Treat möter de gångna, de nuvarande och de kommande erornas spöken

”Coup de Grace” må betyda nådastöt, men 2010 års albumcomeback från TREAT var inget annat än en melodisk, refrängsvulstig pil rakt in i fansens hjärtan. Bandet behövde knappast enligt "klassiskt" manér proklamera att det handlade om deras bästa platta dittills - det skötte skivköparna helt åt dem. Med god anledning. På rak arm kan jag minnas verkligt få återkomster inom den melodiska, 80-talsrotade hårdrockssfären som har hyllats så pass unisont som ”Coup de Grace”. Detta glädjerus hos lyssnarna övergick föga förvånande ganska snabbt till förhoppningar om en uppföljare. Vägen till "Ghost of Graceland" visade sig bli varken särskilt kort eller ens säker. Anders Wikström - gitarrist och bandledare - intygar dock det vi nu vet: Att den långa väntan gav god förtjänst.  

"Vi har inte lagt upp någon slags femårsplan för det här utan vi vill se var vingarna bär först." När undertecknad inför släppet av ”Coup de Grace” frågade Anders Wikström om nämnda platta skulle bli TREATs sista eller ej var detta en del av svaret som gavs. Femårsplan eller ej, den tid som hann gå mellan ”Coup de Grace” och "Ghost of Graceland" innefattade 2013 års påstådda farvälturné. Idag sitter vi med en helt annan sanning, så vad hände egentligen under resans gång?
– Vi återbildades ju som bekant redan 2006 och gjorde en del spelningar, men det var mycket riktigt ”Coup de Grace” som på allvar åter satte bollen i rullning för oss, berättar Anders. Det var inte minst viktigt då vi innan det släppet visste väldigt lite om hur marknaden idag ser ut för ett band som oss. Att åka ut och få träffa folk var av väldigt stort värde och vi fick efter förra albumet turnera på alla platser som vi var på under 80-talet. Förra året hann vi till och med till Japan. Det påstådda farvälet vid 2013 var egentligen inget som vi alla i bandet var eniga kring, särskilt inte då vårt 30-årsjubileum stod för dörren. Vi kom överens om att pausa ett tag och sen köra igen när inspirationen åter infann sig. För det är just den som styr allting. Att bara åka omkring under namnet TREAT och göra lite gig då och då var aldrig aktuellt, utan det bestämdes att vi antingen ska göra det här ordentligt eller inte alls.
– Erbjudandet att åka till Japan som vi fick i slutet av 2014 blev något av startskottet på denna nya era. Jag hade redan innan dess skrivit en del låtar som jag hoppades skulle användas till en ny TREAT-skiva och efter att vi var klara i Japan var lusten att sätta igång definitivt tillbaka för min del. Hela bandet tog ett ordentligt snack om det och beslutet var tydligt: Nu kör vi.

Tillbakablickande på både ett och annat - men ej ett visst annat - vis

”Coup de Grace” blev som bekant extremt väl mottagen. En inte helt omotiverad fråga kopplad till dess framgångar rör huruvida arbetet kring "Ghost of Graceland" präglades av någon prestationsångest.
– Jag har kommit så pass långt i livet att jag har insett att varje band har en helhetskatalog. Jag anser att ingen skiva som vi har gjort egentligen har varit lik någon av de andra, utan alla har haft sitt sound och sina stilmässiga inriktningar. ”Coup de Grace” kom till under en väldigt lång tid och var bland annat resultatet av låtar som jag hade skrivit ihop med andra under flera år. Personligen så tycker jag att den är jättestark i sina toppar, men även ganska splittrad på andra ställen. Samtidigt håller jag den väldigt kär då den som sagt åter satte vårt namn på kartan. Det var faktiskt först när vi började snacka om dess efterföljare som man märkte hur mycket den verkar ha betytt för inte minst de nya fansen, som inte var med på 80-talet. Allt detta banade vägen för ett nytt album, med sin egen prägel. Att folk efter att ha hört de två första smakproven från  "Ghost of Graceland" ("Inferno" och "Endangered", vilka släpptes digitalt) verkar ha varit av åsikten att det låter som man hade hoppats efter ”Coup de Grace” är en bedrift i sig. Det är trots allt väldigt få äldre band som blir jämförda efter sin senaste skiva.

"Ghost of Graceland" står soundmässigt onekligen nära sin föregångare - de för bandet så typiska refrängerna och melodierna toppade med en alldeles lagom modern touch - men kan vid en första anblick verka något förvirrande för den som har läst förhandssnacket. Bland annat nämns där ett starkt tillbakablickande 70-talssound där TREAT har låtit sig influeras av gamla hjältar som KISS, DEEP PURPLE och UFO. Anders menar att det handlar om något av ett missförstånd.
– Det där kan man uppfatta på både rätt och fel vis. Vissa kan säkert börja tänka att vi nu ska gå och börja lira bluespräglad 70-talsrock men det är inte alls vad vi presenterar här. Vad det egentligen handlar om är att vi har gått tillbaka och lyssnat på hur rockalbum gjordes en gång i tiden, vilket är något som jag anser håller på att gå förlorat i våra tidevarv. Är man ett band som en gång byggde sitt namn på att göra rockalbum så är det idag väldigt svårt att få till ett mikrokosmos i streamingtänkandets singelvärld. På exempelvis Spotify kan det vara väldigt knepigt att riktigt presentera ett helt album och dess relevans, om skivan från första början inte är påtänkt som just ett album.
– Det handlar om att finna denna produktionsmässiga linje, där låtarna följer ett visst flöde. För att då referera till just 70-talet så kan jag ta KISS och deras "Destroyer" (1976) där de inkorporerade orkestrala element för att skapa en viss helhet. Det har även vi använt oss av denna gång, då vi har tagit hjälp av Grammyvinnaren Mattias Bylund, Sveriges kanske bästa pop- och rockarrangör, för att få till stråkarrangemangen på skivan. Det blir en helt annan energi i musiken än om detta hade gjorts med syntmattor. Just detta med att bjuda in folk utanför bandet att lyssna och bidra med något har även varit ett stort steg för mig personligen, att få släppa kontrollen en del. På så vis undviker man att måla in sig i ett musikaliskt hörn och kan istället utforska nya marker. Det är det som jag menar att det omskrivna tillbakablickandet har handlat om; att hitta det nya sättet för just den här plattan att få sin prägel.

En värld med mörker men aldrig utan hopp

Bortsett från själva musikens inriktning ger såväl albumets titel som dess konvolut tydliga sken av seriösa, rentav mörka, tankar kring dagens värld. Inför ”Coup de Grace” menade Anders att mycket av texterna där kom från att bandet har kommit att se världen på ett betydligt mindre oskyldigt vis än på 80-talet. Har den gemensamma världsåskådningen då möjligen kommit att luta ännu mer åt detta håll?
– Det stämmer i varje fall in för mig personligen. Jag skriver ju mycket av texterna och dessa är ofta sprungna ur perspektivet hos en vuxen man med barn, som han kommer att lämna över stafettpinnen till. Världen idag är ju faktiskt en väldigt annorlunda plats mot vad den var på 80-talet och den kan rimligen inte vara lika oskyldig som en gång i tiden. Däremot är jag inte en person som bara vill belysa saker och ting som jag anser vara fel, utan även saker som är betydligt mer hoppfulla. Just titellåten har enligt den filosofin en slags dubbeltydighet i sig. Den handlar dels om att identifiera ens egen väg i livet, för det är där någonstans som man måste börja, när man ser alla de ondsinta saker som händer runt en. Det handlar inte bara om att skrika rätt ut att allt är fel, utan att först börja med sig själv och sedan försöka spegla det på andra. Låten handlar i slutändan om vem som helst ute på gatan och vilken potential vi har som människosläkte, om vi bara kunde släppa vissa av de här sandlådekrigen och annat ont som vi sysslar med. Vi har bara den här jorden och vi måste värna om den, men tyvärr gör vi det inte på något vis idag.
– Vidare innehåller "Ghost of Graceland" även texter som är desto mer personliga för just mig och är tagna från det som jag har upplevt i livet på senare år, bland annat förlusten av nära familjemedlemmar. Sedan finns här å andra sidan även en betydligt mer typisk partylåt som "Too Late to Die Young", så albumet innehåller en ganska god blandning, men det finns trots allt en orsak till att jag inte längre skriver en massa låtar enligt feststuket. Jag lever helt enkelt inte mitt liv så längre.

En officiell debut

En aspekt av "Ghost of Graceland" som utan tvekan är alldeles ny för bandets historia är det faktum att Anders för första gången under TREATs historia ställer sig framför mikrofonen och sjunger leadsång i en låt, den känslosamma balladen "Together Alone".
– Den skrevs inte från första början med tanken att jag skulle sjunga, men jag sjöng på demoversionen av den, vilket jag har för vana att göra med de flesta av våra låtar. När de andra i bandet fick höra den beslutade de att de ville att jag skulle sjunga den själv, då den versionen helt enkelt lät så pass bra i deras öron. Och visst, det var inga problem för mig alls, då jag som bekant tidigare har jobbat med låtmaterial på detta vis. Det har aldrig gjorts med tanken att jag själv skulle sjunga slutprodukten, men nu när åsikten om detta kom från ett annat håll så kändes det mer än ok. Åter så känns det i sammanhanget lämpligt att blicka tillbaka till andra band, där andra medlemmar än huvudsångaren har sjungit låtar. Ta bara QUEEN, där Freddie Mercury hade för vana att släppa ifrån sig micken till de andra i bandet. "Together Alone", är för mig en väldigt personlig låt, så jag är väldigt stolt över att ha fått framföra den.

Framtida återbesök hos det förflutna och än längre än så

För att vara ett så pass känt och omtyckt band med ett flertal klassiska plattor under bältet kan det framstå som något överraskande att TREATs äldre albumkatalog inte är den allra lättaste att köpa upp sig på, i varje fall inte om man önskar ha plattorna på cd. Det har i olika omgångar gjorts diverse återutgåvor och även snackats om fler, men på sistone verkar inte mycket ske på den fronten. Jag ber Anders om en uppdatering av läget.
– Grejen är den att alla album som släpptes innan ”Coup de Grace” ligger hos Universal och vi har varit i kontakt med dem ganska mycket angående möjligheterna att göra en ordentlig återutgivning av dessa skivor. Inte minst fansen i Japan är väldigt angelägna kring detta, då de inte längre kan få tag på våra äldre plattor där. Universal är väldigt positivt inställda till detta, så förhoppningsvis kommer vi kunna få till något relativt snart. Det har ju som bekant varit lite knepigt det där, för ena stunden återutges ett album och i samma veva blir något annat svårt att få tag på. Sedan dyker skivorna upp på Spotify, men då finns det förstås folk som även önskar ha musiken i fysiskt format.
– En box? Det har jag önskat i många år och om något sånt möjligen ska göras så känns det onekligen att det är på tiden nu, mer än någonsin tidigare.

Efter släppet av ”Coup de Grace” var Anders försiktigt optimistisk inför tanken på fler album. I och med "Ghost of Graceland" ges ett betydligt mer säkert och för många säkerligen högst upplyftande svar.
– Jag har en plan att fortsätta med det här bandet så länge vi är kapabla att göra det. Fler album - absolut. Just nu känner jag mig väldigt sugen på att bara köra på och spela live samt även fortsättningsvis skriva nytt. Jag är så tacksam över att vi ännu kan göra detta efter så pass många år och framför allt att vi fortfarande kan göra det så här bra. Det har på sistone känts extremt roligt att repa tillsammans, inte minst nu då vi åter har en fast basist i Pontus Egberg (även hos King Diamond); en fantastisk snubbe som passar perfekt i bandet. Bara det har varit något av en nytändning. På något sätt är vi i en helt annan fas än vad vi befann oss i 2010. Nu när vi har åkt runt och spelat mycket, träffat en massa folk, återfått kontakten med fanbasen och så vidare så ser vi enbart en fortsättning utan något slut framför oss.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.