Sabaton följer upp platinaalbum med listetta

För två år sedan hängde SABATONs framtid på en tråd. De vände katastrofen till triumf. Förra albumet blev deras mest framgångsrika någonsin och uppföljaren ”Heroes” har gått direkt till nummer ett i Sverige. I nuläget har de inga värre bekymmer än missunnsamma buropare.
– Det hade vi inte ens räknat med som ett best case scenario, säger sångaren Jocke Brodén.

Prolog: skamlös egotripp
”SABATON från Falun spelar klassisk 80-talsheavy metal, som ibland går upp i tempo men har alldeles för grymma gitarrer för att kallas power metal. Denna demo utgörs till hälften av helt nyskrivna låtar, till hälften av smakprov från tidigare CD:n 'Metalizer' (2002). Samtliga är höjdare, men de nyare är mer 'heavy' och faktiskt aningen vassare. 'Primo victoria' – vilken låt! Sångaren Joakim Brodén låter som en mer skönsjungande Lemmy (!) och kryddar dessutom låtarna med ett antal färgstarka keyboardslingor à la EUROPE. Detta är kort sagt helt fantombra och borde rendera kontrakt omgående.”
Så lyder min egen recension av SABATONs sexlåtarsdemo ”Panzer Battalion”, publicerad i Sweden Rock Magazine #16 i december 2003.
– Den recensionen kommer jag faktiskt ihåg, utbrister Jocke Brodén. Jag kommer ihåg det som hände i början av karriären, och det som hände i går. Resten är däremot lite snurrigt.
Egentligen ogillar jag när musikskribenter framhäver sig själva i sina artiklar. Av vilken orsak bryter jag då mot min egen princip? Inte bara för att kunna skryta med på vilket tidigt stadium jag själv upptäckte Sveriges just nu största hårdrocksband. Huvudskälet är att räcka lång näsa åt den anti-SABATON-mobb som dykt upp med förutsägbarheten hos en tråkig årstid. För femton år sedan var HAMMERFALL det hårdrocksband som det var mest trendigt att hata. I dag är SABATON det bandet.
– Jajamen, instämmer Jocke hurtigt. På ett sätt kan man väl säga att det är lite kul. Jag menar, det är bättre att folk hatar musiken än att de skiter i den. Samtidigt är det lite tråkigt att det har blivit inne att tycka illa om den.
Tacka fan(sen) för det
Hatare hör till framgångens pris. Och SABATONs förra album ”Carolus Rex” (2012) blev väldigt framgångsrikt. Så till den grad att det i dagarna bekräftades för en svensk platinaskiva (40 000 sålda ex) och förde bandet både en och två pinnar uppåt på karriärstegen. Detta fastän SABATON på papperet var ett band i kris. Den dittills så stabila sättningen utstod efter inspelningen ett massavhopp. Förutom Jocke själv och basisten Pär Sundström var det ett helt nytt SABATON som mötte konsertpubliken på ”Carolus Rex”-spelningarna. Inför ”Heroes” hade Jocke byxångest inför att följa upp en succé. Det kunde lika gärna ha varit den ännu värre byxångesten inför att kompensera för en flopp.
– Det skulle ha varit jävligt hårt, instämmer Jocke. Men än i denna dag har jag inte sett ett enda fan med en bitter skylt eller något i den stilen. När vi var spelade i Europa 2012, den första festivalsommaren med den nya sättningen, var publiken precis lika vild som vanligt. Jag är jävligt glad att det blev så. Ärligt talat undrade vi där ett tag, ”ska vi fortsätta eller hur gör vi nu”. Vi trodde att vi skulle tvingas ta så eller så många steg tillbaka, få börja om på ny kula. Men vi behåller vår position. Det hade vi inte ens räknat med som ett best case scenario. Det är tack vare våra fans som har varit så öppensinnade.
Tillbaka till ”stamkriget”
Sjunde albumet ”Heroes” markerar en återgång till SABATONs välkända tematiska territorium. Det vill säga världskrigen, närmare bestämt det andra. Ännu närmare bestämt enskilda individers levnadsöden, färgstarka och tappra personer – kort och gott hjältar. ”Carolus Rex” behandling av den svenska stormaktstiden (som tacknämligt nog inte alls blev den politiska kontroversbomb som man kunde ha fruktat) förblir tills vidare en engångsföreteelse. Rent musikaliskt hörs också tydliga skillnader. ”Heroes” är en råare och mindre bombastisk skiva än sin föregångare. Låtarna är överlag klurigare och mindre refrängdominerade, även om det inte saknas traditionella SABATON-dängor som ”Night Witches” och ”Soldier of 3 Armies”.
– Det fanns ingen anledning att gå tillbaka och göra en till platta som ”Carolus Rex” direkt inpå. Det fanns de som sa att vi borde sjunga på svenska den här gången också. Varför skulle vi sjunga på svenska om hjältar från andra världskriget? Vi är fortfarande jävligt stolta över ”Carolus Rex”, men när jag lyssnar på den i dag... Det är full ruta hela tiden. Det är inte så mycket bergochdalbana, det går inte upp eller ned. Det var det vi ville ändra på nu. I november så kasserade jag nästan hälften av det material jag hade skrivit. Vilket jag antagligen inte skulle ha gjort om vi inte hade haft den nya lineupen. Jag ville inte att det skulle bli för mycket av samma sak som vi gjort tidigare. Vi är SABATON, men vi kan inte låta likadant hela tiden. Det har varit samma sak på alla skivorna. Man gör det bästa man kan i ett givet ögonblick. Sedan ser man tillbaka ett halvår senare och tycker att ”det här var ju inte så jävla bra”. När det började surra i min skalle fick jag ringa eller mejla en fil till de andra i bandet. ”Ärligt talat, det här är ju super-SABATON. Men är det bra, eller är det bara en kopia av sådant som vi gjort tidigare?” Så, rätt som det var, hade vi ”To Hell and Back”, som lät som något från en spagettivästern. ”Det här var coolt.”
Björnligan
Samtidigt tillstår Jocke att man fått iaktta viss måttfullhet i experimentlustan.
– Det här är faktiskt första gången som jag har skrivit någonting tillsammans med en bandmedlem. Tidigare har jag skrivit låtarna själv, ibland med någon kompis utifrån. Nu har Thobbe (Thorbjörn Englund, gitarr, ex-WINTERLONG) varit med och det känns annorlunda och kul. Sedan i studion skriver alla sina egna delar och det är då som musikernas identitet kommer fram. Det är absolut möjligt att de andra kommer att involvera sig mer i låtskrivandet längre fram. Den här gången var vi bara i ett känsligt läge. Vi måste bevisa att vi fortfarande är SABATON innerst inne. Hade de gamla bandmedlemmarna varit kvar så hade vi nog tagit ut svängarna lite mer på den här plattan.
Bland de mest utstickande låtarna på ”Heroes” märks ”The Ballad of Bull”. För att citera Carl Linnaeus på Sweden Rock Magazine har verket en påfallande likhet med Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”.
– Ha ha ha! Det är faktiskt sant. Ackordföljden är densamma och jag var till och med tvungen att ändra på sångmelodin för att det inte skulle bli alltför uppenbart. Den låten gjorde jag hemma i november. Jag var så jävla sjuk att jag inte hade någon röst alls, jag kunde bara nynna. Det började med ett pianointro i stil med ”My Oh My” med SLADE. Jag tänkte ju inte att det skulle bli någon SABATON-låt, det var bara en kul melodi. Sedan var vi i Costa Rica och spelade i december. De andra frågade om jag hade lite nya grejer. ”Okej”, sa jag, ”de här utkasten är det senaste”. När Pär hörde det här stycket sa han direkt: ”Ja men det här är ju hur bra som helst”. ”Vänta nu, det var inte meningen att det här skulle bli någon SABATON-låt...”
Lyhörda nykomlingar
Nytillskotten Thobbe, gitarristen Chris Rörland (ex-NOCTURNAL RITES) och trummisen Hannes Van Dahl (ex-EVERGREY) spelar alla föredömligt, och mer därtill, på ”Heroes”. Ingen av dem gör heller något som direkt utmanar SABATONs varumärke. Vad var då enligt sångaren det mest annorlunda med den här inspelningen?
– Alla gitarrer sattes på fyra dagar, inklusive alla överdubbningar och alla solon. Och utan att på minsta sätt vara elak – det var inte direkt vanligt i vår tidigare historia. Det har inte varit så här kul att spela in på länge. Själv har jag alltid känt en glädje över att spela in i studion. Däremot har det hänt att andra har dykt upp för att bara spela in sitt instrument och dra. Den här gången hade de andra åsikter och idéer, vilket jag tycker är skitbra. Det är alltid jag och Peter (Tägtgren, producent) som sitter i studion och kör oavbrutet och blir döva och blinda. När då någon kommer tillbaka in i studion efter fem-sex dagar och säger ”där sjunger du falskt”, ”ska vi inte ha en extra melodi där”... En massa saker i den stilen.
Är Peter Tägtgren en personlig beundrare av bandet? Trots allt associeras mannen bakom HYPOCRISY och PAIN inte naturligt med er genre.
– He he he... Ärligt talat så tror jag inte att han är något mega-SABATON-fan. Men nu har vi ju spelat in så mycket med honom att han nog tycker att det är rätt kul ändå.
Minsta motståndets lag
De, förvisso knapphändiga, uppgifter som finns om den förra SABATON-sättningens sammanbrott talar om ovilja att lägga in överväxeln. I det avseendet skiljer den sig i så fall drastiskt från SABATON av i dag. Bandets nytillskott är garvade proffs som redan från början siktat på att ha musiken som yrke snarare än som hobby.
– Huvudet på spiken. Medlemmarna i den gamla sättningen växte upp tillsammans. Vi gillade samma plattor och satt och brände av JUDAS PRIESTs ”Painkiller” tillsammans. Vi var inte världens bästa låtskrivare på något sätt utan fick lära oss spela allteftersom. När man är 18 så har man en idé om hur det är att vara en rockgrupp och åka på turné. När man är 30 och redan har gjort allt det där så kanske man inte längre tycker att det är lika kul. Själv tycker jag fortfarande att det är skitkul att spela, men det har ju en inverkan på livet när bandet når nästa nivå. Den tid som man inte spelar får man ändå lägga på bandet. Det är inte alla som är intresserade av att ta det steget.
Samtidigt höll som sagt SABATONs förutvarande sättning länge. Detta fastän den inledande fasen av bandets karriär långtifrån var några sötebrödsdagar. Var det någonsin på tal att lägga ned bandet på det stadiet?
– Den enda gång som jag verkligen funderade på om jag skulle fortsätta var när vi höll på med ”Carolus Rex”, säger Jocke. Återigen utan att vara elak – vissa medlemmar uppvisade ett sådant totalt ointresse att jag tänkte: ”Vete fan om jag egentligen orkar med det här”. Men det tror jag också var enda gången. Att det ändå höll så länge tror jag delvis berodde på att man blir van. Det var det liv vi kände till sedan 1999. Även om det inte går bra så vill man inte lägga ned något som man lagt ned så mycket energi på. ”När jag ändå har hållit på så pass länge så kan jag lika gärna fortsätta.”
SABATONs ihärdighet och stabilitet undgick inte att göra intryck på omgivningen.
– Vissa kompisar, som var lite äldre och spelade själva, sa att de hade haft något av en vadslagning om hur länge vi skulle hålla. Band brukar undergå många förändringar under sina första tre år. De tappar en eller två medlemmar före första plattan, och sedan efter första turnén. Inte vi. Vi var helt inne i vår egen lilla bubbla. Att hålla på under så lång tid, att gå från nybörjare till professionella musiker, och utan att tappa någon på vägen... det är inte så många som har gjort det.
Undvik klavertramp
Till skillnad från tidigare saknas en keyboardist i SABATONs nuvarande sättning. Jockes vapendragare Pär Sundström har sagt sig vilja använda förinspelad klaviatur även framöver. Själv är sångaren mer positiv till tanken på en sjätte medlem av kött och blod.
– Om vi kunde hitta den rätta. Vi har haft så många förändringar i sättningen. Ska vi ta in någon mer så vill vi vara jävligt säkra på att det är rätt person.
I nuläget fortsätter SABATONs karriär att gå stadigt uppåt. Vilket den i stort sett har gjort ända sedan deras egentliga albumdebut ”Primo Victoria” släpptes 2005. Jocke tror sig dock kunna uthärda besvikelsen av ett eventuellt framtida bakslag.
– Det är klart att det kommer en dag när det vänder, men det sker nog inte inom de närmaste åren. Sedan är de artister som jag beundrar mest de som härdade ut även under sina hundår. SAXON, URIAH HEEP och Dee Snider. De giggade ändå, tyckte det var kul och skötte sig fan så bra under den tiden också.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.