"I dag gör jag inte musik för att tjäna pengar eller för att vara en stor rockstjärna".

 

På 1980-talet blev hon känd som den sexiga ”Metal Queen”, men bakom fasaden dolde sig ett missnöje med den etikett som skivbolaget hade gett henne. Idag har Lee Aaron hittat glädjen med musiken igen efter några års frånvaro och är aktuell med nya plattan ”Diamond Baby Blues”. I samband med årets Skogsröjet-festival fick Metalcentrals Henrik Halvardsson en pratstund med den rockande kanadensiskan och samtalet kom att handla om skivbolag, föräldraskap och vad ”Metal Queen” egentligen handlade om.

Lee Aaron föddes i Ontario, Kanada, och fick tidigt ett stort musikintresse. Hon sjöng i skolmusikaler och gick med i sitt första band redan vid 15 års ålder. 1982 släpptes hennes debutalbum, ”The Lee Aaron Project” och två år senare kom plattan och låten som verkligen satte henne på den musikaliska kartan; ”Metal Queen”. Den unga tjejen gick från att vara en lokal talang till en artist med internationella framgångar. Det musikaliska ekorrhjulet snurrade på fort. Väldigt fort emellanåt och skivbolagen dikterade alla villkor.
-På 80-talet hade de stora bolagen monopol på all musik. Artisterna hade väldigt liten kreativ kontroll och det fanns lite utrymme för oberoende musik. Mitt skivbolag sa: ”vi ska investera en halv miljon dollar i dig”. Om man gör det vill de ha ett inflytande över musiken och det hade de. Men det betyder inte att ”kostymnissarna” visste vad de snackade om. Tvärtom.

Skivbolaget jobbade tidigt hårt på att lansera Lee som en sexsymbol. Ett koncept som hon själv vände sig emot ganska snart.
-Jag var ung, men jag vill tro att jag ändå var mogen i min tanke. I samband med att min första skiva släpptes blev jag fotograferad på ett nästan exploaterande sätt för omslaget. Jag var en ung tjej och jag förstod inte musikbranschen. Jag förstod inte heller min sexualitet eller kraften som den hade. Särskilt över unga pojkar och mäns sinnen. Allt det här var skivbolaget och mitt managements idé. När jag skrev låten ”Metal Queen” kände jag bara: ”Dra åt helvete med allt det där!”. Jag började förstå vad de ville skapa och jag ville inte vara den skapelsen. Jag kände ju mig stark och oberoende. Men tyvärr var det här väldigt kännetecknade för 80-talet och den sexistiska kultur som då rådde i branschen.

”Männen i kostym” fortsatte att lägga sig i det mesta som hade med Lees karriär att göra. Förutom det visuella ville man även kontrollera den musikaliska inriktningen vilket fick till följd att stilen på hennes plattor under 80-talet ofta bytte skepnad.
-Skivbolaget hade som sagt investerat mycket pengar i oss och ville hela tiden ha mer och mer framgång. De la sig i allt, exempelvis valet av producent i jakten på en stor hit.
Lee minns hur legendariske Bob Ezrin (KISS, RUSH, ALICE COOPER) anlitades för ”Call Of The Wild”-plattan.
-Jag var livrädd för honom i studion! Han hade en enorm personlighet och jag vara bara en vanlig 22-åring.
Men trots att albumet sålde 100,000 exemplar i Europa på kort tid efter releasen var skivbolaget inte nöjda.  Inför uppföljaren, ”Lee Aaron”, tog man in Peter Coleman som producerade PAT BENATAR. Resultatet blev en kommersiell och melodisk platta där både albumet och de två singlarna, ”Only Human” och ”Goin´ Off The Deep End”, bland annat letade sig upp på de kanadensiska topplistorna, men skivbolaget krävde mer.
-Skivbolaget ville att vi skulle ta in Pat Glasser som producent för ”Body Rock”. Han hade jobbat en hel del med NIGHT RANGER men hade inte hört vår musik tidigare. Vi sa att om han inte kände till oss så var det ingen bra start på ett möjligt samarbete. Vi vägrade och de gav oss mindre än 100,000 dollar i budget för skivan. Vi började då arbeta med Brian Allen, som skrev hiten ”What About Love” till HEART. Han förstod både oss och vår musik. tillsammans med honom fick vi vårt mest framgångsrika album i Kanada och det sålde platina. En väldigt intressant aspekt från den skivan var singeln ”Whatcha Do To My Body”. När den skickades ut till radiostationerna så hade omslaget ingen bild på mig. Istället fanns där bara ett hjärta med min logga på den. Det blev min största radiohit i Kanada, men låtens framgång byggde inte på att skivbolaget sålde mitt ansikte utan hade fokus på musiken. Det var min idé för det var så jag ville ha det. Jag var så trött på att så mycket i musikbranschen byggde på sexualiseringen av en massa kvinnliga artister.

Under 1990-talet släppte kanadensiskan några album som inte lyckades nå igenom bruset till de stora massorna i ett nytt musikaliskt landskap.
-Jag var inte den enda vars karriär tog en djupdykning när grungen kom, utan det gällde alla band från 80-talet. Alla tänkte: vad gör vi nu?
Den melodiösa hårdrocken lades åt sidan och istället började hon intressera sig för andra musikaliska inriktningar.
-Min musik var inte längre ”modern” så jag började sjunga gammal jazz och blues på små ställen i Vancouver-området. Helt plötsligt tog det fart och folk började säga ”Du måste spela in en jazz och blues skiva”. Så 2000 spelade jag in ”Slick Chick” och helt plötsligt började jag göra spelningar på en massa festivaler över hela Kanada.



2004 fick Lee och maken John dottern Angella. Två år senare föddes sonen Jett. Det var en perfekt anledning att trappa ner på musiken och lägga uppmärksamheten på något annat.
-Jag gjorde lite gig här och där, men inget större turnerande eller album på nästan tio år. Att uppfostra barn är som att skriva en bok: det tar mycket energi och kräver fokus. Den fokusen ville jag verkligen lägga på att uppfostra dem, för det förtjänar de. Det är världens viktigaste jobb. Men för något år sedan kände jag att de blivit äldre, mer självgående, och att det fanns mer tid för musik igen. Då skrev och spelade vi in ”Fire And Gasoline” 2016 och nu ”Diamond Baby Blues” som släpptes i våras.

Den senaste plattan innehåller en skön dos av rock, pop och blues. Lee Aaron kan återigen känna glädje över att skriva och spela in musik.
-Det känns som jag har funnit en massa kreativitet igen, berättar hon. Jag hade glömt hur mycket jag gillade och saknade musiken. Det är ju det här jag föddes till att göra; skriva, sjunga och uppträda. Jag har även producerat mina fyra senaste album och det är en ny kreativitet som jag också gillar.

Hur viktigt är det för dig idag som artist att våga lyfta känsliga ämnen och att försöka inspirera andra?
-Otroligt viktigt! Det har varit det fina med exempelvis #metoo-rörelsen som har öppnat upp för en dialog mellan män och kvinnor kring hur man uttrycker sig och hur vi behandlar andra. Vi måste lära oss att respektera varandra som människor.”Metal Queen” handlade om kvinnors egenmakt och om att våga stå upp för sig själv och den innebörden har om något förstärkts än mer idag. Jag har alltid skrivit den typen av låtar. Egenmakt har varit mitt genomgående tema i karriären, men inte bara för kvinnor utan för människor i stort. Låten ”Diamond Baby”, från min senaste platta, handlar om att vi är alla speciella, vi är alla unika, vi är alla diamanter. Du är den bästa versionen av dig själv och du ska inte jämföra dig med andra. Det handlar om att överleva och stå upp för sig själv. Om du befinner dig i en dålig situation handlar det om att ta sig ur den, att säga nej och stå upp för sig själv.

Har det blivit än viktigare för dig personligen att tänka på hur du agerar och uttrycker dig, men också att vara en bara förebild med tanke på dina barn?
-Absolut! Samt vikten av att inspirera dem och ge dem sunda värderingar inför livet. Mina barn är 12 och 14 och de har börjat undersöka mig med mikroskop. När de var yngre var jag en gud för dem. Nu vet de att deras föräldrar inte är perfekta. Min dotter vill gärna tro att hon är annorlunda än jag, men något roligt hände nyligen: Precis innan jag skulle åka ut och spela undrade hon om jag kunde visa henne mjukvaran Garageband så hon kunde spela in sin egen musik. Så det gjorde jag. Några enkla grundläggande saker bara. Hon älskar musik, spelar ukulele och har varit med i några musikaler hemma. Hon är precis som jag var i hennes ålder. Att visa henne hur man skriver och spelar in musik är för mig den finaste gåvan jag kan ge henne. Att dela med mig av min passion till henne.  Jag tror det är viktigt för barn att se att du som förälder också har något som du brinner för. Att man inte övergivit allt för att enbart vara förälder. Min man och jag har lärt dem goda värderingar om vad som är rätt och fel, att stå upp för sig själva och att inte känna att de måste göra sig till för att passa in utan att vara sig själva. Plus att göra det man älskar.

Efter att under många år ha varit kluven till sitt musikaliska förflutna, och speciellt ”Metal Queen”, har Lee Aaron idag lärt sig att uppskatta det som var och väver in sina tidigare hårdrocksinfluenser med jazz och blues.
-Jag är väldigt bekväm musikaliskt just nu i det jag gör. Vi spelar alla mina tidiga hits såklart men bluesen är mina verkliga rötter. Som ung lyssnade jag på PAUL RODGERS i FREE, LED ZEPPELIN, JANIS JOPLIN och tidiga DEEP PURPLE. Det bluesiga passar min röst och känns naturligt. Det ironiska nu är att vi kan spela på både hårdrocks- och bluesfestivaler.  Ifjol avslutade vi exempelvis den största festivalen för jazz och blues i Kanada, Montreal Jazz Festival, med över 8,000 i publiken. Jag tycker att jag är bred som artist och har ett fantastiskt band som kan spela allt. I dag gör jag inte musik för att tjäna pengar eller för att vara en stor rockstjärna. Istället handlar det om att få komma ut, spela med bandet och känna sig fantastisk. Det är världens bästa belöning och det som betyder mest för mig som artist.


Text & foto: Henrik Halvardsson

 

 

 

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.