Således två olika, men inte desto mindre sammanbundna, rentréer. Att gitarristen, tillika bandets ständigt fasta punkt, Anders Wikström har mycket på lager att berätta kring främst den sistnämnda återkomsten är lika självklart som att Metalcentral är väldigt intresserade av vad han har att dela med sig.

Aktuella - och utmärkta - släppet "Coup De Grace" är visserligen inte första gången på denna sida millennieskiftet som man har kunnat höra nytt TREAT-material. Redan på samlingen "Weapons of Choice" från 2006 serverade bandet två helt färska nummer, "I Burn for You" och "Go!", vilka båda lät som klassisk TREAT i en mer nutida förpackning. Därmed fick fansen upp aptiten inför ett helt album och rimligen skulle man kunna tro att detta även återfanns på bandets "ska göras"-lista efter den lyckade nystarten. Anders Wikström menar emellertid att skapandet av "Coup De Grace" inte direkt var en självklarhet från den stund man bestämde sig för att köra igång igen.
— När vi återbildade bandet och släppte "Weapons of Choice" med de två nya låtarna så visste vi inte riktigt vad vi hade för målsättning annat än att vi ville spela tillsammans igen och även få ut det gamla materialet till en ny publik, som kanske inte var med förr. Sedan återutgav vi även vår debut "Scratch and Bite" och spelade in en DVD från (2006 års) Firefest och 2008 sa vi till sist att "antingen gör vi en ny platta eller så lägger vi ner!". Det beslutet kunde vi inte riktigt ta 2006, men vid den här tidpunkten kände åtminstone jag att det var dags att antingen sätta igång eller låta det vara helt. Det var även viktigt att det skulle bli en platta som är skapad med full entusiasm, alltså inget halvdant som vi släpper för sakens skull, utan något som skulle komma att bli en viktig del av vår diskografi och representera hur vi låter idag.

Det var således en fokuserad kvintett som åtog sig uppgiften, av vilken det färdiga resultatet dock krävde sin nödvändiga tid innan det till sist kunde nå de förväntansfulla fansen.
— Det var en ganska lång process ja, intygar Anders. Vi satte igång med att skriva låtar nästan direkt och började testa och repetera dom hösten 2008. Inspelningen startade först i maj året därpå och vi höll på med den av och till under ett halvår, då alla i bandet även är upptagna med annat till vardags. Plattan blev i och med mixningen helt färdig efter jul. Vi hade vissa förhoppningar om att kunna släppa plattan redan någon gång förra året, men det var nog lite väl positivt tänkande från vår sida. Dessutom, har vi nu varit borta från skivdiskarna i 18 år är ju några månader hit eller tid inte så mycket att orda om!

En underliggande mening?

"Coup De Grace" betyder som bekant nådastöt, vilket kan innebära ett barmhärtigt tagande av en allvarligt sårad människas eller djurs liv eller mera metaforiskt stå för den händelse eller tidpunkt som utgör det definitiva slutet för något. Med den sistnämnda innebörden i åtanke är det inte särskilt svårt att börja fundera kring huruvida albumets rätt laddade namn just är menat att representera det sista vi får höra från TREAT i studioväg?
— Det ligger egentligen lite svart humor bakom valet av den titeln, förklarar gitarristen. Det finns genom rockhistorien en hel del plattor som har haft rätt udda titlar och vi ville egentligen inte ladda namnet för hårt, men sedan när vi tänkte på konceptet kring uttrycket så tedde det sig väldigt passande, på något vis. En platta ska ju ha en titel och vi ville ha något som inte är typiskt hårdrocksljudande; jag kan inte riktigt exakt säga varför vi valde just det här namnet, men det är kul om det skapar en del tankar och funderingar hos folk...
— Om "Coup De Grace" då är tänkt att bli den sista skivan vi släpper? Tja, jag har faktiskt inte kommit så långt i de funderingarna. Jag försöker alltid hålla mig till nuet, men det går åtminstone att konstatera att det för oss nuförtiden är ett ganska stort företag att göra en ny platta, då vi som ett band inte lever på att göra musik, som en gång i tiden. Jag skulle vilja känna hur det känns om ett tag från och med nu innan jag kan svara på en sådan fråga, men skulle vi nu när vi drar ut och spelar live framöver känna oss inspirerade så kan det säkert finnas en fortsättning, men jag kan inte lova något just nu. Vi har inte lagt upp någon slags femårsplan för det här utan vi vill se var vingarna bär först.

Det förflutna möter nuet

Soundet på den av Anders Wikström producerade "Coup De Grace" skulle enkelt kunna beskrivas som gamla, goda och klassiska TREAT á la "Dreamhunter" (1987) och "Organized Crime" (1989), fast med en tydligt modern touch, inte minst vad det gäller gitarrljudet. Som nämndes ovan stämmer detta även väl in på de två nya låtar som ingick på kompilationen "Weapons of Choice", så skulle man därmed kunna se dessa som en slags riktlinje som fanns under skapandet av den efterföljande fullängdaren?
— Tja, åtminstone i "I Burn For You", kan en besläktad tanke skönjas, medan "Go! är mer fartfylld fast samtidigt rätt poppig i sin framtoning. Vad vi ville göra den här gången är att hitta ett lite mer episkt språk i låtarna, även om de inte var så långa. Detta för att få mer tyngd i dom, vilket jag tycker att vi har lyckats bra med; vi har kombinerat det gamla meloditänkandet och de stora refrängerna med just en ganska betydande tyngd i låtarna. Nu när vi spelar det nya så känner vi att detta var ett väldigt bra vägval för oss. Det var alltså inte direkt så att vi bestämde oss för att platan skulle låta precis som "I Burn for You", men låtarna skulle gärna ta avstamp därifrån, menar Anders.

Håller du med om slutresultatet låter som klassikerna "Dreamhunter" och "Organized Crime" fast med en uppdaterad produktion?
— Vi sa just hela tiden när folk frågade om hur plattan skulle komma att låta att det skulle bli en slags mix av "Dreamhunter" och "Organized Crime", men att det även skulle komma in en ny faktor i det hela, som är helt omöjlig att komma från. Vi har ändå 18 år mer livserfarenhet sedan sist, musik har kommit och gått, man blir influerad av andra saker under vägens gång och så vidare. Vi ville definitivt inte lämna vad vi gjorde en gång genom att byta stil på något sätt, då hade det inte varit TREAT längre. Sedan ville jag framför allt skriva låtar som Robban (Ernlund, sång) känner sig bekväm med att sjunga och känner att han kan leverera bra. Då blev det helt enkelt det här som du hör nu, vi hann inte analysera det direkt utan kände helt enkelt att de här låtarna kan vi bra, de passar oss, de vill vi spela live. Vidare finns det ju även en del låtar på plattan som flörtar mer tydligt med 80-talet än andra och låter i princip exakt som gamla TREAT, fast generellt känner jag precis som du säger: Att det är en blandning av det gamla fast med en mer modern touch inbakad där.

Snackar man svensk, melodisk hårdrock anno 80-talet nämns ofta TREAT och de inte helt okända EUROPE i samma andetag, inte minst ett konkurrensbetonat sådant. Därmed känns det inte helt långsökt att år 2010 göra en jämförelse mellan "Coup De Grace" och de alster Upplands Väsbys söner har gett ut sedan deras återförening 2004. Det behövs, rent objektivt, knappast någon djupare analys för att kunna konstatera att TREAT med sin aktuella skiva har hållit sig betydligt närmare det sound de en gång slog igenom med än deras kollegor gjorde i sitt fall på i varje fall "Start from the Dark" (2004) och "Secret Society" (2006). När denne skribent påpekar detta för Anders har han följande att säga:
 — Det finns ett visst varumärke kring namnet TREAT som vi inte ville rucka på och vi vill heller inte ta avstånd från vad vi gjorde på 80-talet. De som gillade det ska kunna gilla den här plattan också, men samtidigt var det aldrig så att vi sa att "så där och det där kan vi inte göra, det är inte gamla TREAT". Eftersom jag även har producerat plattan kan jag även tala från den stolen; den här skivan är ju trots allt inspelad på ett lite annat sätt än man gjorde på 80-talet. Till skillnad från då kunde vi i bandet denna gång jobba ganska mycket på egen hand i och med att man numera spelar in väldigt mycket med datorer. Fördelen med det är att man kan göra en väldigt bra produktion, fast inte till de skyhöga kostnaderna som i annat fall är ett faktum om man jobbar under en så lång tid som vi faktiskt gjorde. Samtidigt tycker jag även att det är ganska skönt att ha en del modernare varianter att göra saker och ting på, saker man med fördel också kan använda sig av i en TREAT-inspelning. Så ett lite mer modernt tänk skadar absolut inte om man ska göra en bra produktion idag.

Texter som är färgade av livet

Gällande plattans texter kan man även på det området märka en slags symbios mellan gammalt och nytt. "All In" och "Tangled Up" är det oförfalskade party-TREAT som man har lärt känna från klassiska dängor som "Rev It Up" och "Party All Over" (hepp!) medan kompositioner som "The War is Over", "Papertiger" och den bombastiska "Skies of Mongolia" klart pekar mot den textmässiga mognad som albumets pressutskick nämner. Anders redogör gärna närmare för denna utveckling.
— Jag vill inte påstå att jag här har tangerat några Bob Dylan-texter på något sätt, men tidigare hade vi ofta rätt endimensionella texttankar och såg världen runtomkring oss på ett mer oskyldigt sätt, men det har ju hänt en hel del sedan dess. Vi är föräldrar idag och har helt andra tankegångar kring vad som händer där ute. Då blir det lite svårt att bara stänga igen allt det och enbart köra partyvägen i varje låt, det skulle bli väldigt enahanda. "Papertiger" till exempel, handlar för mig om all den fruktan som många går och bär på och som man lätt skulle kunna bli av med om man bara vågade släppa taget om vissa saker och ting. Folk är rädda för så mycket som kan hända i livet, vilket gör att de istället stannar upp i det och inte kan gå vidare, vilket då är det den texten kretsar kring. Sedan har du balladen "A Life to Die For", som handlar om att man har hittat sitt livs kärlek och vågar säga det rakt ut, snarare än det mer typiska temat att man letar efter en tjej för kvällen. Det är ett vuxnare sätt att hantera en lyrik på, men sedan finns det även låtar som är helt fiktiva, som "Skies of Mongolia", vilken är en story, en drömsk idé om att spela på ett ställe där man aldrig har varit. "The War is Over" handlar å sin sida om ett dåligt förhållande som man måste bryta sig loss ifrån och är skrivet på ett sätt som vi inte hade formulerat oss på 1988 eller så. Idag använder jag mig mer av metaforer, väver in en berättelse i ett annat ordval och så vidare.

En tillbakablick - och eventuella framtida sådana

"Nytt och gammalt" är som synes ett rätt centralt ämne i denna artikel. På den linjen fortsätter vi när jag ber intervjuobjektet om en tillbakablick på TREATs ovannämnda förstlingsverk "Scratch and Bite" från 1985 och vad han känner för den idag, 25 år senare och ställt bredvid ett helt färskt alster.
— Den har helt klart sin egen charm än idag, men den är ju samtidigt väldigt naivt producerad. Jag menar, vi var ju så unga när vi spelade in den och visste inte riktigt hur man skulle få till ljudet ordentligt i studion, vilket delvis berodde på att vi vid den tidpunkten inte hade någon längre liveerfarenhet som band. Vidare var vi heller inte så hemskt duktiga på att lira då, vilket visserligen inte alltid är någon nödvändighet för att skapa bra musik, men hade vi gjort en sådan debutplatta idag hade den inte alls låtit på samma sätt. Men dess egen lilla prägel kvarstår som sagt fortfarande och sedan har förhoppningsvis själva låtarna stått sig och varit det som förenat det hela.
Du nämnde tidigare återutgåvan av "Scratch and Bite" som ni 2008 släppte i en ny, fin förpackning tillsammans med en bonus-DVD. Finns det några planer på att ge fler av era tidigare album samma behandling?
— Universal återutgav ju "Dreamhunter" och "The Pleasure Principle" (1986) redan 2001, så det som befinner sig på tapeten härnäst är i så fall att ge ut en bra utgåva av "Organized Crime", då det är den som är kvar av de klassiska plattorna. Den vet jag dessutom att väldigt många frågar efter, så det blir nog vårt nästa projekt på det området. Eventuella bounslåtar som kan hamna på den? Tja, "Still in Heaven" som är med på "Weapons of Choice"-kompilationen var ju en överbliven låt från "Organized Crime" och ärligt talat finns det inte så mycket osläppt material kvar från den perioden. Men vi får väl se vad man kan gräva fram i bonusväg, någonting extra ska det ju bli.

Årens lärdomar och en påstådd "konflikt" som vägrar slå sig till ro

Anders har under åren som TREAT varit nedlagt som bekant inte legat på latsidan, utan fortfarande hållit sig väldigt upptagen inom musikbranschen. Inte minst med låtskrivande och producerande av andra framgångsrika artister tillsammans med kollegan Fredrik Thomander under namnet Epicentre. Summan av dessa erfarenheter borde gissningsvis ha varit en nog så viktig kugge för gitarristen under arbetet med TREATs senaste verk, så jag frågar honom om just detta.
— Även förr i tiden så var jag väldigt involverad i produktionen av våra plattor, även om jag egentligen aldrig var titulerad producent. I och med att jag då även gick den vägen sen mer professionellt så var det väldigt naturligt att jag skulle sköta detta på den nya skivan, jag vet trots allt hur det här bandet ska låta, konstaterar Anders med ett kort skratt.
— Men visst, det finns absolut väldigt mycket delar i det tekniska förfarandet i skapandet av den här plattan som jag inte hade kunnat göra om jag inte hade haft de här åren med mig, då jag har jobbat med andra artister. Sedan är det möjligt att jag har fått med mig många influenser från andra artister som jag inte ens är medveten om finns där, men som jag tar med mig in i ett sådant här projekt.

TREATs närmaste framtid ser onekligen ljus ut, med en ny och från de flesta håll kritikerrosad höjdarskiva och en given turné som följer på den där man åter ska möta fansen och ge dom en väl avvägd blandning av höjdare från "Coup De Grace" och älskade gamla klassiker som "Conspiracy", "World of Promises" och givetvis "Get You on the Run". Inte minst i sommar, då man bland annat återvänder till Sweden Rock Festival efter den bejublade spelningen 2006 och utöver detta även har ett stopp inplanerat på Rockweekend i Mohed. Ett annat noteringsvärt gig på svensk mark sker den åttonde augusti i Örnsköldsvik, då man kommer att dela scen med inga mindre än de forna rivalerna EUROPE. Eller rivaler och rivaler, enligt Anders Wikström var detta och liknande ordval inte särskilt relevant ens på det glada 80-talet, när man snackar om relationen de två grupperna emellan.
— Allt det där konkurrenssnacket är något som har skapats helt utanför vår fattningsförmåga, hävdar han. Ok, det finns en gemensam nämnare mellan oss och EUROPE och det är att vi spelade hårdrock med melodier. Men i och med att vi började få kommersiella framgångar i ungefär samma veva som dom så blev det en slags jämförelsehistoria lik Tommy Steele och Elvis av det där. Jag har väldigt svårt att förstå det, för egentligen borde väl i så fall EUROPEs internationella framgångar som sedan kom jämföras med dom av alla svenska artister. Men det hela har hängt kvar av någon anledning, för så fort det förs på tal så börjar folk att välja sida och så vidare.
— Samtidigt är det förstås även lite smickrande att man fortfarande nämner oss i samma andetag som EUROPE, då det på 80-talet fanns en hel del andra melodiska hårdrocksband i Sverige. Vi känner ju dom väl, det är ju killar vi kommer överens med väldigt bra och i dagens läge är det ju bara roligt att båda banden har kommit tillbaka efter så pass många år och fortsatt att spela. Men jag har egentligen inga problem alls med den där ständiga jämförelsen, jag tycker bara att det är rätt lustigt att den lever kvar än idag.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.